Att de använt sig av minimalt med ljud på ett av spåren gjorde konstigt (eller inte?) nog att jag njöt och funderade häpet över hur The Knife lyckats fånga ljudet av min tillvaro så pass exakt.

Lät jag mig luras av att tycka som exakt som den svenska kritikerkåren? Undertryckte jag mig ett starkt varumärke? Ville jag vara cool? Löd jag blint? Eller var det helt enkelt bara bra runt omkring den tänkta tystnaden?

 

Att de, mellan innovativa sångpartier på både djupet och bredden i ljudrummet, upprepade ett mantra som löd "Liberals giving me a nerve itch" var ännu en anledning till varför jag inte kunde sluta lyssna. En anledning som kanske var mer begripbar än den jag beskrev dessförinnan.

The Knife väcker fler frågor än svar. Vad gör föresten inte det? Skillnaden är att The Knife på "Shaking the Habitual" låter detta komma i första taget.

 

Att lyssna på The Knifes senaste skiva säger inte särskilt mycket om The Knife. Den säger snarare mer om musikvärlden och de som styr den samt dess lyssnare och konsumenter. Men allra mest säger The Knifes senaste skiva mycket mer om en själv.

 

Avslutningsvis.

 

Först efter att ha funderat över ovanstående kunde jag skapa mig en uppfattning om "Shaking the Habitual". Nu kan jag inte sluta lyssna på den. Och därför var jag tvungen att dela med mig av upplevelsen.