På nyårsafton slutar ett år. På nyårsdagen börjar börjar ett år. Tiden däremellan kallas nyår. Så länge är vi överens. Snart är vi oense.

Nyår skiljer sig markant från julen. Trots få antalet dagar emellan finns inga tecken på släktskap. Nyår kan lätt ses som julens motsats. Julafton och dess efterkommande dagar går ut på att träffa nära och kära. Nyårsafton och tolvslaget ska tillbringas med sina vänner. Utomfamiljära sådana.

Kalenderårets årsskifte har dock spelat ut sin roll. Om man ska vara ärlig. Det faktiska nyåret hittas i gråzonen mellan sommaren och hösten.

Solsemestern på sommaren är den egentliga brytpunkten. Av alla ledigheter värderas den högst och ses mest fram emot. Det är den vi jobbar till. Det är den vi jobbar ifrån. Det är under just den vi utvecklas mest. Så till vida du inte har turen att arbeta med ditt intresse. Därför är det sensommaren som borde markera slutet och början på ett nytt år.

Jag har inte hört allt. Långt ifrån. Väldigt smalspårigt dessutom. Det kanske gör det hela mer intressant. Kan dock inte säga att jag är ensam om att tycka så här. Nåväl.

Cults gjorde en av årets absolut mer lyssningsvärda skivor. Den saken är klar. Att jag sedan kommer på att någon av skivorna nedan skulle kunna vara minst lika bra är en annan.



New York-baserade Cults gav ifjol ut den här låten i en internetströmmad EP. Den blev uppmärksammad. Sen kom hela albumet.

Soundet är inte nytt. Det doftar gammalt. Det är ofarligt. Det är lättåtkomligt. Men det är väldigt bra.

Väldigt bra var också Bon Ivers självbetitlade andra platta som gav sommaren ett välförtjänt soundtrack. På samma sätt som den inledande vinterns ledmotiv var Hardcore Will Never Die, But You Will av Mogwai.

Andra värda att nämnas är: Kite - IV (EP), Ljusår - Ljusår, The Sound of Arrows - Voyage, Lykke Li - Wounded Rhymes, Machine Head - Unto The Locust

Idag ska jag äta mat. Dricka gott. Se på tv. Äta godis. Öppna paket. Ska ha en bra jul helt enkelt.

En fin jul vill jag att ni också ska ha. Ni som följt mig under hösten. Ni som främjat mitt bekräftelsebehov. Ni som uppmuntrat mig. Ni är fina.



På julafton 2008 gav sveriges största band ut en låt. Anpassad för högtiden. Lyssna gärna. Den är bra.

Idag är det den ultimata stressdagen för många. Handelns julafton även kallad. Ingen kopplar av. Allt ska kompletteras. Även det som redan kompletterats. En känsla jag bara snuddade vid när jag traditionsenligt var inne och vände i stan på förmiddagen.

Satsade sen på att julstäda mitt rum. Det ser i stort sett likadant ut som förut. Bara mindre damm.

Snön har legat på marken en dryg vecka. Tack vare några minusgrader. Nu är det färre. Lagom till imorgon borde den därför ha smält bort.

Fotnot: Denna dag brukar kallas något annat. Tänker dock inte göra något medvetet ordskämt som anspelar på mitt korta namn. Det får alla andra göra.

Drömma dunkla drömmar. Vakna upp med samma känsla. Äta frukost. Traggla trafikteori. Dricka kaffe. Läsa lite lånebok. Tänka till smått om nuet.

Det är snart jul. Och stressen ligger i luften. En oplanerad stress för många. En planerad stress för mig. Den Rättfärdigade Stressen. Den ska finnas där. För känslans skull. Trots allt. Kvällen den tjugotredje ger stressen vika. Som på beställning. Då kommer känslan av kontrasten. Då finns bara frid framöver.

Den lät väldigt bra när jag hörde den för första gången. Live. I ett småkyligt men soligt Stockholm i slutet av sommaren i år. Nu när det lackar mot jul låter den bättre.

En inte uttalad jullåt. Men med en rejäl dos av högtidskänsla i sig. Mycket tack vare texten. Men mest för atmosfären. Ett tema som genomsyrar hela skivan den är med på.

Serenades. Ett projekt av duon Markus Krunegård och Adam Olenius. Med ett mindre orkesterband avslutade de nyligen en miniturné. En tripp som inleddes av spridda spelningar runt om i landet tidigare i år.

Skivan Criminal Heaven var inte årets bästa. Snarare en klar medelpoängare. Men den var sannerligen årets mest intresantaste medelpoängare. Med flera toppar. Det är inte fy skam.

Tänker inte skriva någon recension om gårdagen.

Jag vill inte förstöra något fint jag varit med om med mitt sätt att skriva. Då är det lätt att det blir stolpigt. Som ofta när jag ska beskriva något med hjälp av mitt minne. Sånt är lättare att göra när jag varit med om något dåligt. Svårare tvärtom.

Låter de orden vara bevis nog och slänger ett ögonkast på SvD:s recension ett par gånger.

Lyssnade mycket på The Beatles i höst. Inte minst på plattan ovan.

Under hösten blev det också klart att en av de två kvarlevande i bandet skulle komma till Sverige den tionde december. På bilden syns han uppe till höger. Turnén heter "On The Run". Ett av spelställena är Globen i Stockholm. Jag ska dit.

Paul McCartney har haft en framgångsrik karriär. Kort sagt. Främst som en av ledfigurerna i The Beatles. Också som soloartist. Något som tagit sig olika former sedan världens genom tiderna största grupp splittrades för 40 år sedan. För att fylla ut ett stycke text.

Ensam och tillsammans med många är han upphovsman till en diger samling låtar. Inte minst i samarbete med John Lennon, George Harrison och Ringo Starr. Ett stycke musikhistoria. Att rada upp några vore dumt. Att skriva upp samtliga vore ännu dummare. Därför väljer jag att endast nämna en.

Nedan ses en av mina favoriter från åren med The Beatles. Här gör han den med sitt gamla band Wings som bildades strax efter den ovannämda splittringen. I ett liveklipp från 1976.

Människor samtalar inte längre med varandra. De berättar för varandra. Dialoger har blivit monologer.

Någon säger något. Istället för att lyssna förbereds en replik. Det blir ett krig. I krig är ingen intresserad varför motståndarens avancemang såg ut som det gjorde. Det är slöseri med tid. Tid som kan användas till att sätta upp ett anfall.

När samtal övergår i krig försvinner den egentliga meningen med ett samtal. Det handlar istället om att bräcka den andra. Om att vara snäppet värre.

Den egentliga lyssnaren är en tredje person. Någon närvarande men ingen påtänkt deltagare. Någon utanför de två monologerna. Ställer denne en följdfråga skulle ingen lyssna. Trots att all behövlig grund för frågan finns. Men ingen skulle förstå varför eller varifrån frågan kom.

Lyssna mer på den tredje personen.

Det är första december.

Idag hade SVT:s nya julkalender premiär. Relevant eller inte. Har för många år sedan passerat målgruppen. Och det var sannerligen ett tag sedan jag följde avsnitt för avsnitt. Tro det eller ej. Men det är faktiskt en av de första tv-serieupplevelserna man har som människa. Relevansen är därmed tillräcklig.

"Trolltider" svarar många på frågan om vilken de tyckt varit den allra bästa. I alla fall samtliga födda innan decennieskiftet då nittiotalet stod för dörren. Vi födda i skarven säger "Mysteriet På Greveholm". En kalender som senare röstats fram som den allra bästa.

Det finns en till storfavorit som brukar nämnas när ämnet diskuteras.

Året var 1991. Det är exakt tjugo år sedan. Jag var ett år. Kan tyvärr inte skryta med att jag var tillräckligt gammal för att se den när den gick som julkalender. Det var först senare. När jag hade åldern inne. Jag upptäckte också det unika i den. Humorn är oslagbar. Nittitalistisk och subtil. Så pass att den uppskattas, om inte mer, av äldre tittare. Nåväl. Även i år väljer jag att se samtliga avsnitt av "Sunes Jul".

Oavsett framtida försök i att ge barnen vad de förtjänar i tv-väg är den goda tiden förbi. Nittiotalet var tv-programmens år. Upplevas i efterhand kan den på sätt och vis. Men på riktigt kommer den aldrig mer igen.



Håll till godo.