läst: juliet, naked

2011-11-16

Jag läser sällan böcker. Men för några dagar sedan läste jag ut "Juliet, Naked" av Nick Hornby.

För många vore en sådan inledning bara rättfärdigad om den följdes av rader kring hur fantastisk jag tycker att boken var. Sanningen är tråkigare än så. Den var helt enkelt bara lättläst och därmed läsbar. En bra bok helt enkelt.

Duncan är besatt av den, sedan länge, pensionerade singer/songwritern Tucker Crowe. Duncan är tillsammans med Annie som fått stå ut med att det mesta i sin sambos liv kretsat kring hans stora idol. Annie upplever sig vara i en livskris. Hon vill ha ut mer av sitt liv och tycker Duncans musikintresse tagit för stor plats.

Efter år av tystnad ger Tucker Crowe ut en skiva. Annie och Duncan skriver motsatta åsikter om albumet på ett forum för Tucker Crowe-nördar. Ödets ironi ser till att hennes negativt skrivna recension resulterar i en längre mejlkontakt med självaste upphovsmannen.

Det här är en bok om musikfanatism, relationer och allt där i mellan. Den är dessutom skriven med den Hornby-patenterade ironiska undertonen. Allt detta gör att läsningen blir allt annat än obekväm. Sämre hade det inte blivit om de relationsrelaterade kapitlen blivit mindre till volymen och givit plats åt beskrivningarna av nördkulturen som trots allt är bokens största behållning.

Fotnot 1: Många av Hornbys böcker har blivit filmatiserade. Blir inte särskilt förvånad om det blir en film av även den här boken. En trött Bill Murray vore som klippt och skuren i rollen som den avdankade Tucker Crowe. Tror dock inte att Wes Anderson väljer att regissera något han inte varit med och petat i själv. Mer troligt vore i sådana fall en John Cusack-figur.

Fotnot 2: Det var bokens omslag som fick mig att vilja läsa den. Det tog mig dock ett tag att förstå att hörlurarna på bokens framsida är där för att framför allt skapa konturerna av det som boken kretsar kring. Inte, enkom, för att locka den musikintresserade.

Kommentarer
Postat av: E

Verkar kunna se din blogg via bloglovin, yay! Angående The National: När man lyssnar på The National är de alltid bättre än man minns. Enkel och mjuk musik som aldrig riktigt släpper taget.

Angående Nick Hornby: Läste Fallhöjd efter att ha hört att Hornby skrev bra och nära med musikinslag. Blev besviken, för det kändes som att boken aldrig tog slut. Inte dålig, men inte heller riktigt bra. Läsbar helt enkelt, men inte så läsvärd. Blir nog ingen andra chans för Hornby, tyvärr.

2011-11-16 @ 19:39:04
URL: http://naglarnamotglas.blogg.se/
Postat av: agnes

alltså, hoppashoppashoppas att thailand slutar vara en trend snart. jag menar, landet har ju en negativ klang nu pga alla äcklon som åker dit. så dit vill man ju inte, eftersom man inte vill trängas med dem. så himla svårt det där med länder.

2011-11-17 @ 15:55:51
URL: http://baradans.blogg.se/
Postat av: Ellen Relander

Fint! Den serien är ju väldigt bra.

2011-11-18 @ 19:32:47
URL: http://ellenrelander.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din e-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Din kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Nöje och Underhållning