Kvar var bara vi.

Hake 1: Jag hade en tid att passa. Det var bråttom.

Hake 2: Vi skulle åt olika håll. Tiden var dyr.

Allt jag fick fram innan vi skildes åt var en konstpaus och en fråga om logistik. Av allt som fanns att säga.

 

Sedan var jag tvungen att springa.

 

På en minut skulle jag hinna med att springa en sträcka som vanligtvis tar mer än det dubbla. Springandes. Ändå hann jag.

Mitt tåg hade precis rullat in på perrongen. Bara ett signalfel/elfel/en olyckshändelse/eller övrig anledning till försening kunde göra min uppoffring onödig.

Och visst. Tåget åkte inte.

Vad det var för fel förblev oklart. Tåget lämnade dock inte perrongen på en mindre möjlig konversations stund.