att störas på bio
Det kan vara skymmande huvuden. Eller småsnackande. Men oftast är det popcorn/godis/hot snacks/nöt/frukttuggande och prasslande.
När jag tidigare ikväll såg Woody Allens Förälskad i Rom (To Rome With Love, 2012) upplevde jag inget av ovanstående. Ändå blev jag irriterad. Vad var det som störde?
Skrattet i salongen.
När varje buskisartad scen (det var tyvärr många av det slaget) möttes av ett falsettskrattande av samma kaliber varje gång ville jag bara försvinna för en stund.
Dysterkvist? Jag? Nej.
Jag råkar tillhöra den lilla minoritet som begåvats med ett nästintill ljudlöst skratt (ej att förväxla med den bokstavliga betydelsen). Den motsatta minoritet av kategorin hejdlösa sådana befann sig alla i salong 2 på Biograf Victoria denna kväll.
Lyckligtvis innehöll filmen även scener för de som gillar att skratta med huvudet och tanke. Då var det tyst i salongen och jag kunde förnöjsamt njuta av den humor Woody Allen främst behärskar och alltid har gjort. Den som inte appellerar de som gillar att skratta högt.
Där har du en anledning till varför jag nästan alltid "missar" att se Woddy Allens nya filmer på bio. Dom är mycket mysigare i egna-soff-miljön :)
så du fortsätter på filmvetenskap 2? :)
Glaaah, galet mysigt med Victoria-bion! Jag måste dit snart igen, lätt en av mina favoritbiografer.
Och gällande mig och min semester: nej, alltså... jag har inte tagit semester. Det är bara det att jag börjat jobba OCH flyttar OCH skriver på min roman. Men största anledningen till att jag gett upp bloggen sådär är för att layouthelvetet bestämt sig för att helt plötsligt ramla ihop. Och jag orkar inte fixa det. x_x; En dag ska jag dock göra det, för jag saknar verkligen min blogg.
