Hur som helst.

 

Det var där och då, våren 2009, jag såg Into the Wild (Sean Penn, 2007) för första gången. Därför satt den som en smäck.

Handling:
Filmen är baserad på verkliga händelser och tar sin början i när Christopher McCandless (Emile Hirsch) väljer att bryta upp med sitt tidigare liv. Efter sin college-examen ger han sig ut på en vildmarksvandring. Han klipper av kontakten med sina tidigare vanor, byter namn och har som mål att komma till insikt med vad livet egentligen innebär

Jag tycker:
Det finns de som raljerar över berättelsen. Om hur Christopher som bytte namn och livsstil till förmån för ett hippie-aktigt sådant som en övertydlig demonstration mot var världen kommit i alla måsten och prylfixering. Men de förstår bara inte. Eller så har de aldrig upplevt känslan. Det behövs kanske inte. För det är en oerhört bra film oavsett.

Into the Wild visar på det vackra men också det tragiska i det alternativa, alla motgångar och det svåra som kan följa genom att följa sin innersta röst mot ett annat liv. Dessutom är det en av de bättre road-movies som finns att tillgå med många härliga karaktärsporträtt och extremt fina vyer av ett vackert naturlandskap. Och även om mitt ny-studentiga jag aldrig bokstavligt tog mig ut i vildmarken fungerade filmen som en fin metafor till att inspirera att äntra det okända och osäkra tillförmån för det bekväma, det som tidigare varit känt. Därför talade den till mig och gör det fortfarande.

Filmens andra behållning är musiken. Specialskriven av Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder adderar den en finstämd melankoli som blir svårslagen. Lägg där till hans emellanåt mumliga och spröda röst. Låtar som "Society" (om att bryta upp med samhället) och "Rise" (om att allt kommer bli bättre när vägen väl har hittats, se klipp nedan!) är alla perfekta och hjälper till att göra filmen ännu större än 148 minuter och samtidigt hålla filmen vid liv även utanför.

 

Hela soundtracket till filmen finns på Spotify. Du hittar det här.

Skrev förvisso om dom för ett par år sedan här i spalterna. Men det tål att upprepas. För nytillkomna (lyssnare, höll jag på att säga) läsare.

 

Kite är ett av Sveriges bästa band. Inte minst just nu när de i våras släppte ännu en fantastisk EP med, återigen, svårmodig syntpop.

Musikjournalisten, DN:s och hans egen, Fredrik Strage torde vara deras största och främsta förespråkare. Det var också han som introducerade mig inför Kites musik vid deras förra EP-släpp. Han har även gjort jämförelsen med Broder Daniel.

Strage har gång på gång påpekat varför han tror att de inte nått fram till Svenska folket. Detta ska bero på att Kite enbart har satsat på att ge ut EP:s snarare än fullängdsskivor. Och eftersom mediabevakningen är så pass insnöad på just album blir det noll publicitet. Det är synd. Och konstigt. Bra musik borde nå fram ändå, tycker man (jag).

Deras femte och senaste "V" (Alla, bortsett från deras första, är uppkallade efter sin ordning i följden av en romersk siffra) har, i alla medier, fått snudd på full pott och mängder av lovord. Jag håller med dem alla. Så här skrev t ex Gaffa, en nätsajt för musik, i deras recension: "Eurotechno, melodifestival, gotisk electro, industrial och en rad andra element som föses in i samma rum. Och som, likt kidsen i The Breakfast Club, märker att de ändå kommer bra överens. Jävligt bra."

 

"Dance Again" är videosatsningen från senaste EP:n. Kanske deras allra bästa hittills. En lättillgänglig låt för sommarnätter. Prova!

 

 

Mitt tips är att börja från början och avverka alla deras fem EP:s. Det tar inte lång tid och du kommer få mycket tillbaka. Om inte, har jag gjort en liten Spotify-lista på de allra godaste godbitarna ur deras katalog här. Mycket nöje!

Jag ska dock, i några inlägg framöver, med ojämna mellanrum försöka gå igenom de filmer jag har som mina favoritfilmer.

Jag börjar med den mest självklara och den kanske, av mig själv, mest uttalade sådana - Fight Club (David Fincher, 1999).

 

Just nu är jag lite trött på filmen. Under våren skrev jag nämligen en C-uppsats i Filmvetenskap baserad på filmens innehåll. Mitt mål var att besvisa att Fight Club predikar marxism. Det krävde många omtittningar. Så pass att jag var rädd att magin skulle förstöras. Det gjorde den dock inte. Den blev bara starkare.

 

Jack (Edward Norton) lever ett, till synes, lyckat liv. Han har ett bra jobb och en fin lägenhet. Men han lider av sömnsvårigheter och är missnöjd med det mesta. För att tänka på annat och för att få perspektiv på sitt eget lidande besöker han regelbundet gruppterapi-möten. Dessutom inreder han sin lägenhet efter IKEA-katalogen och har all den senaste tekniken som går att få tag på.

 

En dag träffar han Tyler Durden (Brad Pitt). Tyler levererar ständiga oneliners och är allt som Jack inte är, men vill vara.

 

Därefter påbörjas en vänskap som resulterar i att de tillsammans bildar en klubb ämnad för slagsmål. Klubben växer i medlemsantal. Senare visar det sig att Tyler har större mål än så.

 

 

Jag har ingen lust att skriva längre om huruvida min tolkning skulle vara den bästa eller den enda rätta. Även om det var en av de största anledningarna till att jag tog till mig filmen när jag såg den första gången i tidig gymnasieålder. Jag vill istället påpeka att den är möjlig att se på vilket sätt man vill. 'Går inte alla filmer att göra det?', frågar sig skeptikern. Mja, mer eller mindre. Men aldrig är, eller har det varit så tydligt, som i Fight Club. Kritikerna såg den som otroligt kontroversiell. Nihilistisk, fascistisk, våldsförhärligande och homo-erotisk är bara några av alla kommentarer den fick i recensioner när den kom 1999.

Bortsett från innehållet är filmen, in i minsta detalj och mer än det, perfekt regisserad av David Fincher. Den är mörk i bild och skådespeleriet är klanderfritt av några ifrån Hollywoods (då och nu) mest kända skådespelare. I synnherhet pratas det om att Brad Pitts rollgestaltning ska ha varit hans absoluta höjdpunkt i karriären.

 

 

 

Se den, se den igen.

Många tycker listor är kul. Jag förstår varför. Men de är alltid svåra att göra. Det finns så många olika parametrar som ska spela in.

 

Ovanstående fick jag erfara när jag skulle göra min tio-i-topp-lista med favoritfilmer av mästerregissören Ingmar Bergman (1918-2007).

 

Först såg den ut sä här:

 

1. Persona (1966)
2. Smultronstället (1957)
3. Nattvardsgästerna (1963)
4. Fanny och Alexander (1982)
5. Vargtimmen (1968)
6. Höstsonaten (1977)
7. Såsom i en spegel (1960)
8. Sommarnattens leende (1955)
9. Det sjunde inseglet (1957)
10. Viskningar och rop (1973)

 

...sedan så här:

 

1. Smultronstället (1957)

2. Persona (1966)

3. Nattvardsgästerna (1963)

4. Höstsonaten (1977)

5. Vargtimmen (1968)

6. Fanny och Alexander (1982)

7. Såsom i en spegel (1960)

8. Det sjunde inseglet (1957)

9. Sommarnattens leende (1955)

10. Skammen (1968)

 

...och ännu senare blev den så här:

 

1. Vargtimmen (1968)

2. Fanny och Alexander (1982)

3. Persona (1966)

4. Tystnaden (1963)

5. Såsom i en spegel (1960)

6. Nattvardsgästerna (1963)

7. Sommarnattens leende (1955)

8. Sommaren med Monika (1953)

9. Det sjunde inseglet (1957)

10. Höstsonaten (1977)

 

Ingen blev den andra lik. Att jag dessutom glömde Smultronstället i sista listan är obegripligt.

Det kallas nostalgi. Längtan du får av stunder du längtar tillbaka till. Stunder som inträffade när du minst anade det. Alltid oplanerat.

Efter ögonblicket. När upplevelsen är som starkast kommer det bevarande arbetet. Ingen vill glömma bort något bra.

Frågan är: hur konserverar man ett bra minne?

Den oplanerade återuppväckelsen är att föredra. Men hur ofta händer en sådan? Risken är att minnena självdör och glöms bort.

En planerad påminnelse är inte bättre. De kan i värsta fall rasera det eventuella ruset. Planering innebär noll känsla.

Ett delat problem är hur du låter bli att förändra det du kommer ihåg. Det gäller att minnas rätt och inte efterkonstruera.

Nostalgi är en färskvara.