Tänkte sammanfatta en massa ganska snart. Lämpligt nog sammanföll tanken i och med det kommande årsskiftet.

 

Det kommer inte vara någon ytterligare sammanfattning i film eller musik, för det gjorde jag alldeles nyss. Tänker göra på ett annat sätt.

 

Den här årssammanfattningen kommer att vara lite annorlunda, för den kommer vara väldigt uttömande. Den kommer att innehålla mer än flera tusen ord.

 

Det du.

Jag har aldrig sett så mycket film som år 2012. Biobesöken har avlöst varandra. Likaså dvd- och bluray-kvällarna på hemmaplan.

 

I det här inlägget finns dock bara, återigen utan rangordning, de filmer jag under året sett på bio och gillat mest.

 

Håll till godo.

 

Tyrannosaur (Paddy Considine, 2011) (Filmen hade premiär i Sverige 13/1-2012)
Brittiskt diskbänksdrama i indie-skrud (Läs: säkerligen omtyckt av This is England-fanatiker). Extremt enkel förpackning med tungt och gripande innehåll.

 

Trailer:

 

The Dark Knight Rises (Christopher Nolan, 2012)
En fin avslutning i en trilogi som gjorde det tufft för alla att gilla superhjältar. De fick mig dessutom att acceptera Christian Bale som skådespelare. Det är starkt nog.

 

Trailer:

Palme (Maud Nycander & Kristina Lindström, 2012)
Det sägs att när Olof Palme mördades på öppen gata 1986 förändrades Sverige för alltid.

Som tur är låter regissörerna inte, det ännu olösta och sönderpratade, dådet få allt för stor plats i denna dokumentär som sågs av fler än 300 000 på bio. Istället visas bilden av ett Sverige som jag och alla andra födda efter 1986 skulle se som väldigt avlägset jämfört med dagens där främlingsfientlighet och individualism tagit överhanden.

Bortsett från hantverket och de historiska ögonblick som filmen har att bjuda på är den oerhört viktig. Den borde ses av betydligt fler.

 

Trailer:

 

Laurence Anyways (Xavier Dolan, 2012)
En episk och storslagen (ja, de betyder samma sak) film om ett ämne många inte skulle ta i med tång. Viljan av att förverkliga sig själv och bara vara den man vill vara har jag aldrig sett på ett accepterande sätt. Det tunga och problematiska lämnas enbart till marginalen i en film som dessutom är väldigt vacker att bara titta på. Snacka om att utnyttja fotokonsten.

Det är för övrigt den enda film jag sett fler än en gång på bio.

 

Trailer:

Holy Motors (Leo Carax, 2012)
En homage till filmkonsten i sig. Här finns alla genrer; komedi, science-fiction, drama, kriminalfilm och tecknat. Kanske är den komplexa handlingen en utgångspunkt och ett medvetet drag för att bara ta in filmen som den är. Gilla eller inte gilla. Välj själv.

Trailer:

 

---

Bubblare:

---

Cockpit (Mårten Klingberg, 2012)
Jag hatar begreppet 'svensk film'. Mest för att jag avskyr när en nationalitet används som adjektiv. Det finns så mycket som är fel i det. Men också för att mångas beskrivning lyder något i stil med ett tvärsnitt av alla kriminalfilmer som gjorts med Peter Haber i huvudrollen.

Cockpit har flera ljusglimtar och du väljer vad du vill fokusera på. Låter det flummigt? Det är det inte. Det är bara en förutsättning för vad som kännetecknar en bra film som är gjord i vilket land som helst.

 

Trailer:

Albumen som följer är placerade i den ordning de gavs ut under året. Ordningen har alltså inte att göra med någon typ av rangordning. Har dessutom inte tagit hänsyn till musikens genre. Det blir mycket roligare så.

 

Håll till godo.

Chairlift - Something (22 januari)

Ibland finns det en gräns när något blir så pass banalt att det övergår i någonting eget. Kanske är det arrangemanget. Kanske är det ljuden. Kanske är det melodierna. Antagligen är det bara kombinationen av allt på en gång.

 

 

Utvald låt:

 

Saint Etienne - Words and Music (19 maj)
En skiva med textreferenser till ett bands egna ungdomsminnen vad gäller musik kan verka opassande och ointressant. Särskilt om de är dubbelt så gammal som en själv. Tjusningen finns i att enbart byta ut namnen på de band de nämner i sångtexterna mot ens egna barndomsfavoriter. För människans förhållande till musik kommer nog aldrig förändras.

 

 

Utvald låt:

 

Rush - Clockwork Angels (13 juni)
Att 'gammal är äldst' säger sig självt. Men det är ingen förutsättning för att en skiva ska vara något att ha. Främst inte en skiva av ett band som hållit igång sedan slutet på 1960-talet. Men i det här fallet tänker jag inte gå in på saken mer eller utveckla. Alla vet vad det betyder. Och jag vill bara göra mig förstådd. För det här var en av årets bästa skivor.

 

 

Utvald låt:

 

Gojira - L'Enfant Sauvage (26 juni)
Det vore fel att påstå att jag snubblade över bandet. Jag vet vilka de är. Har t o m sett bandet live. Däremot har jag aldrig hört dom på skiva. Därför kände jag mig manad att ge Gojira en chans när jag läste de fina recensionerna som följdes av bandets femte skivsläpp. Att jag dessutom hade en mediaspelare att fylla inför en lyckad solsemester gjorde nog även sitt.

 

 

Utvald låt:

 

Mando Diao - Infruset (31 oktober)
Utgiven på självaste Halloween kanske det var i det senaste laget den nådde mig precis när vintern och december satt igång på allvar. Det är jag dock glad för. Det här är årets enda riktiga julskiva. Trots att den inte handlar om julen.

Att tonsätta dikter av den gamle poeten Gustaf Fröding (1860-1911) har säkert lockat till sig många nya fans. Kanske även till det rika litterära arv Sverige innehar. Om inte annat en viktig påminnelse om det.

 

 

Utvald låt:

 

 

Andra album som fastnade: Kent - Jag är inte rädd för mörkret (25 april), Kindness - World, You Need a Change of Mind, (8 maj), Kreator - Phantom Antichrist (1 juni).

 

Då var det gjort. Att avstå skrivande om musik och film gav frukt. Mer om det nedan.

 

Det blev en del inlägg om allt och ingenting. Och det var kul, för jag tycker några blev helt okej. Kommer visserligen även i fortsättningen att skriva liknande saker, men inte lika sammanhängande.

I dagarna följer ett par (bokstavligen) inlägg om vardera film och musik. I dessa har jag sammanställt de filmer och musikalbum jag tyckt varit bäst år 2012.

Vet att jag är sen vad gäller årsbästa-listor. Även att det råder inflation på ämnet vid det här laget. Skillnaden är bara att jag sammanställer dom i rätt tid. Medan andra snarare siktat på att vara först på bollen tycker jag att detta är något som borde listas i slutet av ett år och inte när det återstår flera skivsläpp eller potentiella filmfavoriter.

Slutligen.

 

Trevlig helg inför det som komma skall. Det blir vad man gör det till. Ta det lugnt.

Kvar var bara vi.

Hake 1: Jag hade en tid att passa. Det var bråttom.

Hake 2: Vi skulle åt olika håll. Tiden var dyr.

Allt jag fick fram innan vi skildes åt var en konstpaus och en fråga om logistik. Av allt som fanns att säga.

 

Sedan var jag tvungen att springa.

 

På en minut skulle jag hinna med att springa en sträcka som vanligtvis tar mer än det dubbla. Springandes. Ändå hann jag.

Mitt tåg hade precis rullat in på perrongen. Bara ett signalfel/elfel/en olyckshändelse/eller övrig anledning till försening kunde göra min uppoffring onödig.

Och visst. Tåget åkte inte.

Vad det var för fel förblev oklart. Tåget lämnade dock inte perrongen på en mindre möjlig konversations stund.

- Hej! Vad bra att ni hittade hans bankkort och återlämnade det!

- Va?

- Visst var det ni som hittade ett borttappat bankkort och återlämande det?

- Nej, det var det inte.

- ...som ni sen lämnade in till oss?

- Nej, det var inte vi.

- Visst var det ni?!

- Nej, det var det inte.

- *?*

- Vi lovar...

- *?*

- ...det var inte vi.

- *Inte övertygad*

När jag var liten skrev jag en massa sagor. Det kallades så på lågstadiet. De gjordes mest som roligt tidsfördriv mellan det "riktiga" skolarbetet. Så var det tänkt i alla fall.

Sagorna bytte på mellanstadiet namn till berättelser. Med fler krav på formatet och utan frihet att fritt välja ämne. De gjordes dessutom inom ramen för vad som nu kallades lektioner.

På högstadiet fanns varken sagor eller berättelser. Där gällde det att använda det man lärt sig till att svara på essäfrågor på betygsgrundande prov. Det blev tyvärr inga utförligare svar på essäfrågorna för min del. Det blev mest sagor med en liten släng av en berättelse i sig.

På gymnasiet fick essäfrågorna sällskap av de liknande hemuppgifterna. De var större i sin omfattning och ofta väldigt fria i sitt ämne. Jag fick skriva i princip vad jag ville. Men bara om jag höll mig till ämnet. Jag anammade tekniken. Kanske för mycket.

Efter gymnasiet trodde jag att jag var fullärd och skrev därför därefter. Dessutom enbart av eget intresse. Resultatet blev svårläst. Om än läst överhuvudtaget.

Snipp snapp snut så var sagan, berättelsen, essäfrågan, hemuppgiften och blogginlägget slut.

Någon är rädd att bli uppfattad som tråkig och pratar därför oupphörligt.

 

En annan är rädd för att bli uppfattad som tråkig och är därför tyst.

På väg från jobbet, fortfarande i jobb-mode. Övergångsfasen till default tar ett tag om arbetspasset varat hela eftermiddagen. Inte minst om mörkret lagt sig och vardagsveckan är slut.

Jag är på väg till pendeltågsstationen. Ska in till stan. Är själv. Har hörlurar med musik i öronen. Nästan framme möter jag en medmänniska. Tar av mig hörlurarna utan att pausa musiken. Per automatik.

 

Hon frågar var en busstation ligger.

Jag pekar att den ligger halvvägs dit jag är på väg. En indirekt inbjudan om att följa med och visa, bästa möjliga service. Enda skillnaden att inget svårhittat ströbröd finns vid vägens slut.

Hon berättar vart hon ska med bussen och frågar om det inte går lika bra att vänta vid den som syntes ett tiotal meter bakom mig, framför henne.

Jag säger att det funkar det också. Med samma tonläge som i "Det har du rätt i!".

Hon skiner upp och tackar så jätte-jättemycket för hjälpen och går mot busshållplatsen som ligger bakom mig, framför henne.

Efteråt fångar jag upp hörlurarna som hängt från jackfickan under tiden och spelat färdigt låten jag lyssnade på strax dessförinnan.

Fortsätter sedan mot tåget jag skulle med, som jag missar. Men det kommer nya tåg.