Det dröjer inte länge.

 

Efter att ha kommit upp ur marken från den närmaste tunnelbanestationen till hotellet sätter hjärnan direkt igång och fångar intryck. I alla fall i den mån som den orkar. Resan till Paris krävde en extremt tidig uppgång för avresan ifrån Arlanda.

Ett bageri skymtas allra först. Därefter en blomsteraffär. Och sen: en bokaffär!

 

Några meter senare finns det en till!

 

"Så nära hotellet!", tänkte jag, "Jag måste ha hamnat i stadens bokkvarter". Den ena var dessutom starkt nischad mot fantasylektyr och serietidningar inom samma genre.

 

"Bokkvarters-tanken" skulle visa sig vara naiv. Faktum är att det kryllade av affärer som sålde böcker överallt. Fysiska butiker där särskilt kunniga anställda arbetare arbetade för att förse Parisare med böcker. I hela Paris. Det blev jag varse under mina tre heldagar i Frankrikes huvudstad.

 

Affärer för kurslitteratur av alla slag, affärer för böcker om Windows-datorer, affärer för böcker specialiserade på Ryssland under Sovjet-tiden. Allt fanns.

 

Lägg där till de bokhyllor som har en permanent plats längs en bit vid Paris-floden Seine. De öppnas upp under en viss tid på dagen av, inte sällan, tweed-kavajiga män och kvinnor som säljer begagnade exemplar av allt ifrån högt eller lågt.

 

Det kan ligga mycket i det hela. Och det går att gräva i det mer. Men det räcker med att bara konstatera. Och kanske dra några förhastade slutsatser.

 

Tillsammans med exempelvis Tyskland är Frankrike ett av få länder där just böcker skattas olika till skillnad från andra varor som går att köpa (Se tidningen Filter #32).  Annat är det i Sverige. Här har vi även bokjätten Bonnier. I slutändan innebär det att våra böcker är förpassade till lagerlokaler i orter som Morgongåva eller Falun. I Sverige regerar alltså näthandeln. Den som innebär att det tar minst två arbetsdagar (fler om boken inte visar sig vara den mest populära) innan leveransen når hemmet. Jämför detta med att Paris alla bokhandlare skulle finnas i Marseille på rivieran. Lätt överdrivet, men målande. De få fysiska butiker som finns i Sverige ägnar dessutom störst plats i sina skyltfönster till att göra reklam för Dan Browns senaste bok. Även om den skulle vara flera år gammal.

 

Oavsett.

 

Paris bokutbud överraskar och inspirerar en turist som jag. Synd bara att min högstadiefranska inte är vad den borde. Annars hade jag lätt köpt med mig ett gäng tummade tegelstenar.

 

Det handlar nog, trots allt, mest om min fäbless för det romantiserade (den idealiserade betydelsen av begreppet) Paris. Något som så många gånger filmatiserats. Lite senare i livet blev jag varse om filmer från "franska nya vågen", filmer gjorda med relativt låg budget och "on location" som inte sällan går ut på att visa unga flanörer som njuter av livet på deras egna sätt.

Med detta sagt.

 

För rolighetens skull är filmerna placerade i kronologisk ordning.* Jag vet redan nu att jag kommer glömma några. Till mitt försvar har jag valt att inte nämna fler av samma regissör.

 

Se trailer

 

Se trailer

 

Lika drömsk som realistisk. Här visas känslor och utspel på annorlunda sätt. Filmens namn är dessutom så pass konkret att jag inte behöver förklara närmare om vad den handlar om. Det är vad det är och det är hur bra som helst.

 

Filmen är en uppföljare till Bara en natt (Before Sunrise, 1994, Richard Linklater), kanske den bästa kärleksfilmen som gjorts. Följande gör Bara en dag till en av de bättre uppföljare som gjorts, om inte annat för att den blåser liv i en genre som är alldeles för söndersmetad av Pretty Woman-komplex.

 

Du ska se Bara en natt innan du ser den här. Om du inte gjort det, se inte trailern.

Se trailer 

 

Regissören, manusförfattaren, komikern och skådespelaren (och säkert ännu mer) Woody Allen är känd för sina pratiga filmer. Dialoger och monologer står inte sällan för en stor del av hans gedigna katalog av filmer. Dessutom har han flitigt använt flera städer som skådeplats för sina filmer. Inte minst hans eget New York utan även Rom och Paris.

 

I Midnatt i Paris finns det visserligen dialoger och monologer, men de är något nedtonande. Detta till förmån för den fina skildring av drömmar och staden Paris.

 

Amelie från Montmartre ([skitlång originaltitel], Jean-Pierre Jeunet, 2001)

Igelkotten (Le hérisson, Mona Achache, 2009)

Moulin Rouge! (Baz Luhrmann, 2001)

Tag mitt liv (Le feu follet, Louis Malle, 1963)

 

...och alla övriga Paris-baserade filmer regisserade av Jean-Pierre Jeunet, Jean-Luc Godard och François Truffaut.

 

*= Ja, jag upptäckte först efteråt att alla bilder i inlägget har ett gemensamt, de visar alla ett par människor som står nära varandra. Låt inte detta hindra dig. Filmerna har mer att erbjuda än så.

 

Filmens tillkomst är omtalad, minst lika mycket som myten om filmens regissör Alfred Hitchcock. Det har till och med gjorts en film om Psychos tillkomst, Hitchcock (Sascha Gervasi, 2012), och det mesta är redan känt.

 

Marion Crane (Janet Leigh) har precis bestulit sin arbetsgivare på en stor summa pengar. Därefter drar hon västerut, mot Los Angeles, för att möta upp sin älskare. På en väg, en bit ifrån den nydragna motorvägen, bestämmer hon sig för att övernatta på ett motell, Bates Motel, som drivs av Norman Bates (Anthony Perkins).

 

Filmen har jag, till skillnad från tidigare jag nämnt, inte samma känslomässiga förhållande till. Här handlar det snarare om kvalitet rakt igenom. Inget är nämligen lämnat åt slumpen. Inget!

Till att börja med är det hur Anthony Perkins, utseendemässigt en föregångare till David Schwimmer, gestaltar den excentriske motell-ägaren Norman Bates. Han gör en av mina absoluta favoriter till rolltolkningar. Sylvass och rapp som tusan.

 

Filmen är i svartvitt. För många kanske det inte spelar någon roll. Några kanske inte ens lyfter ögonbrynen. Men faktum är att färgfilm varit användbart i ca 30-talet år när Psycho gjordes. Med facit i hand var det ett bra val. Det hjälper till att skapa starka kontraster i bilden och gör det nästintill självklart med tanke på att filmen är en skräckfilm.

 

Jag har egentligen sett alldeles för få av Hitchcocks filmer. Därför vore det kanske magstarkt att påstå att jag känner till hans signum som regissör. Men i de dryga fem-talet filmer, av en regissör som är skyldig till betydligt fler, går det ändå att se en röd tråd. Det finns alltid en underliggande spänning. En spänning som gör det svårt att inte sitta och invänta vad som lurar bakom hörnet, ibland i bokstavlig mening. Han skapar små ljusglimtar av både bildliga som vokala sådana. Kameravinklar, bildspråk och repliker är noggrannt utvalda med ett särskilt syfte. Ja, alla filmer är genomtänkta. Men få lyckas skapa känsla med knepen såsom Hitchcock klarade av att göra.

 

Se ingen trailer av filmen. Se filmen istället.

Barn vill ha uppmärksamhet. Därför gäller följande: när ett barn frågar en något betyder det att hen egentligen vill svara på frågan själv. Men det kan vara svårt att komma på när man väl står där. Särskilt om man får en fråga om något som undertecknad brinner för.

Ovanstående fick jag erfara häromsistens i ett möte med en liten trevlig prick på cirka tidig förskoleålder som ville prata film. "Jippie", tänkte jag.

Det tidiga förskolebarnet frågade mig, helt oannonserat, om jag hade sett någon "Lillefot"-film.

- Om jag sett någon "Lillefot"-film? Jag antar att du syftar på den långhalsade lilafärgade dinosaurien som är med i den tecknade filmserie som egentligen heter "Landet för längesedan" eller "The Land Before Time", om vi ska vara såna? Föresten är det bara den allra första filmen som är värd namnet. Resterande dussintal har inget med den allra första att göra. Och vilken film sen! En barnfilm som förbereder den unga åskådaren för livets alla kommande svårigheter och samtidigt blandar det med det vackra i brödra- och systerskapet som bildas och längtan efter det omöjliga men också det möjliga. Lägg där till den extremt stämningsfulla musiken som ger gåshud än idag. Och då ska vi inte glömma hur landskapet i filmen, så att säga, utmålas som post-apokalyptiskt trots att man vet att den utspelar sig flera tusen och åter tusen år tillbaka i tiden. Ja, herregud…

Det sa jag inte.

 

Istället bollade jag över frågan, som man ska. Dock fortfarande lite sugen på att redogöra för filmens djupare mening och betydelse. Kanske till och med vädra lite 90-talsminnen.

Hens svar blev, om möjligt, längre än mitt.

Men det var mycket roligare att höra på än om jag hade fått hålla talan. Dessutom tror jag att jag lärde mig mer än vad hen hade gjort om jag kom dragandes med min eventuella utläggning.

Det kan vara nyttigt att tänka på.