Att gå på bio är alltid en chansning. Inte främst med tanke på filmen man aldrig sett förut. Utan snarare på de som sitter bredvid. De som också betalat en hundralapp för att se på samma film som du.

Det kan vara skymmande huvuden. Eller småsnackande. Men oftast är det popcorn/godis/hot snacks/nöt/frukttuggande och prasslande.

När jag tidigare ikväll såg Woody Allens Förälskad i Rom (To Rome With Love, 2012) upplevde jag inget av ovanstående. Ändå blev jag irriterad. Vad var det som störde?

Skrattet i salongen.

När varje buskisartad scen (det var tyvärr många av det slaget) möttes av ett falsettskrattande av samma kaliber varje gång ville jag bara försvinna för en stund.

Dysterkvist? Jag? Nej.

Jag råkar tillhöra den lilla minoritet som begåvats med ett nästintill ljudlöst skratt (ej att förväxla med den bokstavliga betydelsen). Den motsatta minoritet av kategorin hejdlösa sådana befann sig alla i salong 2 på Biograf Victoria denna kväll.

Lyckligtvis innehöll filmen även scener för de som gillar att skratta med huvudet och tanke. Då var det tyst i salongen och jag kunde förnöjsamt njuta av den humor Woody Allen främst behärskar och alltid har gjort. Den som inte appellerar de som gillar att skratta högt.

Det här kan vara Stockholms finaste plats. Turisttätheten till trots.

 

 

 

Framför den här utsikten har jag i år, och många somrar tillbaka, ätit goda glassar.

 

Coachen kan tipsa om att du med fördel väljer bort Fjällgatans Kaffestuga. Istället går du några meter åt andra hållet mot den mindre glasskiosken i backen.

 

Vid en semesterfrukost på ett hotell finns ett tvärsnitt av världens alla människotyper. Orkar du och har tid rekommenderar jag dig att armbåga dig fram med pensionärerna precis vid frukostens öppning för att hinna med att observera de som bor på samma hotell som du. Det kan vara värt det.

På ett pensionat på östra Gotland utspelar sig följande.

Sent omsider anländer en familjefar med tillhörande två-tre-talet barn i snudd på samma ålder runt 4-5. Barnen paxar ett bord för hela familjen. Familjefadern får agera frukosthämtare och stegar bort mot buffén.

Väl framme vid buffébordet möts denne av en sorglig syn. Det mesta är urplockat som brukligt då frukosttiden går mot sitt slut. Högt och smått irriterat säger han högt och retoriskt: "Det är väl märkligt att det alltid ska vara slut när man kommer fram?".

Personalen var underbemannad. Dottern till pensionatets ägare gjorde allt hon kunde för att vi tillresta Stockholmare skulle få vårt första mål mat.

Familjefadern väntar otåligt på påfyllning av buffébordet. Främst på den fil och de flingor som barnen borta vid bordet allra mest verkade vilja ha.

Frukosten går sin gilla gång. Pensionärerna har sedan länge lämnat och förbereder sig bäst för sin förmiddagsfika vid det här laget.

Då gör familjefadern med sina barn sin sorti.

Kvar på deras bord står två-tre påbörjade rågade tallrikar med fil och flingor samt annat smått och gott. Allt ouppätet.

Om det är märkligt att det alltid ska vara slut när man kommer fram?

 

Inte det minsta.

Har funderat ut en sak.

 

Dagen efter en natt med alldeles för lite, alternativt ingen alls, sömn kan te sig på två sätt.

 

Antingen blir stubinen kortare. Inget går att kontrollera. Noll inspiration. Noll kreativitet. Det inträffar tyvärr flest gånger efter sömnlösa nätter.

 

Eller så kan ett sammelsurium av känslor uppstå.

 

Det sägs (har inga belägg, det låter bara bättre så) att en sömnlös natt kan ge upphov till att närvaron ökar. Och med den kommer även kreativiteten. Kanske till och med att livsglädje uppstår. Det är jag inte så säker på. Men att gå omkring i ett töcken av slapphet utan att ha behövt ta till substans är något folk borde testa oftare. Det kräver dock att man vanligtvis sköter sin sömn. Annars funkar det inte.

 

Sätt en bokstavskombination bakom det mesta och du blir förlåten.

 

Varje tisdag klockan 21.00, med start idag och fem veckor framöver, går programmet Bergmans Video på SVT1.

 

Den stora samling vhs-filmer Ingmar Bergman lämnade efter sig vid sin död 2007 används som utgångspunkt för att prata om film ur olika teman.

 

Första avsnittet har temat "humor". Där intervjuas bl a Tomas Alfredsson, Wes Anderson och Robert de Niro.

 

Filmgodis är bara förnamnet.

 

Woody Allen. En av mångas favoritregissör, manusförfattare och skådespelare. Han finns även på min lista.

Om man mot förmodan inte har sett en enda Woody Allen-film borde det börjas med denna.

 

Den briljanta balkongscenen ovan är från Annie Hall (1977). Filmen blev hans kommersiella genombrott.

 

Rekommender också hans film från föregående år, Midnight In Paris (2011). En film som tar fram allt det Paris gjort sig känt för genom alla år, på gott och ont.

 

Det må vara välfyllda bokhyllor i alla scener, bruna färgskalor, långa monologer, en ständigt idyllisk framställning av Manhattan eller europeiska städer. Det får man ta. Det är hans palett och det är där han alltid utgår ifrån. Därutöver har alla hans filmer något eget.

 

Upptäck.

 

Fotnot: Trots sina 76 år har han inte slutat göra filmer. I helgen har hans film Förälskad i Rom (To Rome With Love, 2012) premiär.

 

Skrev om det för ett halvår sedan. Men det tål upprepas.

Nu pågår en massa olika nyårsaftnar. Och därefter väntar det nya år.

Den inträffar i gråskalan mellan sommaren och hösten, beroende på när du haft din ledighet. Därför är den individuell och inte bestämt till ett visst datum. När har du ditt nyår?