Mitt Jordbro
Det här inlägget tar avstamp ur det förra som handlade om nostalgi. Huruvida man konserverar minnen på bästa sätt. Om det rent av är bra att göra det. Det är frågan. Men jag gjorde ett av många försök igår genom att ta ett knippe bilder och vandra omkring på välkänd mark.
Det här kommer enkom att handla om Jordbro, förorten där jag växte upp som barn. En ort som ofta blir bestpottad i folkmun. Alltid av folk som inte bott där. Det är både tråkigt och ologiskt.
Med risk för att bli allt för intern och därmed ointressant tänker jag kompensera det en aning med någorlunda anständiga bilder. Dessutom lite odramatisk kuriosa. Sånt som allas barndom kan ha innehållit. Med olika variationer.
Bilderna är få, osammanhängande, vinklade och givetvis tagna ur sina sammanhang.
Den här ängen ligger mitt i Jordbro. Den besökte farbror kungen och hans fru 1995. Då stod jag ungefär där bilden är tagen och viftade med en egenhändigt gjord flagga. Ängen och kungen kunde jag knappt se för allt folk. Men han och hans fru var där, det kunde jag se på TV senare samma kväll.
Den här rutschkanan gick under namnet "röda rutschkanan" för den var röd. Idag är den solblekt och mer åt det bruna hållet. Tror dock ingen kallar den för "bruna rutschkanan" idag. Här har det åkts många gånger. Gunghästen närmast i bild kom till vid ett senare tillfälle. Den har jag ingen relation till.
Över den här vägen gick jag, otillåten, när jag skulle köpa upp hela veckopengen på lördagsgodis. Vägen har idag begränsad hastighet och är inte alls lika farlig att korsa som den var på 1990-talet.
Det här skulle kunna vara vilken skogsbild som helst. Men det är det inte. Den här skogen låg bakom vårt hus och innehöll världens barnvänligaste klätterträd. Måtte det aldrig rasa.
Här kan man fortfarande ställa sina cyklar. Även om ingen verkar ha gjort det sedan undertecknad gjorde det för sisådär 13 år sedan.
Det var alltså här han bodde, undertecknad. Här på asfalten åktes det rullskridskor, spelades innebandy och cyklades.
Att förort skulle vara betong är en grav överdrift. Närheten till landet var och är bokstavlig. Än så länge. Det här är utsikten mot där Jordbro tar slut söderut. Att det, längst bort i bild, går förbi en motorväg väljer jag dock att inte prata vidare om.
Kommentarer
Trackback
