Musik gör att jag lätt kommer ihåg saker och ting. Jag ser saker jag sett förut. Jag känner saker jag kännt förut. På gott och ont. Låtars melodier får mig att minnas mer. Och tvärtom. Konstigt nog. För på senare tid kan jag minnas väldigt mycket när jag lyssnar på ny musik.

För över en månad sedan gav Gävlebördiga The Sound of Arrows ut sitt andra album, Voyage. En electropopduo. Något vi vid det här laget är tämligen bortskämda med. Det fullkomligen kryllar av ömma pojkar som har tillgång till fritid och mjukvara att göra modern synthmusik på. Det gör inget. Så länge vi inte ser det i det landsomfattande tv-programmet som återkommer varje vår. Då är det mesta okej.

För att knyta an till min inledning. Lyssna på låten. Lyssna på början. Synthsvepandet. Ackordföljden. Och det efterkommande. Minns.

Ny musik kan vara mer än bara ny. Det kan till och med vara ett potentiellt soundtrack till ett gånget liv.

Gick Götgatsbacken ner en kväll häromsistens. Slussens t-bana till höger. Senhöst-väder i luften. Mycket folk ute. Semi-lönehelg. Någon ropar högt från sidan.

"Mattias!"

En gång till.

Jag tittar upp smått. Fortsätter gå en bit. Är mitt uppe i ett samtal med mitt sällskap på två vänner. Vi är hungriga och diskuterar ett sent middagsställe. Någon ropar högt en gång till.

"Mattias!"

Någon springer ifatt mig med raska steg. Någon ställer sig framför mig. Någon tittar på mig. Med uppspärrade ögon. Med glad och förhoppningsfull blick. För sista gången säger någon namnet en gång till. Den här gången med mer känsla och lägre ton.

"Mattias."

Det går någon sekund. Någon ser fel.

Jag heter inte så. Det såg hon nu. Besviken och generad ursäktar hon sig kort. Jag säger att det är lugnt eller att det inte gör något. Minns inte ordagrant. Men det gjorde verkligen ingenting. Det var verkligen jättelugnt.

Under den första halvan av historien var jag den hon sökte. En arbetskamrat. Eller en nära vän. Eller en borttappad själsfrände. Eller en tidigare livskamrat. Eller en potentiell livskamrat. Efter andra halvan av historien var sanningen bekräftad. Jag var ingetdera.

Det var längesedan jag fått uppleva sekunder som dessa. Sekunderna av att någon väljer att springa ett tjugotal meter för att hinna ifatt mig. Tyvärr var de sekunder av att inte vara mig själv. De var sekunder av att vara någon annan. Det kunde varit jag. Det var det inte.

Nästa gång är det på riktigt.

Förra torsdagen tog jag tunnelbanans röda linje söderut. Steg av vid Hallunda. Aldrig varit där tidigare. Och eftersom jag innan läst på kartan för dåligt frågade jag, på turistmanér, efter den bästa vägen till stället där alla böcker bor. Hittade tillslut.

Musikjournalisten Andres Lokko samt DJ och klubbarrangören Nathan Hamelberg skulle på bibliotekets öppna scen samtala om musik. Ett samtal som snuddade vid det mesta som går att säga om musik och dess betydelse för samhället. Och tvärtom.

Kunskapskanalen var där och filmade. Ovan ses ett smakprov. Längre fram i vinter kommer ett längre inslag.

Signerat allas vår Oscar Wilde.

Jag läser sällan böcker. Men för några dagar sedan läste jag ut "Juliet, Naked" av Nick Hornby.

För många vore en sådan inledning bara rättfärdigad om den följdes av rader kring hur fantastisk jag tycker att boken var. Sanningen är tråkigare än så. Den var helt enkelt bara lättläst och därmed läsbar. En bra bok helt enkelt.

Duncan är besatt av den, sedan länge, pensionerade singer/songwritern Tucker Crowe. Duncan är tillsammans med Annie som fått stå ut med att det mesta i sin sambos liv kretsat kring hans stora idol. Annie upplever sig vara i en livskris. Hon vill ha ut mer av sitt liv och tycker Duncans musikintresse tagit för stor plats.

Efter år av tystnad ger Tucker Crowe ut en skiva. Annie och Duncan skriver motsatta åsikter om albumet på ett forum för Tucker Crowe-nördar. Ödets ironi ser till att hennes negativt skrivna recension resulterar i en längre mejlkontakt med självaste upphovsmannen.

Det här är en bok om musikfanatism, relationer och allt där i mellan. Den är dessutom skriven med den Hornby-patenterade ironiska undertonen. Allt detta gör att läsningen blir allt annat än obekväm. Sämre hade det inte blivit om de relationsrelaterade kapitlen blivit mindre till volymen och givit plats åt beskrivningarna av nördkulturen som trots allt är bokens största behållning.

Fotnot 1: Många av Hornbys böcker har blivit filmatiserade. Blir inte särskilt förvånad om det blir en film av även den här boken. En trött Bill Murray vore som klippt och skuren i rollen som den avdankade Tucker Crowe. Tror dock inte att Wes Anderson väljer att regissera något han inte varit med och petat i själv. Mer troligt vore i sådana fall en John Cusack-figur.

Fotnot 2: Det var bokens omslag som fick mig att vilja läsa den. Det tog mig dock ett tag att förstå att hörlurarna på bokens framsida är där för att framför allt skapa konturerna av det som boken kretsar kring. Inte, enkom, för att locka den musikintresserade.

Jag övningskörde igår. I den tätort jag färdades i fick jag vara extra observant på allt som rörde sig.

På en infartsväg stötte jag på ett ovanligt hinder. Den närliggande bostadsrättsföreningen höll på att förbereda inför julen. En stor gran låg på lastbilens släp. En sådan gran som sen ska stå och bära ljus och sprida stämning. Den var för lång. Stack ut med toppen ut mot vägen. Jag fick väja kraftigt.

Det kan tyckas vara en onödig observation. Det kan det vara också. Men jag väljer att se det som en metafor.

Filmregissören David Lynch har inte gjort en ny film. Han har gjort en skiva. Hans första fullängdare. Döpt till Crazy Clown Time.

Lynch är känd för sina speciella filmer. Från makabra Eraserhead. Via flerfaldigt Oscarsnominerade Elefantmannen. Till ännu mer bisarra Inland Empire.

Rörande överens är nog alla om att Lynchs absoluta flaggskepp är Twin Peaks. Den TV-serie han, tillsammans med Mark Frost, skapade behöver sällan någon närmare beskrivning än så här. De som inte sett serien har åtminstone hört om den.

Mystik, surrealism och ångest är närvarande i så gott som alla hans verk. Så även i hans musik. En av få regissörer vars namn inte bara ses som ett namn utan även som ett konstbegrepp. Respekt.

Skivan är ämnad för de som vill avvara en timma åt något intressant. Om inte annat till något som kan berika ens liv. Lyssna i alla fall på låten ovan. Den är bra. Se gärna även videon. Den är fin.

Att misslyckas med att ställa tillbaka dygnet och vara opåverkbart seg resten av dagen. Att tvinga mig själv att läsa lite ur boken jag egentligen gillar att läsa. Att tro att det är veckans mest speciella dag men ändra uppfattning när jag tar "Everyday Is Like Sunday" av Morrissey ordagrant. Att ställa mig i den långa raden av bloggare som klichéaktigt romantiserar söndagar. Att reflektera och rysa över att jag ens skrev föregående mening. Att njuta av att jag gick ett par steg meta och därmed fick fram en behaglig konklusion.

Det bär mig emot. Att skriva plötsligt om något kontemporärt är inte min grej. Men jag kan inte låta bli. Det gäller Sveriges bästa gratistidning.

Nöjesguiden gav idag, fredag (4/11), ut tidning nummer 10. Ett temanummer. Om rasism.

Om du inte har tillgång till papperstidningen, klicka på bilden ovan. Om du inte har tid, då har du i alla fall sett tidningens omslag.