Apropå Staffan Hildebrand. Han gjorde även en viss film några år senare. Inga kan älska som vi (1988). Som kuriosa bör nämnas att huvudrollen spelas av en ung Izabella Scorupo.

 

Filmen är visserligen ett lågvattenmärke. Säkert gjord med god avsikt. Det vilar en sorts äkthet rakt igenom som går att se bland de bristande skådespelarinsatserna. Nåväl. Det är inte filmen jag vill tipsa om. Det är ledmotivet. För det är filmens behåll.

 

Låten ovan spelades in av 80-talsbandet Grace med Krister Linder på sång. Kanske en av Sveriges bästa sångare. Och kanske en av de bästa låtarna som gjorts på svenska.

 

Trots att jag inte kan relatera till den banala texten för fem öre berör den fortfarande efter flera omlyssningar. Lägg där till förpackningen. 80-talets ekande trummor och synthar samt de avslutande hårdrocksgitarrerna.

 

Fotnot: Samme Krister sjöng även filmmusiken till kultfilmen Stockholmsnatt (1987). Också den regisserad av Staffan Hildebrand.