Näst Hammerfall och In Flames är nog Sabaton det svenska band som lyckats bäst på hårdrock de senaste åren. De är nu aktuella med en ny uppsättning medlemmar och en ny skiva. På svenska.

Jag är beredd att gratulera för framgången. Att de även låter senaste skivan vara ett konceptalbum baserat på Sveriges stormaktstid som tidigare varit annekterat av rasister ska de ha guldmedalj för. Men nog måste det gå att göra bättre åt saken än att släppa samma låtar i olika arrangemang på samma skiva år efter år? Jämför bara Coat Of Arms med andra spåret från senaste skivan Lejonet Från Norden.

Stormedia har gång på gång hyllat Sabaton för deras sätt att göra hård musik till massan. Jag har inget förakt. Stod själv och njöt av deras uppvärmningsgig strax innan Iron Maiden på ett fullsatt Nya Ullevi förra året. Men det är just där de förpassas. Till att vara ett band som fungerar på en förfest. Steget därifrån till hissmusik är inte långt.

De är heller inte först att göra melodiös metal på svenska utan rasistiska ambitioner. Det har det, för många, okända Falconer gjort i många år. Men genom att sparsamt spela live är det tyvärr få som hört talas om dom. Deras senaste skiva som kom ut förra året var dessutom, läs och häpna, helt på svenska.

Ett tips. Lyssna in er på Falconers diskografi. Men för inte uppskattningen vidare. För jag vill inte se dom agera förband en sensommarkväll inför 60 000 betalande hårdrockare den närmaste tiden.

Att inte behöva ångra ett nöje. Den känslan saknar jag.

Istället för att låta allt kretsa kring det sista rycket innan en tenta vill jag tänka på annat och bara slappna av. Kanske se en film utan att tänka hur mycket tid som gått till spillo. Att kunna träffa vänner och inte behöva tacka nej för att det krockar med annat.

Varför inte ägna tid åt att fundera kring småsaker med gott samvete? Det vore något. Typ som ovanstående. Och emellan det en massa annat. Som att varför chinos tydligen skulle vara gjorda för att folk måste hålla händerna i byxfickorna.

Solen skiner. Passande nog ser jag Ozzy Osbourne på Stadion ikväll.



Ser även fram emot morgondagen. Då blir det något annat. Något från Eskilstuna.

Hur låter det när man tillhör generation x och ser tillbaka på den tiden då man upptäckte popmusiken?

Ungefär så här:



Och så här:



Nostalgiskt och förvånansvärt bra.

Hela Saint Etiennes senaste skiva "Words And Music" kan du lyssna på här.

Resterande bilder från min fotorunda igår eftermiddag.

Tog med kameran till stan idag. Tog bland annat den här bilden.



Platsen är med i inledningsscenen av den svenska klassikern Att angöra en brygga (1965). Troligen ett av de finaste filmintron som gjorts.

Har skrivit en recension. Sent omsider och efter flera lyssningar. Det här är alltså den mest genomarbetade recensionen av Kents nya skiva "Jag är inte rädd för mörkret". Håll till godo.

Förväntningarna som live-versionen av 999 satte igång grusades ganska omedelbart. Gitarr-Kent är inte tillbaka. Tack och lov.

Istället för en bottenlös nostalgitripp får vi höra det Kent vi är vana att höra live. Ljudbilden är dessutom varmare än den spetsiga sådana på föregångaren.

Den lever dock lite farligt. För på samma sätt som "En plats i solen" kom undan med att vara ett spontant skivsläpp riskerar "Jag är inte rädd för mörkret" att bli sågad för sin omtalade tillkomst. Men eftersom jag inte är kategoriskt lagd kan jag uppskatta det oavsett.

Med utgångspunkt om att hitta direkta hits kan man leta ett tag. Däremot är paketeringen och auran kring låtarna väldigt fin. Direkt vid första lyssning.

Ackordföljden i Petroleum kan vara ledmotivet till kommande varma sommarkvällar. Det härligt naiva i Färger på natten kan påminna en om de tider som föregått. Staplandet av ord i Isis & Bast levererar tvetydigheter om vartannat. Det repetitiva och i arenarockiga, redan nämnda, 999 och Jag ser dig gör dom till självskrivna konsertlåtar i några år framöver.

Detta gör att jag längtar till det datumet då Kents sommarturné når Stockholm.

Idag tillkännagavs vilka som fick Polarpriset. Paul Simon och Yo-yo Ma.

Paul Simon är mest känd för att ha varit ena halvan av Simon & Garfunkel. Han har även nått framgångar på egen hand. Då främst med plattan "Graceland". Det anses vara ett av musikhistoriens bästa album.

Sannerligen är det för hans talang att skriva rena poplåtar i olika arr och den fantastiska textförtattarförmåga han besitter. Något jag vill bevisa med länken längst upp. Det är en av mina favoritlåtar från hans tid tillsammans med Art Garfunkel.

För övrigt ser jag honom live i Globen i juli.

Det finns ingen tid på dagen som världen ser finare ut än på eftermiddagen.

Himmlen ska helst vara blå. Solen måste skina och kasta långa skuggor. Vinden ska blåsa lätt och varmt.

En sån eftermiddag var det idag när jag var ute på promenad. Och sånt vill jag ju fota och få på bild. Hade dock ingen kamera med mig. Därför försökte jag titta väldigt lite på naturen. Allt för att inte gräma mig över vilka fina kort som kunde tagits.

En bild säger mer än tusen ord. Borde därför skriva en väldigt lång text för att ersätta de uteblivna bilderna. Men det orkar jag inte. Det kommer fler liknande dagar.

Försökte istället leva mig in i de låtar jag lyssnade på. Några jag helst förknippar med dagar som dessa.

Här är en av dom. En bra liveupptagning.

Första maj är en röd dag. Första maj är alla arbetares dag. Första maj är den dag då tio tusen tågar från medborgarplatsen till kungsträdgården. Årets första maj var dessutom en solig dag.

Vill tipsa om tre helt olika filmer. Några du förhoppningsvis inte sett. Men som står i skuggan bakom andra.


Steven Spielberg har det alltid pratats mycket om. Med all rätt. Han är upphovsman till en diger katalog lättsmälta popcornrullar.

Jurassic Park och E.T. i all ära. Se även Close Encounters of the Third Kind (1977). Den står oförtjänt i bakgrunden när man talar om hans filmer.


Jag vet. Att skildra Paris på film är något man inte borde göra längre. Allra minst med en ton av komedi och romantik.

2 Days In Paris (2007) är en film som lär funka ett tag i alla fall. Den ljus-svarta humorn och de rappa dialogerna är något som ger nytt blod till en stad som mest är förknippad med en färgglad tjej som hittar ett skrin i ett badrum.


Ett sätt att göra en film mer autentisk och vågad är att använda sig av en främmandegöring. I det här fallet heter främmandegöringen Adam Sandler. Han gör här sin kanske bästa roll. Detta tillsammans med Don Cheadle i en varm historia om sorg och allvar.

Reign Over Me (2007) är en väldigt bra film.