När man sitter i ett sällskap om en till flera personer händer det ofta att en eller flera av dom tar fram sin mobiltelefon. SMS:ar eller surfar. Oftast det första. Det senare har dock blivit vanligare på senare tid.

 

Det hela sker alltid oannonserat och utan någon ursäkt om att personen försvinner och är okontaktbar. Det ses bara som en självklarhet.

Det är okej en gång. Även två gånger. Det kan ju faktiskt vara något viktigt. Sånt som behöver plötslig korrespondens.

Men när umgänget över telefon tar över sällskapet som sitter ansikte mot ansikte börjar jag undra.

 

En liknande situation med samma princip utspelade sig en gång i en affär. En situation med flera lager av den poäng jag vill få fram.

 

Framför mig i kön till kassan stod en man i yngre 30-årsåldern och pratade i telefon. Detta samtidigt som han ignorerade kassören och dessutom skulle betala. Plötsligt och stressat säger mannen till personen på andra sidan i telefonen:

 

"Vänta! Det ringer."

 

Jag hörde hur konstigt det lät. Han pratade ju redan i telefon.

 

Tydligen var det inte så konstigt. Ingen runt omkring lyfter ett ögonbryn. Han hade nämligen en telefon till. Den låg i fickan och behövde genast svaras i. Helst direkt.

 

Varför är det alltid viktigare att prata med någon som inte är med?

 

Precis som utlovat kommer här ett filmtips. Och, nej, jag har inte särskrivit i rubriken. Mer om det nedan.

 

Filmen hade premiär i veckan och kommer, tråkigt nog, antagligen bara visas på de allra minsta biograferna. Själv såg jag den i Salong 3 på Victoria i Stockholm.

 

Laurence Anyways (2012) är kanadensiska underbarnet Xavier Dolans senaste film som regissör. Den handlar om franska-läraren Laurence som lever ett lyckligt liv med sin tjej. På sin 30-årsdag berättar han för henne att han vill byta kön. Punkt. Punkt. Punkt.

 

Trots sina 23 år är det Xavier Dolans tredje film han regisserat. De två tidigare, Jag dödade min mamma (J'ai tué ma mère, 2009) och Hjärtslag (Les amours imaginaires, 2010), är även de sevärda.

 

Eftersom jag redan läst de större tidningarnas recensioner av filmen kan jag inte skriva ihop någon riktig själv. Skulle nog bara omedvetet sno en massa meningar då jag håller med dom i sina bedömningar.

 

Känner bara att jag behöver kommentera dess längd. Den kan vara något som får många att spontant rygga tillbaka.

 

För en oinvigd kan filmens 2 timmar och 49 minuter verka långa på förhand. Faktum är att de flyter på smidigt.  Det är en härlig blandning populär-/impopulärkulturella referenser, spelandet av gamla/nya poplåtar och ett överflöd av vackra scener i alla möjliga färger och hastigheter. Precis det som Xavier Dolan gjort till sin signaturmelodi.

 

Känner också att jag gärna skriver ett separat inlägg om min kärlek för längre filmer. Men inte nu.

 

Hade tänkt att tipsa om en film. Men eftersom jag inte sett den än får ni vänta tills efter ikväll.

 

Låter klippet nedan vara en hint.

 

 

 

 

Sluta prata om livets gåvor. Ingen har någonsin fått någonting. Alla föds bara med en större eller mindre förmåga att ta för sig.

 

Jag har svårt att acceptera verkligheten. I alla fall inte när verkligheten aldrig varit sämre än den verklighet som är just nu.

Acceptans innebär underkastelse. Att se bakom de problem som faktiskt finns. Att se fördelarna. Trots all misär.

Livets lotteri går sällan ens väg. Då vill det till att vara positiv. Uppskatta det goda i det lilla. Gilla läget. Vad innebär det att gilla läget när förutsättningarna för att lyckas är minimala?

Man ska våga satsa. Satsa för att eventuellt vinna men säkrast förlora. Annars kommer man ingen vart.

Naivitet är dagens trend.

Har alltid tänkt på vad för reaktioner jag skulle få för mitt namn om jag blev känd. Förvisso. Min namne är ju mest känd för svenskar över 45.

 

Dan Andersson (1888-1920) var författare och poet från Dalarna. Hans verk kretsade ofta kring bl a ängslighet, döden och livet som arbetare.

 

Många har på senare tid gett sig på att tonsätta hans dikter och poesi. Mest uppmärksammad är nog Sofia Karlsson. I synnerhet hennes skiva "Svarta Ballader" (2005).

 

Låten "Du Liv..." är en dikt med samma namn. Här nedan är den framförd av just Sofia Karlsson. Den är tonsatt av hennes vän och kollega Sofie Livebrant.

 

 

Du liv...

 

Du liv, vad du ändå är ensamt armt,
mot den dröm vi drömde om dig!
Och dock ha vi älskande ärligt och varmt
sått rosor vid villande stig.

Sått rosor, sått med vår bäste vän,
att vattnas av dalarnas dagg -
men gingo en höstdag den vägen igen
och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad du ändå är ensamt långt,
när du växer i skuggans ljus!
När knopparna torka och hava det trångt
bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsar trösta när sol går ner -
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!

Här somnar en man från sitt eget ve,
här slutar ett djur sin strid -
du liv, det var allt du hade att ge
och detta är dödens frid.

Kolvaktarens visor (1915)

Åkte till Filmhuset idag igen. En rest från tiden då arkitekturens främsta förgrundsfigur var DDR. Märkligt nog är det även alltid öststatsväder då man anländer dit samt beger sig ifrån den gråa betongklossen i östra Stockholm. Som lättpåverkad av väder är det knappast något som uppmuntrar.

 

På plats vankades en första föreläsning i kursen Filmvetenskap II. Dagen avslutades med filmvisning av Jean-Luc Godards Tokstollen (Pierrot le fou, 1965). Ett filmtips. Alla gånger.