Vid en semesterfrukost på ett hotell finns ett tvärsnitt av världens alla människotyper. Orkar du och har tid rekommenderar jag dig att armbåga dig fram med pensionärerna precis vid frukostens öppning för att hinna med att observera de som bor på samma hotell som du. Det kan vara värt det.

På ett pensionat på östra Gotland utspelar sig följande.

Sent omsider anländer en familjefar med tillhörande två-tre-talet barn i snudd på samma ålder runt 4-5. Barnen paxar ett bord för hela familjen. Familjefadern får agera frukosthämtare och stegar bort mot buffén.

Väl framme vid buffébordet möts denne av en sorglig syn. Det mesta är urplockat som brukligt då frukosttiden går mot sitt slut. Högt och smått irriterat säger han högt och retoriskt: "Det är väl märkligt att det alltid ska vara slut när man kommer fram?".

Personalen var underbemannad. Dottern till pensionatets ägare gjorde allt hon kunde för att vi tillresta Stockholmare skulle få vårt första mål mat.

Familjefadern väntar otåligt på påfyllning av buffébordet. Främst på den fil och de flingor som barnen borta vid bordet allra mest verkade vilja ha.

Frukosten går sin gilla gång. Pensionärerna har sedan länge lämnat och förbereder sig bäst för sin förmiddagsfika vid det här laget.

Då gör familjefadern med sina barn sin sorti.

Kvar på deras bord står två-tre påbörjade rågade tallrikar med fil och flingor samt annat smått och gott. Allt ouppätet.

Om det är märkligt att det alltid ska vara slut när man kommer fram?

 

Inte det minsta.