"Varför är du så tyst? Spela ut! Våga vara dig själv!"

 

Att säga att man uppskattar livet innebär därmed att man skyltar med att man haft en annan tillvaro dessförinnan. Principen förutsätter det.

Ingen kan vara nöjd med livet om man inte upplevt motsatsen. Således är världens gladaste människor även de som har kämpat mest. Eller?

Om inte annat borde det vara så. Men som Oscar Wilde en gång sa: "Livet är inte rättvist och det är tur för de flesta av oss att det inte är det".

Jag gissar.

Halv fem, hade vi bestämt. På torget.

Tänkte gå tidigt. Bara för att gardera för eventuella hinder på vägen (vad nu det skulle kunna vara). Eller nej, föresten. Det blir kallt att vänta i tio minuter. Det är ju trots allt minusgrader. Fem i halv blir bättre. Då hinner jag ta det lugnt på vägen. Så får det bli.

Ändå stegar jag i rask takt mot torget. Trots tidsmarginalen.

Ett första SMS i min telefon säger så att "kvart i skulle passa mycket bättre". Låt gå för den här gången, vad ska jag annars göra? Har redan hunnit för långt för att vända om och vänta in tiden.

Går ännu snabbare för att få upp temperaturen. Småjoggar nästan. Lite för fort. Blir svettig.

Ett andra SMS säger att att "klockan sex, prick" blir allra bäst. Då är jag redan framme. Den stora halsduken och vantarna är överflödiga efter den snabba promenaden. Den fixade frisyren är förstörd av snön i luften.

Klockan kvart i sex kommer det tredje och sista SMS:et som säger att "det inte blir av".

"Det körde ihop sig". K-ö-r-d-e i-h-o-p s-i-g.

 

Suck.

Affärerna har helgdagsstängt. Och eftersom jag har hela kvällen fri och avstått andra aktiviteter tar jag en alldeles för lång långpromenad innan jag går tillbaka hem.

Det är skrämmande hur man intar roller i det sociala spelet. Oftast sker det automatiskt och sedan blir det en gammal vana.

 

Ibland stämmer inte rollen överens med en själv. Det kanske bara var den som fanns kvar. Den 'lyssnande', 'den rebelliska', 'den välmående' var alla upptagna av andra. Och det kan väl vara bara en av varje?

Sedan är det oftast kört. Precis som nischade skådespelare i filmvärlden. De som aldrig kan skaka av sig sina större eller tidigare anskrämliga roller.

Det är svårt att sadla om.

 

Södermalm förr. Bebott av hårt arbetande människor, en icke-romantiserad variant av epitetet. Södermalm var utkanten av Stockholm (läs: landet och glesbygd).

Södermalm idag. Ungt. Hippt. Coolt. Särskilt landskapsgatorna öster om Götgatan, söder om Folkungagatan (läs: SoFo). Regionerna ses som Medias Mecka.

Sammanfattat i ett enda ord kallas det gentrifiering: rika människor som intar ställen vilka varit plats för människor med låg ekonomisk status.

Städers gränser flyttas allt längre ut. Södermalm är nu sedan länge en del av Stockholm. Nu är förorterna stadens utkant. Det kan komma att ändras på. Nya generationer blir större och måste ha någonstans att bo. I stadskärnan får ingen längre plats.

Stockholmskommunen Botkyrka idag. Ofta använt som exempel i politikers tal om fattigdom och utanförskap. De stora betongkåkarna är slitna och orenoverade.

Stockholmskommunen Botkyrka om femtio år. Ungt. Hippt. Coolt. I synnerhet de norra delarna av kommunen, kring Alby och Fittja. Där går framtidens hipsters omkring och skryter om hur många meter de bor ifrån Dogge Doggelitos barndomshem. Meterantalet används som måttstock för de mera kreddiga regionerna och de okreddiga.

Epilog (om man så vill): Efter ytterligare femtio år kan det se ut på ett helt annat sätt. Det hela börjar om. Landsbygden blir det nya svarta. Utan teknik och bekvämligheter. Modet att leva som på 1800-talet blir oundvikligt efter en ekonomisk kollaps då överkonsumtionen grävt sin egen grav.

Till slut kom jag på det.

Jag skulle säga: "Att lyssna på ny musik när man är ung hör ju ungdomen till".

Skulle bara vänta på en lucka att inflika min mening. Det är inte alltid lätt.

Nu? Nej, för sent. Någon annan tog ordet.

 

Det ska tydligen till att avbryta någon. Men det skulle få mig att framstå som otrevlig. Vem vill bli avbruten?

Till slut kom det. Läget med stort 'L'. Det uppstod en paus på en och en halv sekund. Då sa jag det:

"Att lyssna på ny musik när man är ung hör ju ungdomen till"

Det blev tyst.

Hade jag golvat dom? Eller vad hände? Det va ju ett jättebra inflikande, det tyckte jag verkligen.

Det hade passat bra om det inte vore för att de slutat prata om 'ens favoritband' och nu istället var inne på en annan, men djupare, diskussion om 'ålderskriser'.

Jag är inte gammal och behöver inga äldreboenden. Jag har inga barn och behöver inga dagis. Jag behöver ingen grundskola för den har jag redan gått. Jag är aldrig sjuk och behöver inga sjukhus. Jag har inget körkort och behöver inga vägar. Jag leker aldrig med elden och behöver inga brandstadioner. Jag känner inga brottslingar och behöver ingen polis. Jag är analfabet och behöver inga bibliotek.

 

Varför ska jag betala skatt?

"Det sägs att den rätte dyker upp när man slutat leta", sa han och slutade umgås med nya människor och gick i frivillig husarrest.

- Det är kallt ute. Trots plusgraderna. Soligt, blå himmel och blåsigt. Det är blåsten som gör det extra rått så att det blir kallt. I tidningen stod det att det skulle vara molnigt klockan två, men nu är det inte ett moln så långt ögat kan nå. Dom där prognoserna stämmer aldrig. Ja, det är svårt att tro att det var sommar för tre-fyra månader sedan. Då var det tjugofem grader och sol, fast sol som värmde. Nu är det novemberväder. Snart vinter på riktigt. Vinter med snö, alltså. Eller den kommer väl inte förrän i januari, när man inte vill ha den. Annars är det en helt okej dag för att vara november. Det kunde varit värre. Det är annat än vad det var i går.

- Hur var vädret igår då?

 

- Jo, vänta ska du få höra! Har du tid med en fika?

Först ville jag bli brandman, för alla andra i förskoleåldern ville bli polis.

Senare ville jag bli fotbollsmålvakt, för alla andra ville bara göra mål.

Efter det ville jag bli musiker, för alla gillade bara att lyssna på musik.

Lite senare ville jag bli politiker, för alla andra trodde att världen inte gick att ändra på.

Nu är jag "vuxen" och kan bli vad jag vill bli. Men jag har lärt mig att man inte behöver veta. Det är själva poängen.

 

Det är bra. För just nu har jag ingen aning om vad, för det verkar alla andra göra.

En gammal dam tittade på mig och sökte min blick. 'Borde jag känna igen henne?'.

Hon tog mig åt sidan. 'Nej, jag känner definitivt inte igen henne'.

Då förstod jag. Hon skulle säga några sanningens ord. Något bara äldre människor kan göra, de som varit med om allt. Tänk er en filmvärldens visa vägvisare som ska leda protagonisten mot framgång och lycka. En Gandalf. En Yoda.

Med sänkt röst sa hon till mig:

"Det är för jävligt nuförtiden. Alla människor. De är nazister allihopa".

Hon pekar med fingret mot en människa som står intill men på ohörbart avstånd.

"Hon där borta, hon är nazist."

Jag svarar:

"Näe?!" Inte som i att jag var överväldigad över hennes förmåga över att vara synsk. Snarare som i att 'Vad är det du står och påstår så här, mitt på blanka dagen?'.

Hon rättar mig:

"Jo, så är det…"

...och fortsätter:

"Olof Palme sa en gång: Nazismen, det är Europas högborg."

Jag står stum.

Hon avslutar med ett ordlöst eftertryck. Tror jag fick fram ett "…okej".

Sedan försvann hon.

Historien har ingen knorr, jag vet. Men allt hände på riktigt.

Nej, det menar du inte!

 

Nej, det menar du inte!

 

Nej, det menar du inte!

 

Nej, det menar du inte!

 

Nej, det menar du inte!

 

Nej, det menar du inte!

Sa jag rätt? 

 

"Jag skulle väldigt gärna kunna tänka mig det".

 

Hur lät det?

 

Varför sa jag 'väldigt gärna' istället för ett enda ord. Det kunde tagits bort. Hela meningen kunde ha kortats ned. Meningen är dessutom felkonstruerad. Och varför ska jag alltid låta så objektiv?

Det är inte bra att läsa böcker mer än att prata. Då blir språket därefter. Som att läsa innantill. Fast att prata innantill. Att bli ospontan. Bara för att det låter så. Men allt måste ju inte vara som det låter. Hoppas de förstår det.

 

Till slut har jag glömt.

 

Vad sa jag egentligen? Eller sa jag något överhuvudtaget?

Hon önskade mig en trevlig helg.

 

Jag tyckte det lät som "Tack för hjälpen!". Det hade passat för situationen och de rådande omständigheterna. Därför svarade jag: "Det är lugnt".

 

Lugnt? Behövde hon inte önska mig en trevlig helg? Har jag alltid bra helger som inte behöver önskas bli bra? Nej, det stämmer inte.

Å andra sidan vet jag inte om hon hörde mitt svar. I alla fall inte att döma av hennes gensvar. Kanske brydde hon sig egentligen inte. Kanske brydde hon sig inte om att jag skulle ha en lugn helg.

 

Till slut tänkte jag att båda hade hört fel. Ingen av oss hade hört varandra. Vi kunde ha sagt vad som helst.

 

Det kändes bra. Då blev jag lugn.

Har gjort små förändringar på layouten. Ingen större skillnad alls, bara på ytan. Allt för att få känslan av en liten omstart, mest för mig själv. Det nya utseendet har jag även gjort i syfte att försöka underlätta läsningen och tittandet på bilder.

 

Kommer i några inlägg framöver att tänka lite fritt. Inget kommer att handla om film, musik eller något liknande. I alla fall inte i direkt form. Det kan behövas. Till dessa kommer jag lägga till en alldeles egen kategori.

Kommer inte ha några lustiga bilder som har med sammanhanget att göra. Dels för att det skulle förstöra för läsaren. Men också för att det skulle vara omöjligt. Framför allt eftersom jag inte kan bildsätta känslor eller snabba tankar vid särskilda situationer. En känsla som uppstår går inte att få på bild oavsett om en kamera finns tillgänglig. Kan man skriva om dom då? Jodå, det kan man. Uppmanar er alla att vända på begreppet "en bild säger mer än tusen ord".

 

I medievärlden använder man uttrycket "reboot" när man pratar om en stor omjustering. Andra kallar det hela för samma sak och adderar bara sifferkombinationen 2.0. Jag kallar det en liten omdaning.

Håll till godo.

 

 

Firar fredag och färdigställd forskningsuppgift med att lyssna på musik ur filmen Laurence Anyways (Xavier Dolan, 2012). Regissören syns för övrigt i ett ögonblick vid tiden 0.17.