Solen skiner. Passande nog ser jag Ozzy Osbourne på Stadion ikväll.



Ser även fram emot morgondagen. Då blir det något annat. Något från Eskilstuna.

Hur låter det när man tillhör generation x och ser tillbaka på den tiden då man upptäckte popmusiken?

Ungefär så här:



Och så här:



Nostalgiskt och förvånansvärt bra.

Hela Saint Etiennes senaste skiva "Words And Music" kan du lyssna på här.

Resterande bilder från min fotorunda igår eftermiddag.

Tog med kameran till stan idag. Tog bland annat den här bilden.



Platsen är med i inledningsscenen av den svenska klassikern Att angöra en brygga (1965). Troligen ett av de finaste filmintron som gjorts.

Har skrivit en recension. Sent omsider och efter flera lyssningar. Det här är alltså den mest genomarbetade recensionen av Kents nya skiva "Jag är inte rädd för mörkret". Håll till godo.

Förväntningarna som live-versionen av 999 satte igång grusades ganska omedelbart. Gitarr-Kent är inte tillbaka. Tack och lov.

Istället för en bottenlös nostalgitripp får vi höra det Kent vi är vana att höra live. Ljudbilden är dessutom varmare än den spetsiga sådana på föregångaren.

Den lever dock lite farligt. För på samma sätt som "En plats i solen" kom undan med att vara ett spontant skivsläpp riskerar "Jag är inte rädd för mörkret" att bli sågad för sin omtalade tillkomst. Men eftersom jag inte är kategoriskt lagd kan jag uppskatta det oavsett.

Med utgångspunkt om att hitta direkta hits kan man leta ett tag. Däremot är paketeringen och auran kring låtarna väldigt fin. Direkt vid första lyssning.

Ackordföljden i Petroleum kan vara ledmotivet till kommande varma sommarkvällar. Det härligt naiva i Färger på natten kan påminna en om de tider som föregått. Staplandet av ord i Isis & Bast levererar tvetydigheter om vartannat. Det repetitiva och i arenarockiga, redan nämnda, 999 och Jag ser dig gör dom till självskrivna konsertlåtar i några år framöver.

Detta gör att jag längtar till det datumet då Kents sommarturné når Stockholm.

Idag tillkännagavs vilka som fick Polarpriset. Paul Simon och Yo-yo Ma.

Paul Simon är mest känd för att ha varit ena halvan av Simon & Garfunkel. Han har även nått framgångar på egen hand. Då främst med plattan "Graceland". Det anses vara ett av musikhistoriens bästa album.

Sannerligen är det för hans talang att skriva rena poplåtar i olika arr och den fantastiska textförtattarförmåga han besitter. Något jag vill bevisa med länken längst upp. Det är en av mina favoritlåtar från hans tid tillsammans med Art Garfunkel.

För övrigt ser jag honom live i Globen i juli.

Det finns ingen tid på dagen som världen ser finare ut än på eftermiddagen.

Himmlen ska helst vara blå. Solen måste skina och kasta långa skuggor. Vinden ska blåsa lätt och varmt.

En sån eftermiddag var det idag när jag var ute på promenad. Och sånt vill jag ju fota och få på bild. Hade dock ingen kamera med mig. Därför försökte jag titta väldigt lite på naturen. Allt för att inte gräma mig över vilka fina kort som kunde tagits.

En bild säger mer än tusen ord. Borde därför skriva en väldigt lång text för att ersätta de uteblivna bilderna. Men det orkar jag inte. Det kommer fler liknande dagar.

Försökte istället leva mig in i de låtar jag lyssnade på. Några jag helst förknippar med dagar som dessa.

Här är en av dom. En bra liveupptagning.