Popaganda var tygkassarna på allas axlar. Popaganda var långluggarna i allas ansikten. Popaganda var popmusiken i allas öron.

Sommarvädret gjorde sitt. Från Henrik Berggren i egen hög person till flerhövdade Arcade Fire. Sen var hösten välkommen.

Submarine hade premiär i Storbritannien och Kanada förra hösten. Blev omfamnad av övervägande positiva recensioner.

I våras gavs filmmusiken ut på EP.

Uppdraget att tonsätta filmens tematik fick frontfiguren från Arctic Monkeys, Alex Turner.

Resultatet hamnar lätt under kategorin av genomtänkta signaturmelodier.

Filmen visas nu på svenska biografer.

Fotnot: Andra filmer med briljant soundtrack:
Into The Wild
The Crow
Trikoloren: Den blå filmen, Den vita filmen, Den röda filmen

Jag hatar covers. Musikens svar på filmvärldens remakes.

Devisen är enkel. Det handlar om överflöd. Mycket är mer. Problemet börjar redan där. Syftet saknas. Musikens motiv är alltid viktigt. När meningen med musiken fattas tappar jag mitt intresse.

Men klippet ovan är annorlunda. Låten får ett liv. Ett annat liv. Dock utan förstörelse. Med samma essens. Bara lite mer lågmäld än originalet. Det räcker.

Det är underskattat att räcka.

Som vanligt. Sätt igång klippet. Öppna ett nytt fönster. Fortsätt med dina internetbestyr.

Om du har tid kollar du på videon. Den är väldigt fin.

Det är glömskan av andra årstiders existens. Det är den minskade värmen. Det är kräftorna i frysdiskarna. Det är sysslolösa ungdomars oväsen på kvällarna.

Det är sensommar.

Det tog mig arton år. Först då fick jag upp ögonen. Jag hittade The Cure och blev frälst.

Fortfarande var jag en av många som förknippade de brittiska depprockarna med radioutnötta "Friday, I'm in love". Sen hörde jag "Pictures of You". Andra spåret på en skiva jag aldrig hört talas om.

Efter år av splittringsspekulationer och bokstavlig depp gavs Disintegration ut. Genombrottet var ett faktum. Bandet togs för första gången även varmt emot av den amerikanska marknaden. Synonymt med världssuccé.

Fanfariska "Plainsong". Redan nämnda "Pictures of You". Pinsamt kärleksfulla "Love Song". Mardrömslika "Lullaby" och den repeterande titellåten är vid första antydan en spretig kombination. Samtliga spår har dock vemodet som övergripande tema. De filmiska inslagen av syntstråkar och blytunga basgångar samt sorgsna sångpartier bildar tillsammans en gnistrande legering vi i vardagligt tal kallar tidlöshet.

Paradoxalt nog är det inte tal om någon kioskvältarperfektion. Melodierna är sällan givna. The Cure tar tid. Det är deras styrka. På så sätt rinner låtarna aldrig av en. De stannar kvar och utvecklas ständigt.

The Cure har en diger diskografi. De är redo att utforskas. Allt du behöver göra är att avsäga dig treminutersregeln som den givna normen. Bönfall inte längre åt tonartshöjningar eller identiska ackordföljder. Sikta mot något större. Gå istället efter ett gammalt talesätt. 'Allt är inte guld som glimmar'. När det gäller Disintegration är det precis tvärtom.