Jag har hittat något fint.

Chairlift är en duo från delstaten Brooklyn i New York. I Januari gavs deras skiva "Something" ut. Jag gillar den väldigt mycket. Melodierna. Förpackningen. Sången. Ljudet. Orkar inte orera för mycket. Det här är bra. Riktigt bra. Punkt slut.

Skulle kunna lägga upp vilken låt som helst från plattan. Alla är bra. Men lyssna väldigt gärna på "I Belong In Your Arms" som jag länkat till här ovan.

Har lyssnat flera gånger på albumet. Soundet passar bra till pre-vårvädret som råder just nu. Samtidigt grämer jag mig över att jag inte såg dom live när de var på Sverigebesök i början av året.

Här hittas hela skivan.

Är helt slut idag. Trött och slö. Trodde först det handlade om lågt blodsocker. Men något sånt lär det knappast vara. Har ätit sött och gott hela dagen.

Känns sådär. Har nämligen tänkt se lite av Oscarsgalan i natt och tidigt imorgon bitti.

Det blir som vanligt. Lugn och ro får vänta.

För tillfället håller jag på att lära mig köra. Råpluggar därför trafikteori. För att känna mig inspirerad har jag på musik i bakgrunden.



Det är svårt det där. För det fungerar inte med vilken musik som helst när det ska läsas. Jag vill inte behöva sjunga med. Inte heller trumma med i några bekväma taktarter.

Men nu har jag hittat den ultimata musiken. Musik som kan spelas på låg volym samtidigt som jag lär mig vilka typer av lampor som inte får lysa samtidigt på bilen.





Vill inte försöka låtsas att jag normalt sett lyssnar på själva skivan i bild. En skiva jag köpte på den årliga skivmässan i Solna för ett par år sedan. Den står vanligtvis stadigt på en hylla och är bara allmänt fin. Tyvärr.


Genomtyska Kraftwerk anses vara grundarna till den elektroniska popmusiken. Autobahn (1974) blev deras genombrott.

Titellåten från skivan är egentligen mellan 22 och 23 minuter lång. Men den här remixen är knappt hälften så lång. Från samlingsplattan The Mix (1991). Den är ungefär lika bra.

Det är jävligt kontemporärt och evinnerligt uttjatat. Och alla billiga tidningar skriver spaltmeter om det. Varje år. Men jag måste uttala mig om det. För jag har lust.

Här hittar du stans bästa semlor. Så här gör du bästa mandelmassan. Hur äter du din semla? Slickar du i dig grädden först? Äter du locket först? Äter du botten först?

Sedan nyår har det sålts semlor i butikerna. Idag är det den egentliga dagen för bakverket. Fettisdagen.

Semlor i all ära. Men ingenting går upp mot nybakta kanelbullar.

Det fattas dock bara en sak.

Kanelbullens dag borde avskaffas. Bullen bör bli betraktad för vad den redan är. Den helgfria dagens bulle. Som alltid funkar. Året om.

Vill bara tipsa om en sak i förbifarten.



Kristian Luuk och Andres Lokko har en podcast på Sveriges Radio - Luuk & Lokko. Med start idag (16 februari) kommer det att läggas ut ett avsnitt varje torsdag i tio veckor framåt.

Själv gillar jag formatet och idén. Ytterligare något att lyssna på förutom fantastiska Filip & Fredriks Podcast som jag följt slaviskt ett bra tag.

Så här ser det ut på nära håll. Ett svart sesamkex.



Äter någon sån här ibland. Vet inte varför. Kanske för att fylla mitt behov av att tro att jag äter något som är bra för kropp och själ. Men också för att de är ganska goda.

Du hittar dom i hyllorna där alla andra snordyra fröprodukter finns att köpa.

Jag älskar tidningar. Mest morgontidningar och magasin. Det ligger mig varmt om hjärtat.

Det här är det bästa tipset jag kan ge dig.



Filter är en tidning som utkommer varannan månad. Där får du veta det mesta om det mesta som hänt, händer eller kommer hända i världen.

Till skillnad från vissa magasin är det en tidning där det triviala får mer än en mening. Inte sällan i väldigt djupgående reportage. Till och med det du anser vara icke-läsvärt kläs i ord som når ut.

Var ute och gick idag. Som jag brukar göra.

Kombinationen soligt väder och ledig dag gjorde att jag var långt ifrån ensam ute på vägarna. Det brukar jag annars vara. Så gott som.

Ensam torde jag dock ha varit om att lyssna på Joy Division samtidigt som solen sakta smälte snön denna söndag.

Plötsligt kändes det lite bättre.

Vill introducera ett band för er. Enter Shikari. Från England.

Läs inte vidare om du redan hört talas om dom.

Ponera att det finns en sorts rockmusik skapad för manligt öldrickande personer. På liknande sätt skulle Enter Shikari vara till för den energidrickande och koffeintrippande ungdomen.

Det är stundtals lugnt som i en mysig gitarrballad. Emellanåt är det gutturala vrål och rejäla breakdowns med dansgolvskänsla. Enklast uttryckt spelar de en slags post-hardcore. Sammanfattat är det röjigt och dynamiskt. Musik som får en att vara engagerad. Hela tiden. Lyssna bara på teasern från deras nya album ovan.

Deras två tidigare studioalbum "Take to the Skies" och "Common Dreads" var starkt präglade av ett rått rocksound där synthljuden omringade gitarrerna.

På nya skivan "A Flash Flood of Colour" har de gått en riktning där de distade gitarrerna tonats ned en aning. Till förmån för allt mer eletkroniska inslag. Det har gett en mer rund ljudbild. Bra eller dåligt? Jag säger det första. Ointressant observation? Kanske. Lyssningsvärt är det i alla fall.

Här hittar du hela skivan.

Nedan hittar du deras tidigare.

Take to the Skies
Common Dreads

För första gången det här året har jag kommit över något nytt jag gillar.

The Maccabees är ett brittpopband från Brighton. "Given to the wild" är deras tredje skiva som släpptes precis i början av 2012. En skiva med genombrottskaraktär.

Skivan är härlig att lyssna på. Det är en avslappnad stämning rakt igenom. Inte allt för hoppfullt som Coldplay. Inte heller för sorgset som The National. Eller som DN:s Nils Hansson inledde sin recension av skivan: "Som gjort för att älskas av kritiker".

Här hittas hela skivan.

Fixade fram en ny header i dagarna. Passade dessutom på att tajta till layouten en aning. Det mesta är sig likt. Bara lite nyare och lite fräschare. Jag är i alla fall nöjd.

Avslutningsvis.

Hur svårt är det inte att hålla tillbaka anletsdragen när man dricker en kopp svart kaffe?

Mitt första möte med författaren Franz Kafka (1883-1924) var på gymnasiet. Vi elever blev då tvingade att läsa hans mest kända roman. Processen.

Tanken var givetvis god. Men det är något speciellt med att bli tillgiven en bok. Min hjärna tiltar. Intresset försvinner. Boken tas inte in.

Kafka är för många mest känd som ett begrepp. Hans namn anses vara synonymt med frågeställningen: "dröm eller verklighet?". Ett tidlöst tema. Frågan därför om hans snart hundraåriga historier någonsin kommer att åldras.

Det har gått några år sedan gymnasiet. Minns inte särskilt mycket av innehållet i boken. Minns bara stilen. Den gillade jag.

Nyligen valde jag därför att läsa Förvandlingen. En kort roman på överkomliga 68 sidor. Skriven under nattetid av en fritidsförfattande Franz Kafka då han jobbade som tjänsteman på dagen. Den inleds av tidernas kanske mest citerade början.

• "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt"

Berättelsens styrka ligger i att den ger utrymme för egen tolkning. Det är själva grejen. Därför skulle min sammanfattning av innehållet bara förstöra det för dig som läsare. Såtillvida du inte redan läst den.