En gammal dam tittade på mig och sökte min blick. 'Borde jag känna igen henne?'.

Hon tog mig åt sidan. 'Nej, jag känner definitivt inte igen henne'.

Då förstod jag. Hon skulle säga några sanningens ord. Något bara äldre människor kan göra, de som varit med om allt. Tänk er en filmvärldens visa vägvisare som ska leda protagonisten mot framgång och lycka. En Gandalf. En Yoda.

Med sänkt röst sa hon till mig:

"Det är för jävligt nuförtiden. Alla människor. De är nazister allihopa".

Hon pekar med fingret mot en människa som står intill men på ohörbart avstånd.

"Hon där borta, hon är nazist."

Jag svarar:

"Näe?!" Inte som i att jag var överväldigad över hennes förmåga över att vara synsk. Snarare som i att 'Vad är det du står och påstår så här, mitt på blanka dagen?'.

Hon rättar mig:

"Jo, så är det…"

...och fortsätter:

"Olof Palme sa en gång: Nazismen, det är Europas högborg."

Jag står stum.

Hon avslutar med ett ordlöst eftertryck. Tror jag fick fram ett "…okej".

Sedan försvann hon.

Historien har ingen knorr, jag vet. Men allt hände på riktigt.