Jag hatar inte fotboll. Tvärtom. En sommar förhöjs dessutom alltid med ett mästerskap som nu pågår. Oavsett Sveriges utgång. Men jag gillar sällan kommentatorerna. Jag ser inget som helst likhetstecken mellan ordbajsande rapportering och det intresse jag delar med så många andra på jorden.

Problemet finns förvisso i granskningen av andra lagsporter. Men fotbollskommentatorerna sticker ut en aning. Och trots min avsky mot detta som fenomen är det tämligen omtyckt av andra.

Först ut har vi det allmänt falska spekulerandet.

"Det är psykologiskt viktigt att få in ett mål innan 45." Alternativt. "Gör de mål innan halvtid är den här matchen avgjord." Visst. Det är genom mål man vinner matcher. I vilken minut de kommer är oväsentligt, hur mycket än Glenn Strömberg vill få oss att tro motsatsen.

Sedan kommer de halvförberedda citaten.

 

Önskan om att bli förevigad och reciterad för all framtid gör att det ofta dyker upp en mängd meningar som de flesta låter konstuerade. Alla lästa innantill. Alla vill vara sportkrönika-kompatibla. Alla hoppas bli som Sven Jerring med hans  "Japaner, japaner…". Det var då det kunde göras. Inte nu.

Men det värsta är ändå när den så kallade expertkommentatorn ger röst åt en viss fotbollsspelare. Då kryper det i kroppen.

"'Jodå, jag ska in och kriga!', sa han." Genom en viss fotbollsspelares nickning mot domaren har kommentatorn fått grepp om hela situationen och dessutom listat ut vad spelarens gest betydde i ord. Sluta med det.

Nuförtiden handlar inte sportjournalistiken om att enbart förmedla det som händer på och omkring planen. Det ska även till att låtsas vara beteendevetare, profeter och försöka framställa sina tankar som rena fakta.

Pseudofacket nästa.

 

Liknande saker har visserligen påpekats förr. Flera gånger av den emellanåt utomordentlige Johan Croneman på DN. Men jag vill också ställa mig i raden av skeptiker. De är få och borde bli fler.