Barn vill ha uppmärksamhet. Därför gäller följande: när ett barn frågar en något betyder det att hen egentligen vill svara på frågan själv. Men det kan vara svårt att komma på när man väl står där. Särskilt om man får en fråga om något som undertecknad brinner för.

Ovanstående fick jag erfara häromsistens i ett möte med en liten trevlig prick på cirka tidig förskoleålder som ville prata film. "Jippie", tänkte jag.

Det tidiga förskolebarnet frågade mig, helt oannonserat, om jag hade sett någon "Lillefot"-film.

- Om jag sett någon "Lillefot"-film? Jag antar att du syftar på den långhalsade lilafärgade dinosaurien som är med i den tecknade filmserie som egentligen heter "Landet för längesedan" eller "The Land Before Time", om vi ska vara såna? Föresten är det bara den allra första filmen som är värd namnet. Resterande dussintal har inget med den allra första att göra. Och vilken film sen! En barnfilm som förbereder den unga åskådaren för livets alla kommande svårigheter och samtidigt blandar det med det vackra i brödra- och systerskapet som bildas och längtan efter det omöjliga men också det möjliga. Lägg där till den extremt stämningsfulla musiken som ger gåshud än idag. Och då ska vi inte glömma hur landskapet i filmen, så att säga, utmålas som post-apokalyptiskt trots att man vet att den utspelar sig flera tusen och åter tusen år tillbaka i tiden. Ja, herregud…

Det sa jag inte.

 

Istället bollade jag över frågan, som man ska. Dock fortfarande lite sugen på att redogöra för filmens djupare mening och betydelse. Kanske till och med vädra lite 90-talsminnen.

Hens svar blev, om möjligt, längre än mitt.

Men det var mycket roligare att höra på än om jag hade fått hålla talan. Dessutom tror jag att jag lärde mig mer än vad hen hade gjort om jag kom dragandes med min eventuella utläggning.

Det kan vara nyttigt att tänka på.

Det kallas nostalgi. Längtan du får av stunder du längtar tillbaka till. Stunder som inträffade när du minst anade det. Alltid oplanerat.

Efter ögonblicket. När upplevelsen är som starkast kommer det bevarande arbetet. Ingen vill glömma bort något bra.

Frågan är: hur konserverar man ett bra minne?

Den oplanerade återuppväckelsen är att föredra. Men hur ofta händer en sådan? Risken är att minnena självdör och glöms bort.

En planerad påminnelse är inte bättre. De kan i värsta fall rasera det eventuella ruset. Planering innebär noll känsla.

Ett delat problem är hur du låter bli att förändra det du kommer ihåg. Det gäller att minnas rätt och inte efterkonstruera.

Nostalgi är en färskvara.

När något slutar, börjar något annat.

 

Hej så länge.

 

Tänkte sammanfatta en massa ganska snart. Lämpligt nog sammanföll tanken i och med det kommande årsskiftet.

 

Det kommer inte vara någon ytterligare sammanfattning i film eller musik, för det gjorde jag alldeles nyss. Tänker göra på ett annat sätt.

 

Den här årssammanfattningen kommer att vara lite annorlunda, för den kommer vara väldigt uttömande. Den kommer att innehålla mer än flera tusen ord.

 

Det du.

Har gjort små förändringar på layouten. Ingen större skillnad alls, bara på ytan. Allt för att få känslan av en liten omstart, mest för mig själv. Det nya utseendet har jag även gjort i syfte att försöka underlätta läsningen och tittandet på bilder.

 

Kommer i några inlägg framöver att tänka lite fritt. Inget kommer att handla om film, musik eller något liknande. I alla fall inte i direkt form. Det kan behövas. Till dessa kommer jag lägga till en alldeles egen kategori.

Kommer inte ha några lustiga bilder som har med sammanhanget att göra. Dels för att det skulle förstöra för läsaren. Men också för att det skulle vara omöjligt. Framför allt eftersom jag inte kan bildsätta känslor eller snabba tankar vid särskilda situationer. En känsla som uppstår går inte att få på bild oavsett om en kamera finns tillgänglig. Kan man skriva om dom då? Jodå, det kan man. Uppmanar er alla att vända på begreppet "en bild säger mer än tusen ord".

 

I medievärlden använder man uttrycket "reboot" när man pratar om en stor omjustering. Andra kallar det hela för samma sak och adderar bara sifferkombinationen 2.0. Jag kallar det en liten omdaning.

Håll till godo.

 

Det är den 31:a oktober och det är officiellt sett Halloween. Att de fletsa fester äger rum lämplig helgdag kring datumet är en annan sak.

 

Tänker inte skriva någon längre redogörelse för vad jag tycker om skräckfilm, det gjorde jag förra året. Tänkte snarare, helt sonika, rada upp några filmtips som kan passa för ändamålet. En lista i alfabetisk ordning med tio tips där jag blandar högt och lågt, familjefilm och barnförbjudet, rysare och ren skräck, välkänd och lite mindre välkänd.

 

Kom jättegärna med fler tips. Helst någon film gjord innan 1990.

 

Behind the Mask: The Rise of Leslie Vernon (Scott Glosserman, 2005)

The Crow (Alex Proyas, 1994)

 

 

 

 

[...]

 

Broder Daniel - Only Life I Know

 

En anledning till att ingen säger sig vara intresserad är att de inte behöver. Ingen behöver bry sig när man mår bra. Det är synd att känslan av att vara belåten gör att tankarna slutar komma. Varför funderar ingen på "varför"? Varför mår vi bra?

 

Inget har bara skett utan anledning.

1. Lågstadiet - Vad?

 

2. Mellanstadiet - Hur?

 

3. Högstadiet - Vad och hur?

 

4. Gymnasiet - Vad, hur och varför?

 

 

5. Högskola/universitet - Varför vad? Varför hur? Varför varför? Varför eller? Eller varför vad? Eller varför hur? Eller varför varför? Eller varför eller? Eller vad kan vara hur om varför är eller eller vad?

När man sitter i ett sällskap om en till flera personer händer det ofta att en eller flera av dom tar fram sin mobiltelefon. SMS:ar eller surfar. Oftast det första. Det senare har dock blivit vanligare på senare tid.

 

Det hela sker alltid oannonserat och utan någon ursäkt om att personen försvinner och är okontaktbar. Det ses bara som en självklarhet.

Det är okej en gång. Även två gånger. Det kan ju faktiskt vara något viktigt. Sånt som behöver plötslig korrespondens.

Men när umgänget över telefon tar över sällskapet som sitter ansikte mot ansikte börjar jag undra.

 

En liknande situation med samma princip utspelade sig en gång i en affär. En situation med flera lager av den poäng jag vill få fram.

 

Framför mig i kön till kassan stod en man i yngre 30-årsåldern och pratade i telefon. Detta samtidigt som han ignorerade kassören och dessutom skulle betala. Plötsligt och stressat säger mannen till personen på andra sidan i telefonen:

 

"Vänta! Det ringer."

 

Jag hörde hur konstigt det lät. Han pratade ju redan i telefon.

 

Tydligen var det inte så konstigt. Ingen runt omkring lyfter ett ögonbryn. Han hade nämligen en telefon till. Den låg i fickan och behövde genast svaras i. Helst direkt.

 

Varför är det alltid viktigare att prata med någon som inte är med?

 

Sluta prata om livets gåvor. Ingen har någonsin fått någonting. Alla föds bara med en större eller mindre förmåga att ta för sig.

 

Jag har svårt att acceptera verkligheten. I alla fall inte när verkligheten aldrig varit sämre än den verklighet som är just nu.

Acceptans innebär underkastelse. Att se bakom de problem som faktiskt finns. Att se fördelarna. Trots all misär.

Livets lotteri går sällan ens väg. Då vill det till att vara positiv. Uppskatta det goda i det lilla. Gilla läget. Vad innebär det att gilla läget när förutsättningarna för att lyckas är minimala?

Man ska våga satsa. Satsa för att eventuellt vinna men säkrast förlora. Annars kommer man ingen vart.

Naivitet är dagens trend.

Åkte till Filmhuset idag igen. En rest från tiden då arkitekturens främsta förgrundsfigur var DDR. Märkligt nog är det även alltid öststatsväder då man anländer dit samt beger sig ifrån den gråa betongklossen i östra Stockholm. Som lättpåverkad av väder är det knappast något som uppmuntrar.

 

På plats vankades en första föreläsning i kursen Filmvetenskap II. Dagen avslutades med filmvisning av Jean-Luc Godards Tokstollen (Pierrot le fou, 1965). Ett filmtips. Alla gånger.

 

 

Att gå på bio är alltid en chansning. Inte främst med tanke på filmen man aldrig sett förut. Utan snarare på de som sitter bredvid. De som också betalat en hundralapp för att se på samma film som du.

Det kan vara skymmande huvuden. Eller småsnackande. Men oftast är det popcorn/godis/hot snacks/nöt/frukttuggande och prasslande.

När jag tidigare ikväll såg Woody Allens Förälskad i Rom (To Rome With Love, 2012) upplevde jag inget av ovanstående. Ändå blev jag irriterad. Vad var det som störde?

Skrattet i salongen.

När varje buskisartad scen (det var tyvärr många av det slaget) möttes av ett falsettskrattande av samma kaliber varje gång ville jag bara försvinna för en stund.

Dysterkvist? Jag? Nej.

Jag råkar tillhöra den lilla minoritet som begåvats med ett nästintill ljudlöst skratt (ej att förväxla med den bokstavliga betydelsen). Den motsatta minoritet av kategorin hejdlösa sådana befann sig alla i salong 2 på Biograf Victoria denna kväll.

Lyckligtvis innehöll filmen även scener för de som gillar att skratta med huvudet och tanke. Då var det tyst i salongen och jag kunde förnöjsamt njuta av den humor Woody Allen främst behärskar och alltid har gjort. Den som inte appellerar de som gillar att skratta högt.

 

Vid en semesterfrukost på ett hotell finns ett tvärsnitt av världens alla människotyper. Orkar du och har tid rekommenderar jag dig att armbåga dig fram med pensionärerna precis vid frukostens öppning för att hinna med att observera de som bor på samma hotell som du. Det kan vara värt det.

På ett pensionat på östra Gotland utspelar sig följande.

Sent omsider anländer en familjefar med tillhörande två-tre-talet barn i snudd på samma ålder runt 4-5. Barnen paxar ett bord för hela familjen. Familjefadern får agera frukosthämtare och stegar bort mot buffén.

Väl framme vid buffébordet möts denne av en sorglig syn. Det mesta är urplockat som brukligt då frukosttiden går mot sitt slut. Högt och smått irriterat säger han högt och retoriskt: "Det är väl märkligt att det alltid ska vara slut när man kommer fram?".

Personalen var underbemannad. Dottern till pensionatets ägare gjorde allt hon kunde för att vi tillresta Stockholmare skulle få vårt första mål mat.

Familjefadern väntar otåligt på påfyllning av buffébordet. Främst på den fil och de flingor som barnen borta vid bordet allra mest verkade vilja ha.

Frukosten går sin gilla gång. Pensionärerna har sedan länge lämnat och förbereder sig bäst för sin förmiddagsfika vid det här laget.

Då gör familjefadern med sina barn sin sorti.

Kvar på deras bord står två-tre påbörjade rågade tallrikar med fil och flingor samt annat smått och gott. Allt ouppätet.

Om det är märkligt att det alltid ska vara slut när man kommer fram?

 

Inte det minsta.

Har funderat ut en sak.

 

Dagen efter en natt med alldeles för lite, alternativt ingen alls, sömn kan te sig på två sätt.

 

Antingen blir stubinen kortare. Inget går att kontrollera. Noll inspiration. Noll kreativitet. Det inträffar tyvärr flest gånger efter sömnlösa nätter.

 

Eller så kan ett sammelsurium av känslor uppstå.

 

Det sägs (har inga belägg, det låter bara bättre så) att en sömnlös natt kan ge upphov till att närvaron ökar. Och med den kommer även kreativiteten. Kanske till och med att livsglädje uppstår. Det är jag inte så säker på. Men att gå omkring i ett töcken av slapphet utan att ha behövt ta till substans är något folk borde testa oftare. Det kräver dock att man vanligtvis sköter sin sömn. Annars funkar det inte.

 

Sätt en bokstavskombination bakom det mesta och du blir förlåten.