Läst: en bok för oss som gillar tystnad
Under lång tid hade Susan Cain upplevt att hon inte kommit till sin rätt, vare sig utanför eller i yrkeslivet. Särskilt inte inom advokatbranschen där hon jobbade under många år. Där gällde det ofta att slå sig fram för att synas. Cain beskriver sig själv som "introvert". I år kom hennes bok från förra året ut i en svensk översättning - Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns.
Bokens undertitel är tydlig. Men vad är man om man är "introvert"?
"Introverta" personer får ofta höra att de är blyga, tråkiga och att de ogillar att umgås. Det är ett stort missförstånd. Att de hellre stannar hemma istället för att umgås med ett stort kompisgäng, sitter tysta under stora diskussioner eller har svårt för kallprat om väder och vind har inget att göra med vare sig blyghet eller tråkighet att göra. Allt är en fråga om på vilket sätt man får stimulans och inte. Är man "introvert" känner man sig mest bekväm av att observera, att inte befinna sig i allt för stora grupper, att hellre prata djupt och ingående om något som intresserar en. I engelskspråkig populärkultur används ofta begreppet "wallflower" för samma sak.
Är man av motsatsen kan man kalla sig "extrovert".
Bokens undertitel är tydlig. Men vad är man om man är "introvert"?
"Introverta" personer får ofta höra att de är blyga, tråkiga och att de ogillar att umgås. Det är ett stort missförstånd. Att de hellre stannar hemma istället för att umgås med ett stort kompisgäng, sitter tysta under stora diskussioner eller har svårt för kallprat om väder och vind har inget att göra med vare sig blyghet eller tråkighet att göra. Allt är en fråga om på vilket sätt man får stimulans och inte. Är man "introvert" känner man sig mest bekväm av att observera, att inte befinna sig i allt för stora grupper, att hellre prata djupt och ingående om något som intresserar en. I engelskspråkig populärkultur används ofta begreppet "wallflower" för samma sak.
Är man av motsatsen kan man kalla sig "extrovert".
Cain menar att samhället är uppbyggt kring just "extroversion". Det är där boken tar sin början. Människor med "extrovert" personlighet premieras i högre grad än de med "introvert" personlighet. Allt ifrån att arbetsplatser använder sig av teambuilding, öppna kontorslandskap och situationer där flertalet ord väger mer än egentlig handling till skolor med stora klassrum, evinnerliga grupparbeten och undervisningsformer där det gäller att prata högst.
Man är sällan det ena eller det andra. Alla har givetvis drag av båda varianterna. Men generellt sett kan man räkna sig till om man mer "introvert" eller mer "extrovert".
Man är sällan det ena eller det andra. Alla har givetvis drag av båda varianterna. Men generellt sett kan man räkna sig till om man mer "introvert" eller mer "extrovert".
Syftet hos Cain är att belysa något som är allt för åsidosatt i samhället, i synnerhet i vår del av världen. I ett intressant kapitel går hon t ex igenom hur synen på "introverta" och "extroverta" skiljer sig var man befinner sig i världen. Att "extroversion" är en egenskap som premieras inom europeisk och i ännu större del i amerikansk kultur kan förvisso vara en grov generalisering. Men det är relevant om man ser till normer i t ex östra Asien.
Bokens styrka är hur pass sympatiskt allt är beskrivet. Det kanske vore lätt att tro att en bok om "introversion" har som mål att utplåna all "extroversion" i världen. Men så är naturligtvis inte fallet. Cain betonar gång på gång hur båda egenskaperna behövs. Det behövs en dynamik. Men att vi är långt ifrån den dynamiken så ensidig som normen ser ut idag. Dessutom är alla påståenden tydligt kartlagda med mycket fakta, undersökningar och några kända exempel. Det var t ex tack vare många timmar i ensamhet kring Steve Wozniaks absolut största intresse som sedermera resulterade i det numera gigantiska företaget Apple. Wozniak är bara ett av många kända exempel på "introverta" personligheter (för jämvikt kan nämnas att även Bill Gates var likadan) som haft tur och fått den stimulans de behöver. Men alla har tyvärr inte den turen.
Bokens styrka är hur pass sympatiskt allt är beskrivet. Det kanske vore lätt att tro att en bok om "introversion" har som mål att utplåna all "extroversion" i världen. Men så är naturligtvis inte fallet. Cain betonar gång på gång hur båda egenskaperna behövs. Det behövs en dynamik. Men att vi är långt ifrån den dynamiken så ensidig som normen ser ut idag. Dessutom är alla påståenden tydligt kartlagda med mycket fakta, undersökningar och några kända exempel. Det var t ex tack vare många timmar i ensamhet kring Steve Wozniaks absolut största intresse som sedermera resulterade i det numera gigantiska företaget Apple. Wozniak är bara ett av många kända exempel på "introverta" personligheter (för jämvikt kan nämnas att även Bill Gates var likadan) som haft tur och fått den stimulans de behöver. Men alla har tyvärr inte den turen.
Det finns givetvis många fler. Många mäktiga musiker, flera framstående forskare och författare. Men den här boken handlar inte om kändisarna som kommit fram. Den handlar om alla andra. De som aldrig får möjligheten.
Mitt Jordbro
Det här inlägget tar avstamp ur det förra som handlade om nostalgi. Huruvida man konserverar minnen på bästa sätt. Om det rent av är bra att göra det. Det är frågan. Men jag gjorde ett av många försök igår genom att ta ett knippe bilder och vandra omkring på välkänd mark.
Det här kommer enkom att handla om Jordbro, förorten där jag växte upp som barn. En ort som ofta blir bestpottad i folkmun. Alltid av folk som inte bott där. Det är både tråkigt och ologiskt.
Med risk för att bli allt för intern och därmed ointressant tänker jag kompensera det en aning med någorlunda anständiga bilder. Dessutom lite odramatisk kuriosa. Sånt som allas barndom kan ha innehållit. Med olika variationer.
Bilderna är få, osammanhängande, vinklade och givetvis tagna ur sina sammanhang.
Den här ängen ligger mitt i Jordbro. Den besökte farbror kungen och hans fru 1995. Då stod jag ungefär där bilden är tagen och viftade med en egenhändigt gjord flagga. Ängen och kungen kunde jag knappt se för allt folk. Men han och hans fru var där, det kunde jag se på TV senare samma kväll.
Den här rutschkanan gick under namnet "röda rutschkanan" för den var röd. Idag är den solblekt och mer åt det bruna hållet. Tror dock ingen kallar den för "bruna rutschkanan" idag. Här har det åkts många gånger. Gunghästen närmast i bild kom till vid ett senare tillfälle. Den har jag ingen relation till.
Över den här vägen gick jag, otillåten, när jag skulle köpa upp hela veckopengen på lördagsgodis. Vägen har idag begränsad hastighet och är inte alls lika farlig att korsa som den var på 1990-talet.
Det här skulle kunna vara vilken skogsbild som helst. Men det är det inte. Den här skogen låg bakom vårt hus och innehöll världens barnvänligaste klätterträd. Måtte det aldrig rasa.
Här kan man fortfarande ställa sina cyklar. Även om ingen verkar ha gjort det sedan undertecknad gjorde det för sisådär 13 år sedan.
Det var alltså här han bodde, undertecknad. Här på asfalten åktes det rullskridskor, spelades innebandy och cyklades.
Att förort skulle vara betong är en grav överdrift. Närheten till landet var och är bokstavlig. Än så länge. Det här är utsikten mot där Jordbro tar slut söderut. Att det, längst bort i bild, går förbi en motorväg väljer jag dock att inte prata vidare om.
Nostalgi, en färskvara
Det kallas nostalgi. Längtan du får av stunder du längtar tillbaka till. Stunder som inträffade när du minst anade det. Alltid oplanerat.
Efter ögonblicket. När upplevelsen är som starkast kommer det bevarande arbetet. Ingen vill glömma bort något bra.
Frågan är: hur konserverar man ett bra minne?
Den oplanerade återuppväckelsen är att föredra. Men hur ofta händer en sådan? Risken är att minnena självdör och glöms bort.
En planerad påminnelse är inte bättre. De kan i värsta fall rasera det eventuella ruset. Planering innebär noll känsla.
Ett delat problem är hur du låter bli att förändra det du kommer ihåg. Det gäller att minnas rätt och inte efterkonstruera.
Nostalgi är en färskvara.
Efter ögonblicket. När upplevelsen är som starkast kommer det bevarande arbetet. Ingen vill glömma bort något bra.
Frågan är: hur konserverar man ett bra minne?
Den oplanerade återuppväckelsen är att föredra. Men hur ofta händer en sådan? Risken är att minnena självdör och glöms bort.
En planerad påminnelse är inte bättre. De kan i värsta fall rasera det eventuella ruset. Planering innebär noll känsla.
Ett delat problem är hur du låter bli att förändra det du kommer ihåg. Det gäller att minnas rätt och inte efterkonstruera.
Nostalgi är en färskvara.
Sliding doors (reversed)
Kvar var bara vi.
Hake 1: Jag hade en tid att passa. Det var bråttom.
Hake 2: Vi skulle åt olika håll. Tiden var dyr.
Allt jag fick fram innan vi skildes åt var en konstpaus och en fråga om logistik. Av allt som fanns att säga.
Hake 1: Jag hade en tid att passa. Det var bråttom.
Hake 2: Vi skulle åt olika håll. Tiden var dyr.
Allt jag fick fram innan vi skildes åt var en konstpaus och en fråga om logistik. Av allt som fanns att säga.
Sedan var jag tvungen att springa.
På en minut skulle jag hinna med att springa en sträcka som vanligtvis tar mer än det dubbla. Springandes. Ändå hann jag.
Mitt tåg hade precis rullat in på perrongen. Bara ett signalfel/elfel/en olyckshändelse/eller övrig anledning till försening kunde göra min uppoffring onödig.
Och visst. Tåget åkte inte.
Vad det var för fel förblev oklart. Tåget lämnade dock inte perrongen på en mindre möjlig konversations stund.
Mitt tåg hade precis rullat in på perrongen. Bara ett signalfel/elfel/en olyckshändelse/eller övrig anledning till försening kunde göra min uppoffring onödig.
Och visst. Tåget åkte inte.
Vad det var för fel förblev oklart. Tåget lämnade dock inte perrongen på en mindre möjlig konversations stund.
Oskyldiga
- Hej! Vad bra att ni hittade hans bankkort och återlämnade det!
- Va?
- Visst var det ni som hittade ett borttappat bankkort och återlämande det?
- Nej, det var det inte.
- ...som ni sen lämnade in till oss?
- Nej, det var inte vi.
- Visst var det ni?!
- Nej, det var det inte.
- *?*
- Vi lovar...
- *?*
- ...det var inte vi.
- *Inte övertygad*
Att skriva
När jag var liten skrev jag en massa sagor. Det kallades så på lågstadiet. De gjordes mest som roligt tidsfördriv mellan det "riktiga" skolarbetet. Så var det tänkt i alla fall.
Sagorna bytte på mellanstadiet namn till berättelser. Med fler krav på formatet och utan frihet att fritt välja ämne. De gjordes dessutom inom ramen för vad som nu kallades lektioner.
På högstadiet fanns varken sagor eller berättelser. Där gällde det att använda det man lärt sig till att svara på essäfrågor på betygsgrundande prov. Det blev tyvärr inga utförligare svar på essäfrågorna för min del. Det blev mest sagor med en liten släng av en berättelse i sig.
På gymnasiet fick essäfrågorna sällskap av de liknande hemuppgifterna. De var större i sin omfattning och ofta väldigt fria i sitt ämne. Jag fick skriva i princip vad jag ville. Men bara om jag höll mig till ämnet. Jag anammade tekniken. Kanske för mycket.
Efter gymnasiet trodde jag att jag var fullärd och skrev därför därefter. Dessutom enbart av eget intresse. Resultatet blev svårläst. Om än läst överhuvudtaget.
Snipp snapp snut så var sagan, berättelsen, essäfrågan, hemuppgiften och blogginlägget slut.
Sagorna bytte på mellanstadiet namn till berättelser. Med fler krav på formatet och utan frihet att fritt välja ämne. De gjordes dessutom inom ramen för vad som nu kallades lektioner.
På högstadiet fanns varken sagor eller berättelser. Där gällde det att använda det man lärt sig till att svara på essäfrågor på betygsgrundande prov. Det blev tyvärr inga utförligare svar på essäfrågorna för min del. Det blev mest sagor med en liten släng av en berättelse i sig.
På gymnasiet fick essäfrågorna sällskap av de liknande hemuppgifterna. De var större i sin omfattning och ofta väldigt fria i sitt ämne. Jag fick skriva i princip vad jag ville. Men bara om jag höll mig till ämnet. Jag anammade tekniken. Kanske för mycket.
Efter gymnasiet trodde jag att jag var fullärd och skrev därför därefter. Dessutom enbart av eget intresse. Resultatet blev svårläst. Om än läst överhuvudtaget.
Snipp snapp snut så var sagan, berättelsen, essäfrågan, hemuppgiften och blogginlägget slut.
Alla är rädda
Någon är rädd att bli uppfattad som tråkig och pratar därför oupphörligt.
En annan är rädd för att bli uppfattad som tråkig och är därför tyst.
Vägvisaren
På väg från jobbet, fortfarande i jobb-mode. Övergångsfasen till default tar ett tag om arbetspasset varat hela eftermiddagen. Inte minst om mörkret lagt sig och vardagsveckan är slut.
Jag är på väg till pendeltågsstationen. Ska in till stan. Är själv. Har hörlurar med musik i öronen. Nästan framme möter jag en medmänniska. Tar av mig hörlurarna utan att pausa musiken. Per automatik.
Jag är på väg till pendeltågsstationen. Ska in till stan. Är själv. Har hörlurar med musik i öronen. Nästan framme möter jag en medmänniska. Tar av mig hörlurarna utan att pausa musiken. Per automatik.
Hon frågar var en busstation ligger.
Jag pekar att den ligger halvvägs dit jag är på väg. En indirekt inbjudan om att följa med och visa, bästa möjliga service. Enda skillnaden att inget svårhittat ströbröd finns vid vägens slut.
Hon berättar vart hon ska med bussen och frågar om det inte går lika bra att vänta vid den som syntes ett tiotal meter bakom mig, framför henne.
Jag säger att det funkar det också. Med samma tonläge som i "Det har du rätt i!".
Hon skiner upp och tackar så jätte-jättemycket för hjälpen och går mot busshållplatsen som ligger bakom mig, framför henne.
Efteråt fångar jag upp hörlurarna som hängt från jackfickan under tiden och spelat färdigt låten jag lyssnade på strax dessförinnan.
Fortsätter sedan mot tåget jag skulle med, som jag missar. Men det kommer nya tåg.
Jag pekar att den ligger halvvägs dit jag är på väg. En indirekt inbjudan om att följa med och visa, bästa möjliga service. Enda skillnaden att inget svårhittat ströbröd finns vid vägens slut.
Hon berättar vart hon ska med bussen och frågar om det inte går lika bra att vänta vid den som syntes ett tiotal meter bakom mig, framför henne.
Jag säger att det funkar det också. Med samma tonläge som i "Det har du rätt i!".
Hon skiner upp och tackar så jätte-jättemycket för hjälpen och går mot busshållplatsen som ligger bakom mig, framför henne.
Efteråt fångar jag upp hörlurarna som hängt från jackfickan under tiden och spelat färdigt låten jag lyssnade på strax dessförinnan.
Fortsätter sedan mot tåget jag skulle med, som jag missar. Men det kommer nya tåg.
Finn flera fel
"Varför är du så tyst? Spela ut! Våga vara dig själv!"
Att uppskatta livet
Att säga att man uppskattar livet innebär därmed att man skyltar med att man haft en annan tillvaro dessförinnan. Principen förutsätter det.
Ingen kan vara nöjd med livet om man inte upplevt motsatsen. Således är världens gladaste människor även de som har kämpat mest. Eller?
Om inte annat borde det vara så. Men som Oscar Wilde en gång sa: "Livet är inte rättvist och det är tur för de flesta av oss att det inte är det".
Jag gissar.
Ingen kan vara nöjd med livet om man inte upplevt motsatsen. Således är världens gladaste människor även de som har kämpat mest. Eller?
Om inte annat borde det vara så. Men som Oscar Wilde en gång sa: "Livet är inte rättvist och det är tur för de flesta av oss att det inte är det".
Jag gissar.
Tidspessimisten
Halv fem, hade vi bestämt. På torget.
Tänkte gå tidigt. Bara för att gardera för eventuella hinder på vägen (vad nu det skulle kunna vara). Eller nej, föresten. Det blir kallt att vänta i tio minuter. Det är ju trots allt minusgrader. Fem i halv blir bättre. Då hinner jag ta det lugnt på vägen. Så får det bli.
Ändå stegar jag i rask takt mot torget. Trots tidsmarginalen.
Ett första SMS i min telefon säger så att "kvart i skulle passa mycket bättre". Låt gå för den här gången, vad ska jag annars göra? Har redan hunnit för långt för att vända om och vänta in tiden.
Går ännu snabbare för att få upp temperaturen. Småjoggar nästan. Lite för fort. Blir svettig.
Ett andra SMS säger att att "klockan sex, prick" blir allra bäst. Då är jag redan framme. Den stora halsduken och vantarna är överflödiga efter den snabba promenaden. Den fixade frisyren är förstörd av snön i luften.
Klockan kvart i sex kommer det tredje och sista SMS:et som säger att "det inte blir av".
"Det körde ihop sig". K-ö-r-d-e i-h-o-p s-i-g.
Tänkte gå tidigt. Bara för att gardera för eventuella hinder på vägen (vad nu det skulle kunna vara). Eller nej, föresten. Det blir kallt att vänta i tio minuter. Det är ju trots allt minusgrader. Fem i halv blir bättre. Då hinner jag ta det lugnt på vägen. Så får det bli.
Ändå stegar jag i rask takt mot torget. Trots tidsmarginalen.
Ett första SMS i min telefon säger så att "kvart i skulle passa mycket bättre". Låt gå för den här gången, vad ska jag annars göra? Har redan hunnit för långt för att vända om och vänta in tiden.
Går ännu snabbare för att få upp temperaturen. Småjoggar nästan. Lite för fort. Blir svettig.
Ett andra SMS säger att att "klockan sex, prick" blir allra bäst. Då är jag redan framme. Den stora halsduken och vantarna är överflödiga efter den snabba promenaden. Den fixade frisyren är förstörd av snön i luften.
Klockan kvart i sex kommer det tredje och sista SMS:et som säger att "det inte blir av".
"Det körde ihop sig". K-ö-r-d-e i-h-o-p s-i-g.
Suck.
Affärerna har helgdagsstängt. Och eftersom jag har hela kvällen fri och avstått andra aktiviteter tar jag en alldeles för lång långpromenad innan jag går tillbaka hem.
Ditt livs roll i det sociala spelet
Det är skrämmande hur man intar roller i det sociala spelet. Oftast sker det automatiskt och sedan blir det en gammal vana.
Ibland stämmer inte rollen överens med en själv. Det kanske bara var den som fanns kvar. Den 'lyssnande', 'den rebelliska', 'den välmående' var alla upptagna av andra. Och det kan väl vara bara en av varje?
Sedan är det oftast kört. Precis som nischade skådespelare i filmvärlden. De som aldrig kan skaka av sig sina större eller tidigare anskrämliga roller.
Det är svårt att sadla om.
Sedan är det oftast kört. Precis som nischade skådespelare i filmvärlden. De som aldrig kan skaka av sig sina större eller tidigare anskrämliga roller.
Det är svårt att sadla om.
Framtiden flyttar till förorten
Södermalm förr. Bebott av hårt arbetande människor, en icke-romantiserad variant av epitetet. Södermalm var utkanten av Stockholm (läs: landet och glesbygd).
Södermalm idag. Ungt. Hippt. Coolt. Särskilt landskapsgatorna öster om Götgatan, söder om Folkungagatan (läs: SoFo). Regionerna ses som Medias Mecka.
Sammanfattat i ett enda ord kallas det gentrifiering: rika människor som intar ställen vilka varit plats för människor med låg ekonomisk status.
Städers gränser flyttas allt längre ut. Södermalm är nu sedan länge en del av Stockholm. Nu är förorterna stadens utkant. Det kan komma att ändras på. Nya generationer blir större och måste ha någonstans att bo. I stadskärnan får ingen längre plats.
Stockholmskommunen Botkyrka idag. Ofta använt som exempel i politikers tal om fattigdom och utanförskap. De stora betongkåkarna är slitna och orenoverade.
Stockholmskommunen Botkyrka om femtio år. Ungt. Hippt. Coolt. I synnerhet de norra delarna av kommunen, kring Alby och Fittja. Där går framtidens hipsters omkring och skryter om hur många meter de bor ifrån Dogge Doggelitos barndomshem. Meterantalet används som måttstock för de mera kreddiga regionerna och de okreddiga.
Epilog (om man så vill): Efter ytterligare femtio år kan det se ut på ett helt annat sätt. Det hela börjar om. Landsbygden blir det nya svarta. Utan teknik och bekvämligheter. Modet att leva som på 1800-talet blir oundvikligt efter en ekonomisk kollaps då överkonsumtionen grävt sin egen grav.
Södermalm idag. Ungt. Hippt. Coolt. Särskilt landskapsgatorna öster om Götgatan, söder om Folkungagatan (läs: SoFo). Regionerna ses som Medias Mecka.
Sammanfattat i ett enda ord kallas det gentrifiering: rika människor som intar ställen vilka varit plats för människor med låg ekonomisk status.
Städers gränser flyttas allt längre ut. Södermalm är nu sedan länge en del av Stockholm. Nu är förorterna stadens utkant. Det kan komma att ändras på. Nya generationer blir större och måste ha någonstans att bo. I stadskärnan får ingen längre plats.
Stockholmskommunen Botkyrka idag. Ofta använt som exempel i politikers tal om fattigdom och utanförskap. De stora betongkåkarna är slitna och orenoverade.
Stockholmskommunen Botkyrka om femtio år. Ungt. Hippt. Coolt. I synnerhet de norra delarna av kommunen, kring Alby och Fittja. Där går framtidens hipsters omkring och skryter om hur många meter de bor ifrån Dogge Doggelitos barndomshem. Meterantalet används som måttstock för de mera kreddiga regionerna och de okreddiga.
Epilog (om man så vill): Efter ytterligare femtio år kan det se ut på ett helt annat sätt. Det hela börjar om. Landsbygden blir det nya svarta. Utan teknik och bekvämligheter. Modet att leva som på 1800-talet blir oundvikligt efter en ekonomisk kollaps då överkonsumtionen grävt sin egen grav.
Att prestera (del 2)
Till slut kom jag på det.
Jag skulle säga: "Att lyssna på ny musik när man är ung hör ju ungdomen till".
Skulle bara vänta på en lucka att inflika min mening. Det är inte alltid lätt.
Nu? Nej, för sent. Någon annan tog ordet.
Jag skulle säga: "Att lyssna på ny musik när man är ung hör ju ungdomen till".
Skulle bara vänta på en lucka att inflika min mening. Det är inte alltid lätt.
Nu? Nej, för sent. Någon annan tog ordet.
Det ska tydligen till att avbryta någon. Men det skulle få mig att framstå som otrevlig. Vem vill bli avbruten?
Till slut kom det. Läget med stort 'L'. Det uppstod en paus på en och en halv sekund. Då sa jag det:
"Att lyssna på ny musik när man är ung hör ju ungdomen till"
Till slut kom det. Läget med stort 'L'. Det uppstod en paus på en och en halv sekund. Då sa jag det:
"Att lyssna på ny musik när man är ung hör ju ungdomen till"
Det blev tyst.
Hade jag golvat dom? Eller vad hände? Det va ju ett jättebra inflikande, det tyckte jag verkligen.
Det hade passat bra om det inte vore för att de slutat prata om 'ens favoritband' och nu istället var inne på en annan, men djupare, diskussion om 'ålderskriser'.
Att prestera
Jag sa ingenting. Tänkte mest på att säga något som skulle få diskussionen att byta riktning.
Tiden gick och samtalet som jag inte var en del av, det pågick.
Tiden gick och samtalet som jag inte var en del av, det pågick.
Till slut bara observerade jag. För att kanske kunna säga något slutord, det brukar funka. Något som får samtalsämnet att ta sig till en ny nivå och därmed nå en konklusion. Någon anafor, metafor eller varför inte en gammal hederlig liknelse enligt ett gammalt talesätt? Så att det hela slutar i dur. Kanske ett skratt.
Men jag var tyst.
Varför ska jag betala skatt?
Jag är inte gammal och behöver inga äldreboenden. Jag har inga barn och behöver inga dagis. Jag behöver ingen grundskola för den har jag redan gått. Jag är aldrig sjuk och behöver inga sjukhus. Jag har inget körkort och behöver inga vägar. Jag leker aldrig med elden och behöver inga brandstadioner. Jag känner inga brottslingar och behöver ingen polis. Jag är analfabet och behöver inga bibliotek.
Varför ska jag betala skatt?
Att ge upp
"Det sägs att den rätte dyker upp när man slutat leta", sa han och slutade umgås med nya människor och gick i frivillig husarrest.
Att prata väder
- Det är kallt ute. Trots plusgraderna. Soligt, blå himmel och blåsigt. Det är blåsten som gör det extra rått så att det blir kallt. I tidningen stod det att det skulle vara molnigt klockan två, men nu är det inte ett moln så långt ögat kan nå. Dom där prognoserna stämmer aldrig. Ja, det är svårt att tro att det var sommar för tre-fyra månader sedan. Då var det tjugofem grader och sol, fast sol som värmde. Nu är det novemberväder. Snart vinter på riktigt. Vinter med snö, alltså. Eller den kommer väl inte förrän i januari, när man inte vill ha den. Annars är det en helt okej dag för att vara november. Det kunde varit värre. Det är annat än vad det var i går.
- Hur var vädret igår då?
- Hur var vädret igår då?
- Jo, vänta ska du få höra! Har du tid med en fika?
När jag blir stor...
Först ville jag bli brandman, för alla andra i förskoleåldern ville bli polis.
Senare ville jag bli fotbollsmålvakt, för alla andra ville bara göra mål.
Efter det ville jag bli musiker, för alla gillade bara att lyssna på musik.
Lite senare ville jag bli politiker, för alla andra trodde att världen inte gick att ändra på.
Nu är jag "vuxen" och kan bli vad jag vill bli. Men jag har lärt mig att man inte behöver veta. Det är själva poängen.
Senare ville jag bli fotbollsmålvakt, för alla andra ville bara göra mål.
Efter det ville jag bli musiker, för alla gillade bara att lyssna på musik.
Lite senare ville jag bli politiker, för alla andra trodde att världen inte gick att ändra på.
Nu är jag "vuxen" och kan bli vad jag vill bli. Men jag har lärt mig att man inte behöver veta. Det är själva poängen.
Det är bra. För just nu har jag ingen aning om vad, för det verkar alla andra göra.
En gammal dam
En gammal dam tittade på mig och sökte min blick. 'Borde jag känna igen henne?'.
Hon tog mig åt sidan. 'Nej, jag känner definitivt inte igen henne'.
Då förstod jag. Hon skulle säga några sanningens ord. Något bara äldre människor kan göra, de som varit med om allt. Tänk er en filmvärldens visa vägvisare som ska leda protagonisten mot framgång och lycka. En Gandalf. En Yoda.
Med sänkt röst sa hon till mig:
"Det är för jävligt nuförtiden. Alla människor. De är nazister allihopa".
Hon pekar med fingret mot en människa som står intill men på ohörbart avstånd.
"Hon där borta, hon är nazist."
Jag svarar:
"Näe?!" Inte som i att jag var överväldigad över hennes förmåga över att vara synsk. Snarare som i att 'Vad är det du står och påstår så här, mitt på blanka dagen?'.
Hon rättar mig:
"Jo, så är det…"
...och fortsätter:
"Olof Palme sa en gång: Nazismen, det är Europas högborg."
Jag står stum.
Hon avslutar med ett ordlöst eftertryck. Tror jag fick fram ett "…okej".
Sedan försvann hon.
Historien har ingen knorr, jag vet. Men allt hände på riktigt.
Hon tog mig åt sidan. 'Nej, jag känner definitivt inte igen henne'.
Då förstod jag. Hon skulle säga några sanningens ord. Något bara äldre människor kan göra, de som varit med om allt. Tänk er en filmvärldens visa vägvisare som ska leda protagonisten mot framgång och lycka. En Gandalf. En Yoda.
Med sänkt röst sa hon till mig:
"Det är för jävligt nuförtiden. Alla människor. De är nazister allihopa".
Hon pekar med fingret mot en människa som står intill men på ohörbart avstånd.
"Hon där borta, hon är nazist."
Jag svarar:
"Näe?!" Inte som i att jag var överväldigad över hennes förmåga över att vara synsk. Snarare som i att 'Vad är det du står och påstår så här, mitt på blanka dagen?'.
Hon rättar mig:
"Jo, så är det…"
...och fortsätter:
"Olof Palme sa en gång: Nazismen, det är Europas högborg."
Jag står stum.
Hon avslutar med ett ordlöst eftertryck. Tror jag fick fram ett "…okej".
Sedan försvann hon.
Historien har ingen knorr, jag vet. Men allt hände på riktigt.
