När någon nämner Den Svenska Avundsjukan står jag inte ut. Skämskudden kommer fram. Det kryper i kroppen. Känslan ligger någonstans mellan skam och pinsamhet.

Jag hatar när någon åberopar jantelagen. Indirekt menar personen i fråga att den är bättre än andra, för den vågar minsann gå sin egen väg och är absolut inte avundsjuk på någon annan. Och ironiskt nog tas det oftast upp av någon som kastar sten i glashus.

Men vad betyder begreppet egentligen?

Varför alla i Sverige skulle vara självhatande har det redan gjorts tusentals SVT-program om. Alla med Fredrik Lindström som programledare. De har gjort oss så oerhört självmedvetna att det till slut slagit knut på själva grejen med att vara självmedveten. Mer intressant vore det att analysera de troende. De som faktiskt inte vill att någon ska tro sig vara förmer än någon annan. De som håller på den så kallade jantelagen.

En kvasianalys av ämnet skulle te sig följande.

Låt oss för enkelhetens skull jämföra Sverige med landet som uttalat anser sig vara möjligheternas land - USA. Där får alla vara som de vill. Det vittnar i alla fall de som åkt dit för att lyckas inom sin bransch. Men hur är de påstådda värderingarna i övrigt på andra sidan Atlanten?

Där sjungs nationalsången i tid och otid. Där har flaggan en egen ramsa. Där är presidenten helig. Där finns dödsstraff. Där är gud lag.

Den skapta jantelagen i Sverige bottnar således i det motsatta.

Att vi inte ser upp till överheten. Att vi inte ser upp till auktoriteter. Att vi inte har dödsstraff. Att vi inte hänvisar till gud. Att vi alla är lika värda och bör behandlas därefter.

Tanken om att ingen ska vara förmer än någon annan är i grunden god. Men det har gått för långt och den förtjänar inte det öknamn alla är vana att benämna den med. Det är trots allt den som gör Sverige till vad det är. Ett land som inte är som alla andra. Och framför allt. Ett land som sticker ut ifrån mängden.

Länge leve jante.

 

Jag hatar inte fotboll. Tvärtom. En sommar förhöjs dessutom alltid med ett mästerskap som nu pågår. Oavsett Sveriges utgång. Men jag gillar sällan kommentatorerna. Jag ser inget som helst likhetstecken mellan ordbajsande rapportering och det intresse jag delar med så många andra på jorden.

Problemet finns förvisso i granskningen av andra lagsporter. Men fotbollskommentatorerna sticker ut en aning. Och trots min avsky mot detta som fenomen är det tämligen omtyckt av andra.

Först ut har vi det allmänt falska spekulerandet.

"Det är psykologiskt viktigt att få in ett mål innan 45." Alternativt. "Gör de mål innan halvtid är den här matchen avgjord." Visst. Det är genom mål man vinner matcher. I vilken minut de kommer är oväsentligt, hur mycket än Glenn Strömberg vill få oss att tro motsatsen.

Sedan kommer de halvförberedda citaten.

 

Önskan om att bli förevigad och reciterad för all framtid gör att det ofta dyker upp en mängd meningar som de flesta låter konstuerade. Alla lästa innantill. Alla vill vara sportkrönika-kompatibla. Alla hoppas bli som Sven Jerring med hans  "Japaner, japaner…". Det var då det kunde göras. Inte nu.

Men det värsta är ändå när den så kallade expertkommentatorn ger röst åt en viss fotbollsspelare. Då kryper det i kroppen.

"'Jodå, jag ska in och kriga!', sa han." Genom en viss fotbollsspelares nickning mot domaren har kommentatorn fått grepp om hela situationen och dessutom listat ut vad spelarens gest betydde i ord. Sluta med det.

Nuförtiden handlar inte sportjournalistiken om att enbart förmedla det som händer på och omkring planen. Det ska även till att låtsas vara beteendevetare, profeter och försöka framställa sina tankar som rena fakta.

Pseudofacket nästa.

 

Liknande saker har visserligen påpekats förr. Flera gånger av den emellanåt utomordentlige Johan Croneman på DN. Men jag vill också ställa mig i raden av skeptiker. De är få och borde bli fler.

Varken mer eller mindre.

Var i onsdags på premiären av en film som borde uppskattas i bloggkretsar. En film jag vill tipsa om. För jag tyckte den var bra.

Wes Andersons senaste film Moonrise Kingdom (2012) togs nyligen emot positivt vid filmfestivalen i Cannes. Den har även gått hem i svensk media.

Precis som i Wes Andersons tidigare filmer är allt stilistiskt medvetet och lätt att peka på. Kanske den film som innehåller samtliga egenhter han gjort sig känd för. Det är frontala utsnitt. Det är mycket djupfokus. Det är symmetri. Det är blek färgskala. Det är innovativa kameravinklar.

Även karaktärerna är sig lika. Dysfunktionella. Jobbiga. Nördiga. Egensinniga. Pretentiösa.

Det som gör den sevärd och utmärkande gentemot hans övriga verk är värmen filmen förmedlar. Trots kylan och svärtan är det mesta fint framställt. Allt med ett nostalgiskt skimmer över sig.

Vet inte om jag är ensam om att undra vad som händer Wes Anderson härnäst.

Frågan är om han nått vägs ände. Eller i alla fall ett slags kulmen. Måtte det inte bara gå som för hans kollega Tim Burton. Apropå att måla in sig i ett hörn. Låt det inte ske.