Att gå på bio är alltid en chansning. Inte främst med tanke på filmen man aldrig sett förut. Utan snarare på de som sitter bredvid. De som också betalat en hundralapp för att se på samma film som du.

Det kan vara skymmande huvuden. Eller småsnackande. Men oftast är det popcorn/godis/hot snacks/nöt/frukttuggande och prasslande.

När jag tidigare ikväll såg Woody Allens Förälskad i Rom (To Rome With Love, 2012) upplevde jag inget av ovanstående. Ändå blev jag irriterad. Vad var det som störde?

Skrattet i salongen.

När varje buskisartad scen (det var tyvärr många av det slaget) möttes av ett falsettskrattande av samma kaliber varje gång ville jag bara försvinna för en stund.

Dysterkvist? Jag? Nej.

Jag råkar tillhöra den lilla minoritet som begåvats med ett nästintill ljudlöst skratt (ej att förväxla med den bokstavliga betydelsen). Den motsatta minoritet av kategorin hejdlösa sådana befann sig alla i salong 2 på Biograf Victoria denna kväll.

Lyckligtvis innehöll filmen även scener för de som gillar att skratta med huvudet och tanke. Då var det tyst i salongen och jag kunde förnöjsamt njuta av den humor Woody Allen främst behärskar och alltid har gjort. Den som inte appellerar de som gillar att skratta högt.