Nu är hösten här på allvar och jag har fantasilöst bytt till en årstidsenlig skrivbodsbakgrundsbild föreställande New York i höstskrud.

 

Det finns många filmer som tagit fasta på det fina i att skildra höst på film. Främst kanske många tänker på skräckfilmer som inte allt för sällan utspelar sig i skarven oktober-november. Många av dom är tyvärr undermåliga. Det finns även en del kärleksfilmer som utnyttjar höstens romantik (i dubbel bemärkelse), smaka bara på titeln Höst i New York (Autumn in New York, Joan Chen, 2000).

 

Den film jag tycker bäst skapar känslan av att man vill ha lövlösa träd omkring sig året om och dessutom få en att önska att man var internat-elev på ett av USA:s mest eftertraktade universitet är Döda Poeters Sällskap (Dead Poets Society, Peter Weir, 1989).

 

Robbie Williams spelar här John Keating, professor i engelska, som med sin speciella pedagogik snabbt blir omtyckt av skolans elever. Med mottot om att "fånga dagen" och uppmuntrandet om att elever borde tänka i nya banor retar han upp skolans konservativa lärare.

 

Scenen i klippet visar när John Keating (Robbie Williams) leder en övning i eget tänkande.

 

Har du tips på andra filmer som utspelar sig på hösten?

 

Tycker det är på tiden att visa en bra låt.

 

För ett år sedan tipsade jag om synthpopduon Kite. Inbillar mig att det är förvånansvärt få som känner till dom. Det borde vara några fler.

 

Låten i inlägget är en cover av den svenska trubaduren Fred Åkerströms (1937-1985) "Jag ger dig min morgon". Videon är en inofficiell sådan av ihopklippt material ifrån en film av tyska stumfilmsregissören F. W. Murnau (1888-1931). Kombinationen fungerar förvånansvärt bra.

 

 

Precis som utlovat kommer här ett filmtips. Och, nej, jag har inte särskrivit i rubriken. Mer om det nedan.

 

Filmen hade premiär i veckan och kommer, tråkigt nog, antagligen bara visas på de allra minsta biograferna. Själv såg jag den i Salong 3 på Victoria i Stockholm.

 

Laurence Anyways (2012) är kanadensiska underbarnet Xavier Dolans senaste film som regissör. Den handlar om franska-läraren Laurence som lever ett lyckligt liv med sin tjej. På sin 30-årsdag berättar han för henne att han vill byta kön. Punkt. Punkt. Punkt.

 

Trots sina 23 år är det Xavier Dolans tredje film han regisserat. De två tidigare, Jag dödade min mamma (J'ai tué ma mère, 2009) och Hjärtslag (Les amours imaginaires, 2010), är även de sevärda.

 

Eftersom jag redan läst de större tidningarnas recensioner av filmen kan jag inte skriva ihop någon riktig själv. Skulle nog bara omedvetet sno en massa meningar då jag håller med dom i sina bedömningar.

 

Känner bara att jag behöver kommentera dess längd. Den kan vara något som får många att spontant rygga tillbaka.

 

För en oinvigd kan filmens 2 timmar och 49 minuter verka långa på förhand. Faktum är att de flyter på smidigt.  Det är en härlig blandning populär-/impopulärkulturella referenser, spelandet av gamla/nya poplåtar och ett överflöd av vackra scener i alla möjliga färger och hastigheter. Precis det som Xavier Dolan gjort till sin signaturmelodi.

 

Känner också att jag gärna skriver ett separat inlägg om min kärlek för längre filmer. Men inte nu.

 

Hade tänkt att tipsa om en film. Men eftersom jag inte sett den än får ni vänta tills efter ikväll.

 

Låter klippet nedan vara en hint.

 

 

 

Har alltid tänkt på vad för reaktioner jag skulle få för mitt namn om jag blev känd. Förvisso. Min namne är ju mest känd för svenskar över 45.

 

Dan Andersson (1888-1920) var författare och poet från Dalarna. Hans verk kretsade ofta kring bl a ängslighet, döden och livet som arbetare.

 

Många har på senare tid gett sig på att tonsätta hans dikter och poesi. Mest uppmärksammad är nog Sofia Karlsson. I synnerhet hennes skiva "Svarta Ballader" (2005).

 

Låten "Du Liv..." är en dikt med samma namn. Här nedan är den framförd av just Sofia Karlsson. Den är tonsatt av hennes vän och kollega Sofie Livebrant.

 

 

Du liv...

 

Du liv, vad du ändå är ensamt armt,
mot den dröm vi drömde om dig!
Och dock ha vi älskande ärligt och varmt
sått rosor vid villande stig.

Sått rosor, sått med vår bäste vän,
att vattnas av dalarnas dagg -
men gingo en höstdag den vägen igen
och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad du ändå är ensamt långt,
när du växer i skuggans ljus!
När knopparna torka och hava det trångt
bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsar trösta när sol går ner -
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!

Här somnar en man från sitt eget ve,
här slutar ett djur sin strid -
du liv, det var allt du hade att ge
och detta är dödens frid.

Kolvaktarens visor (1915)

Åkte till Filmhuset idag igen. En rest från tiden då arkitekturens främsta förgrundsfigur var DDR. Märkligt nog är det även alltid öststatsväder då man anländer dit samt beger sig ifrån den gråa betongklossen i östra Stockholm. Som lättpåverkad av väder är det knappast något som uppmuntrar.

 

På plats vankades en första föreläsning i kursen Filmvetenskap II. Dagen avslutades med filmvisning av Jean-Luc Godards Tokstollen (Pierrot le fou, 1965). Ett filmtips. Alla gånger.

 

 

Att gå på bio är alltid en chansning. Inte främst med tanke på filmen man aldrig sett förut. Utan snarare på de som sitter bredvid. De som också betalat en hundralapp för att se på samma film som du.

Det kan vara skymmande huvuden. Eller småsnackande. Men oftast är det popcorn/godis/hot snacks/nöt/frukttuggande och prasslande.

När jag tidigare ikväll såg Woody Allens Förälskad i Rom (To Rome With Love, 2012) upplevde jag inget av ovanstående. Ändå blev jag irriterad. Vad var det som störde?

Skrattet i salongen.

När varje buskisartad scen (det var tyvärr många av det slaget) möttes av ett falsettskrattande av samma kaliber varje gång ville jag bara försvinna för en stund.

Dysterkvist? Jag? Nej.

Jag råkar tillhöra den lilla minoritet som begåvats med ett nästintill ljudlöst skratt (ej att förväxla med den bokstavliga betydelsen). Den motsatta minoritet av kategorin hejdlösa sådana befann sig alla i salong 2 på Biograf Victoria denna kväll.

Lyckligtvis innehöll filmen även scener för de som gillar att skratta med huvudet och tanke. Då var det tyst i salongen och jag kunde förnöjsamt njuta av den humor Woody Allen främst behärskar och alltid har gjort. Den som inte appellerar de som gillar att skratta högt.

 

Varje tisdag klockan 21.00, med start idag och fem veckor framöver, går programmet Bergmans Video på SVT1.

 

Den stora samling vhs-filmer Ingmar Bergman lämnade efter sig vid sin död 2007 används som utgångspunkt för att prata om film ur olika teman.

 

Första avsnittet har temat "humor". Där intervjuas bl a Tomas Alfredsson, Wes Anderson och Robert de Niro.

 

Filmgodis är bara förnamnet.

 

Woody Allen. En av mångas favoritregissör, manusförfattare och skådespelare. Han finns även på min lista.

Om man mot förmodan inte har sett en enda Woody Allen-film borde det börjas med denna.

 

Den briljanta balkongscenen ovan är från Annie Hall (1977). Filmen blev hans kommersiella genombrott.

 

Rekommender också hans film från föregående år, Midnight In Paris (2011). En film som tar fram allt det Paris gjort sig känt för genom alla år, på gott och ont.

 

Det må vara välfyllda bokhyllor i alla scener, bruna färgskalor, långa monologer, en ständigt idyllisk framställning av Manhattan eller europeiska städer. Det får man ta. Det är hans palett och det är där han alltid utgår ifrån. Därutöver har alla hans filmer något eget.

 

Upptäck.

 

Fotnot: Trots sina 76 år har han inte slutat göra filmer. I helgen har hans film Förälskad i Rom (To Rome With Love, 2012) premiär.

Ibland blir det stiltje i mitt musiklyssnande. Jag får inte längre det jag vill ha av musiken.

 

Jag kan ha tröttnat på att lyssna efter melodier. Tröttnat på att känna en viss rytm. Tröttnat på att lyssna efter meningsfulla texter. Tröttnat på att lyssna efter speciella röster. Tröttnat på att känna samma sak.

 

Då behövs det något nytt. Något jag sällan lyssnar på annars. Sånt som kan ge perspektiv. Det behöver inte vara bra. Det behöver inte vara i min smak. Det är snarare mer värdefullt om det är något jag aldrig hört talas om.

 

Oftast kasseras den sortens musik. Det blir något jag glömmer bort. Må så vara. Men det har i alla fall gett mig något. Det har banat iväg för nya musikaliska insikter. Vilket kan leda till någon slags allmänbildning.

 

Det är förstås individuellt. Klippet nedan kan vara ett exempel för mig. För att jag ska fortsätta gilla att lyssna på musik.

 

Begränsningar är så jävla tråkigt.

 

 

 

Har redan höjt Krister Linder till skyarna i ett tidigare inlägg.

 

Låten i inlägget kommer från plattan Songs From The Silent Years (2006). Den går att lyssna på här.

 

I skrivande stund har klockan passerat midnatt. Nattens sista pendeltåget har nyss gått förbi. Annars är det mesta tyst omkring mig bortsett från blåsten genom mitt öppna sovrumsfönster. Sådana omständigheter som kan ge extra krydda åt musik av denna sort.

 

Spelar låten en gång till. Sen ska jag sova. Gott.

 

Åker bort för en vecka.

 

Traditionsenligt har jag med mig lite läsbart. Semestern är den tid på året då det går att läsa en bra bok utan dåligt samvete. Valet föll på Ingmar Bergmans biografi "Laterna Magica". Packar även med några olästa Filter-tidningar.

 

Med mig har jag även en mediaspelare fylld med ny och gammal musik. Det nya och olyssnade består av bl a Fiona Apple, Dexys och Rush. Dessutom väntar ett gäng timslånga podcasts.

 

Hej då.

 

Apropå Staffan Hildebrand. Han gjorde även en viss film några år senare. Inga kan älska som vi (1988). Som kuriosa bör nämnas att huvudrollen spelas av en ung Izabella Scorupo.

 

Filmen är visserligen ett lågvattenmärke. Säkert gjord med god avsikt. Det vilar en sorts äkthet rakt igenom som går att se bland de bristande skådespelarinsatserna. Nåväl. Det är inte filmen jag vill tipsa om. Det är ledmotivet. För det är filmens behåll.

 

Låten ovan spelades in av 80-talsbandet Grace med Krister Linder på sång. Kanske en av Sveriges bästa sångare. Och kanske en av de bästa låtarna som gjorts på svenska.

 

Trots att jag inte kan relatera till den banala texten för fem öre berör den fortfarande efter flera omlyssningar. Lägg där till förpackningen. 80-talets ekande trummor och synthar samt de avslutande hårdrocksgitarrerna.

 

Fotnot: Samme Krister sjöng även filmmusiken till kultfilmen Stockholmsnatt (1987). Också den regisserad av Staffan Hildebrand.

Rätt svar är G - som i gemenskap (1983). Troligen regissören Staffan Hildebrands bästa film. En utnämning som visserligen kan jämföras med att höja Greklands bästa bandylag till skyarna.

 

Oavsett. Den är sevärd och speglar sin tid. Därav kultstämpeln.

 

Den här skolan figurerar i inledningen av en känd svensk film. Vilken?

Var i onsdags på premiären av en film som borde uppskattas i bloggkretsar. En film jag vill tipsa om. För jag tyckte den var bra.

Wes Andersons senaste film Moonrise Kingdom (2012) togs nyligen emot positivt vid filmfestivalen i Cannes. Den har även gått hem i svensk media.

Precis som i Wes Andersons tidigare filmer är allt stilistiskt medvetet och lätt att peka på. Kanske den film som innehåller samtliga egenhter han gjort sig känd för. Det är frontala utsnitt. Det är mycket djupfokus. Det är symmetri. Det är blek färgskala. Det är innovativa kameravinklar.

Även karaktärerna är sig lika. Dysfunktionella. Jobbiga. Nördiga. Egensinniga. Pretentiösa.

Det som gör den sevärd och utmärkande gentemot hans övriga verk är värmen filmen förmedlar. Trots kylan och svärtan är det mesta fint framställt. Allt med ett nostalgiskt skimmer över sig.

Vet inte om jag är ensam om att undra vad som händer Wes Anderson härnäst.

Frågan är om han nått vägs ände. Eller i alla fall ett slags kulmen. Måtte det inte bara gå som för hans kollega Tim Burton. Apropå att måla in sig i ett hörn. Låt det inte ske.