Ibland blir det stiltje i mitt musiklyssnande. Jag får inte längre det jag vill ha av musiken.

 

Jag kan ha tröttnat på att lyssna efter melodier. Tröttnat på att känna en viss rytm. Tröttnat på att lyssna efter meningsfulla texter. Tröttnat på att lyssna efter speciella röster. Tröttnat på att känna samma sak.

 

Då behövs det något nytt. Något jag sällan lyssnar på annars. Sånt som kan ge perspektiv. Det behöver inte vara bra. Det behöver inte vara i min smak. Det är snarare mer värdefullt om det är något jag aldrig hört talas om.

 

Oftast kasseras den sortens musik. Det blir något jag glömmer bort. Må så vara. Men det har i alla fall gett mig något. Det har banat iväg för nya musikaliska insikter. Vilket kan leda till någon slags allmänbildning.

 

Det är förstås individuellt. Klippet nedan kan vara ett exempel för mig. För att jag ska fortsätta gilla att lyssna på musik.

 

Begränsningar är så jävla tråkigt.

 

 

 

Startade dagen med att gå upp tidigt. För tidigt för att vara en semesterdag. Men jag har hunnit med mycket. Och dagen är inte slut än.

Åkte till närliggande Nynäshamn. Där var solen ensam på himlen. Gick omkring i hamnen där allt ifrån Gotlandsbåtar till små fritidsbåtar låg förtöjda. Låtsades att jag ägde en av dom. Inte Gotlandbåten. En mindre. Föreställde mig själv kunna ta del av havets frihet. Åka med ett stort sällskap. Vara klädd i pikéskjorta. Vara tvungen att ha med sin hund som kommer med principen av att äga en båt. Njae. Den tiden kommer aldrig komma. Det både vet och vill jag. Men det är kul att tänka sig framtiden som någon annan. För en gångs skull.

Väl på hemmaplan gick jag en längre promenad. Också den i solsken. Tog en rejäl avstickare till stället där jag levde mina första tio år. Till villaområdet jag växte upp i. Satte igång en gammal låt i mina lurar. Dess tjugotre minuter blev ljudspåret till mina minnen som spelades upp där jag gick på platsen de en gång utspelade sig i verkliga livet. Men det var då. Och nu är nu.

Ibland är det nödvändigt att hitta gömställen i både framtid och dåtid. Bara man inte fastnar. Men en lagom dos kan vara okej.

 

Har redan höjt Krister Linder till skyarna i ett tidigare inlägg.

 

Låten i inlägget kommer från plattan Songs From The Silent Years (2006). Den går att lyssna på här.

 

I skrivande stund har klockan passerat midnatt. Nattens sista pendeltåget har nyss gått förbi. Annars är det mesta tyst omkring mig bortsett från blåsten genom mitt öppna sovrumsfönster. Sådana omständigheter som kan ge extra krydda åt musik av denna sort.

 

Spelar låten en gång till. Sen ska jag sova. Gott.

Det ska tydligen till att man befinner sig på annan plats en liten tid för att man ska kunna se vardagen med de ögon den förtjänar.

 

 

 

Åker bort för en vecka.

 

Traditionsenligt har jag med mig lite läsbart. Semestern är den tid på året då det går att läsa en bra bok utan dåligt samvete. Valet föll på Ingmar Bergmans biografi "Laterna Magica". Packar även med några olästa Filter-tidningar.

 

Med mig har jag även en mediaspelare fylld med ny och gammal musik. Det nya och olyssnade består av bl a Fiona Apple, Dexys och Rush. Dessutom väntar ett gäng timslånga podcasts.

 

Hej då.

Jag läser tidningar varje dag. Tidsbristen gör ibland att jag bara hinner med bottenskrapet såsom gratistidningar och kvällspress. De har alla en sak gemensamt. Man får alltid se vem som skrivit. Inte bara vem det är. Utan hur den ser ut.

En byline är den lilla rad som beskriver vem som skrivit artikeln i en tidning du läser. I bästa fall är det endast ett namn. Men oftast är det en tillhörande bild som breder ut sig. Tillsammans med ett stiliserat skrivet namn på personen i fråga.

 

Männen syns med armarna i kors i casual kavaj och professorglasögon som ska flytta fokus från avsaknaden av hår på huvudet. Kvinnorna med händerna på höfterna i kläder från tiden då husmodern enbart var ett resultat av ofrihet.

En journalists mantra från start borde vara att själv aldrig bli större än det den gör. Om så är fallet borde denne se över situationen. Alternativt sluta jobba.

 

Apropå Staffan Hildebrand. Han gjorde även en viss film några år senare. Inga kan älska som vi (1988). Som kuriosa bör nämnas att huvudrollen spelas av en ung Izabella Scorupo.

 

Filmen är visserligen ett lågvattenmärke. Säkert gjord med god avsikt. Det vilar en sorts äkthet rakt igenom som går att se bland de bristande skådespelarinsatserna. Nåväl. Det är inte filmen jag vill tipsa om. Det är ledmotivet. För det är filmens behåll.

 

Låten ovan spelades in av 80-talsbandet Grace med Krister Linder på sång. Kanske en av Sveriges bästa sångare. Och kanske en av de bästa låtarna som gjorts på svenska.

 

Trots att jag inte kan relatera till den banala texten för fem öre berör den fortfarande efter flera omlyssningar. Lägg där till förpackningen. 80-talets ekande trummor och synthar samt de avslutande hårdrocksgitarrerna.

 

Fotnot: Samme Krister sjöng även filmmusiken till kultfilmen Stockholmsnatt (1987). Också den regisserad av Staffan Hildebrand.

En fullvuxen person frågar dig hur man gör när man äter. Du måste förklara.

Men vad ska du säga?

Börja med en utläggning då du undrar hur personen kan överlevt ett helt liv och helt obegripligt gått miste om vetskapen om hur man gör när man får i sig föda.

Eller.

Berätta att först ska personen greppa ett föremål som ger näring, föra det till munnen som bör vara öppen, lägga in det i den öppna munnen, stänga munnen utan att tugga i gaffeln eller handen som underlättade transporten från tallriken till munnen, tugga och därefter svälja. Även att det ska upprepas tills hela målet mat är uppätet. Alternativt sluta när en mättnadskänsla infinner sig.

Rätt svar är G - som i gemenskap (1983). Troligen regissören Staffan Hildebrands bästa film. En utnämning som visserligen kan jämföras med att höja Greklands bästa bandylag till skyarna.

 

Oavsett. Den är sevärd och speglar sin tid. Därav kultstämpeln.

 

Den här skolan figurerar i inledningen av en känd svensk film. Vilken?

Idag skrev Alex Schulman om att vi ska vara stolta över vår svenska jantelag.

 

Det gjorde jag redan i torsdags.

 

Glad gubbe.