En film säger mycket mer än tusen ord
Jag vill helt enkelt och så kort som möjligt inleda med en sak: film är konst, ingenting annat.
Att som, Susanna Birgersson på dagens ledarspalter i DN, göra skillnaden mellan "underhållning" och "en uppsjö konstfilmsproduktioner" är inte bara en förenkling utan framför allt ett resultat av tunnelseende.
"Nästan all film är underhållning", säger hon. Hon fortsätter senare med: "På filmduken ska ju alla karaktärer, situationer och känslor få sin förklaring". Enligt vem eller vad ska det vara så?
Det kan tänkas vara helt ointressant att spekulera i det här. Särskilt om jag breder ut det alldeles för mycket. Många tycker att det är flum. Kanske är det just därför jag känner att jag måste. För det är mycket enklare än så.
Vi lever i en stor värld. I en värld finns många olika typer av kulturer. Alla med olika traditioner. Alla med olika sätt om hur man berättar en historia.
Låt mig vara krass och påstå att det Birgersson och många andra ser som norm och därmed anses vara en film enligt alla tänkta oskrivna regler är de med den antika berättarmodellen: karaktärer introduceras, problem uppstår, problemet ska lösas av de introducerade karaktärerna, problemet löses i ett så kallat klimax och avslutas med en behaglig epilog där alla mår bra utom de som eventuellt fått sätta livet till. Sen rullas eftertexterna och det är dags att resa på sig eller stänga av filmen. Den ska också vara engelskspråkig och allra helst vara baserad på pengar ifrån den amerikanska västkusten och spridd företagssponsring.
Problemet är bara att många vant sig vid den här sortens berättartradition. Därför har den blivit fakta. Då framstår allt annat som annorlunda och utomjordiskt. T ex kan det vara oförståeligt varför det ska till att sjungas i var och varannan stund i indisk film. Eller som Birgersson menar i sin text efter att hon sett bioaktuella Frances Ha (Noah Baumbach, 2013) - "provocerande".
Ungefär på samma sätt tänkte männen under kolonialismen. De tog över länder över hela jordklotet, inte för att de nödvändigtvis behövde utan för att de kände plikten. Varför? För att deras tankesätt var det enda rätta, ansåg de. Deras religion och berättartradition var något som folk behövde lära sig, det var de övertygade om. Utan någon som helst förståelse för att vilja lära sig eller förstå den som utvecklats på plats.
Kolonialismen och dess förvandling till den numera luddiga globaliseringen har snart gjort den Hollywoodska berättartekniken allenarådande. Men det är en annan sak och bör inte på något sätt vara ett argument för att den är bättre. Snarare för att det ligger pengar bakom det hela. Och pengar talar.
Alltså.
Har man väl kommit överens om något kan det uppstå vad som helst. T ex kan konst vara underhållning. Men underhållningen får aldrig överta konsten, så att säga. Huruvida man känner sig underhållen är och måste alltid få vara en subjektiv känsla.
Att som, Susanna Birgersson på dagens ledarspalter i DN, göra skillnaden mellan "underhållning" och "en uppsjö konstfilmsproduktioner" är inte bara en förenkling utan framför allt ett resultat av tunnelseende.
"Nästan all film är underhållning", säger hon. Hon fortsätter senare med: "På filmduken ska ju alla karaktärer, situationer och känslor få sin förklaring". Enligt vem eller vad ska det vara så?
Det kan tänkas vara helt ointressant att spekulera i det här. Särskilt om jag breder ut det alldeles för mycket. Många tycker att det är flum. Kanske är det just därför jag känner att jag måste. För det är mycket enklare än så.
Vi lever i en stor värld. I en värld finns många olika typer av kulturer. Alla med olika traditioner. Alla med olika sätt om hur man berättar en historia.
Låt mig vara krass och påstå att det Birgersson och många andra ser som norm och därmed anses vara en film enligt alla tänkta oskrivna regler är de med den antika berättarmodellen: karaktärer introduceras, problem uppstår, problemet ska lösas av de introducerade karaktärerna, problemet löses i ett så kallat klimax och avslutas med en behaglig epilog där alla mår bra utom de som eventuellt fått sätta livet till. Sen rullas eftertexterna och det är dags att resa på sig eller stänga av filmen. Den ska också vara engelskspråkig och allra helst vara baserad på pengar ifrån den amerikanska västkusten och spridd företagssponsring.
Problemet är bara att många vant sig vid den här sortens berättartradition. Därför har den blivit fakta. Då framstår allt annat som annorlunda och utomjordiskt. T ex kan det vara oförståeligt varför det ska till att sjungas i var och varannan stund i indisk film. Eller som Birgersson menar i sin text efter att hon sett bioaktuella Frances Ha (Noah Baumbach, 2013) - "provocerande".
Ungefär på samma sätt tänkte männen under kolonialismen. De tog över länder över hela jordklotet, inte för att de nödvändigtvis behövde utan för att de kände plikten. Varför? För att deras tankesätt var det enda rätta, ansåg de. Deras religion och berättartradition var något som folk behövde lära sig, det var de övertygade om. Utan någon som helst förståelse för att vilja lära sig eller förstå den som utvecklats på plats.
Kolonialismen och dess förvandling till den numera luddiga globaliseringen har snart gjort den Hollywoodska berättartekniken allenarådande. Men det är en annan sak och bör inte på något sätt vara ett argument för att den är bättre. Snarare för att det ligger pengar bakom det hela. Och pengar talar.
Alltså.
Har man väl kommit överens om något kan det uppstå vad som helst. T ex kan konst vara underhållning. Men underhållningen får aldrig överta konsten, så att säga. Huruvida man känner sig underhållen är och måste alltid få vara en subjektiv känsla.
Nytt: hindiepop
Musikaliska upptäckter som görs på egen hand är ofta de allra bästa. Det har nog att göra med det spännande i det oförutsedda, som med allt annat. Man börjar sen bilda sig en uppfattning om bandet och dess antydda låtskatt. Håller det lite för sig själv och är stolt över sitt alldeles "egna" favoritband. Sen går det en tid. Då vill man bara dela med sig av sin upptäckt. Särskilt om bandet i fråga inte alls har figurerat i svensk stormedia. Vilket är fallet i detta fall.
Via den svenska internetradion Gimme Indie hittade jag för ett tag sedan det kanadensiska bandet Elephant Stone.
Bandet bildades 2009 av sångaren, basisten och sitaristen (!) Rishi Dhir. Musiken kan beskrivas som ren och skär pop som ibland bjuder in till psykedeliska och Indien-doftande inslag. Men det är en luddig benämning. Det är mer lättlyssnat än så. Givetvis har det mycket att göra med vem som lyssnar. Utan att beskriva det vidare.
Deras senaste, likväl deras andra, fullängdare är en självbetitlad sådan ("Elephant Stone") och kom ut tidigt i år. Skivan har rullat (om än inte i fysisk form än) flera gånger i både min telefon och dator. Den är bara bra, helt enkelt. Riktigt bra. Än så länge något av det bästa jag hört i år, i albumform.
Skivan finns tyvärr inte på Spotify för tillfället. Det gör däremot deras första platta, "The Seven Seas" från 2009. Om inte annat går det att lyssna på deras samlade lilla diskografi av de två nämnda skivorna plus en asbra EP som gavs ut mellan dessa på deras hemsida.
Men till att börja med föreslår jag att du ska lyssna på den här:
