Favoritfilmer: Psycho
Det finns skräckfilmer och det finns filmer som framkallar skräck. Den första kategorin är filmer som använder sig av visuella knep för att skrämma åskådaren. Det har det gjorts alldeles för många av sedan 1990-talet. Den senare handlar snarare om att använda sig av verkligheten för att skrämma åskådaren. Den senare är att föredra i längden. Psycho (Alfred Hitchcock, 1960) är en sån.
Filmens tillkomst är omtalad, minst lika mycket som myten om filmens regissör Alfred Hitchcock. Det har till och med gjorts en film om Psychos tillkomst, Hitchcock (Sascha Gervasi, 2012), och det mesta är redan känt.
Handling:
Marion Crane (Janet Leigh) har precis bestulit sin arbetsgivare på en stor summa pengar. Därefter drar hon västerut, mot Los Angeles, för att möta upp sin älskare. På en väg, en bit ifrån den nydragna motorvägen, bestämmer hon sig för att övernatta på ett motell, Bates Motel, som drivs av Norman Bates (Anthony Perkins).
Jag tycker:
Filmen har jag, till skillnad från tidigare jag nämnt, inte samma känslomässiga förhållande till. Här handlar det snarare om kvalitet rakt igenom. Inget är nämligen lämnat åt slumpen. Inget!
Till att börja med är det hur Anthony Perkins, utseendemässigt en föregångare till David Schwimmer, gestaltar den excentriske motell-ägaren Norman Bates. Han gör en av mina absoluta favoriter till rolltolkningar. Sylvass och rapp som tusan.
Filmen är i svartvitt. För många kanske det inte spelar någon roll. Några kanske inte ens lyfter ögonbrynen. Men faktum är att färgfilm varit användbart i ca 30-talet år när Psycho gjordes. Med facit i hand var det ett bra val. Det hjälper till att skapa starka kontraster i bilden och gör det nästintill självklart med tanke på att filmen är en skräckfilm.
Jag har egentligen sett alldeles för få av Hitchcocks filmer. Därför vore det kanske magstarkt att påstå att jag känner till hans signum som regissör. Men i de dryga fem-talet filmer, av en regissör som är skyldig till betydligt fler, går det ändå att se en röd tråd. Det finns alltid en underliggande spänning. En spänning som gör det svårt att inte sitta och invänta vad som lurar bakom hörnet, ibland i bokstavlig mening. Han skapar små ljusglimtar av både bildliga som vokala sådana. Kameravinklar, bildspråk och repliker är noggrannt utvalda med ett särskilt syfte. Ja, alla filmer är genomtänkta. Men få lyckas skapa känsla med knepen såsom Hitchcock klarade av att göra.
Se ingen trailer av filmen. Se filmen istället.
Kommentarer
Trackback
