Läst: en bok för oss som gillar tystnad
Under lång tid hade Susan Cain upplevt att hon inte kommit till sin rätt, vare sig utanför eller i yrkeslivet. Särskilt inte inom advokatbranschen där hon jobbade under många år. Där gällde det ofta att slå sig fram för att synas. Cain beskriver sig själv som "introvert". I år kom hennes bok från förra året ut i en svensk översättning - Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns.
Bokens undertitel är tydlig. Men vad är man om man är "introvert"?
"Introverta" personer får ofta höra att de är blyga, tråkiga och att de ogillar att umgås. Det är ett stort missförstånd. Att de hellre stannar hemma istället för att umgås med ett stort kompisgäng, sitter tysta under stora diskussioner eller har svårt för kallprat om väder och vind har inget att göra med vare sig blyghet eller tråkighet att göra. Allt är en fråga om på vilket sätt man får stimulans och inte. Är man "introvert" känner man sig mest bekväm av att observera, att inte befinna sig i allt för stora grupper, att hellre prata djupt och ingående om något som intresserar en. I engelskspråkig populärkultur används ofta begreppet "wallflower" för samma sak.
Är man av motsatsen kan man kalla sig "extrovert".
Bokens undertitel är tydlig. Men vad är man om man är "introvert"?
"Introverta" personer får ofta höra att de är blyga, tråkiga och att de ogillar att umgås. Det är ett stort missförstånd. Att de hellre stannar hemma istället för att umgås med ett stort kompisgäng, sitter tysta under stora diskussioner eller har svårt för kallprat om väder och vind har inget att göra med vare sig blyghet eller tråkighet att göra. Allt är en fråga om på vilket sätt man får stimulans och inte. Är man "introvert" känner man sig mest bekväm av att observera, att inte befinna sig i allt för stora grupper, att hellre prata djupt och ingående om något som intresserar en. I engelskspråkig populärkultur används ofta begreppet "wallflower" för samma sak.
Är man av motsatsen kan man kalla sig "extrovert".
Cain menar att samhället är uppbyggt kring just "extroversion". Det är där boken tar sin början. Människor med "extrovert" personlighet premieras i högre grad än de med "introvert" personlighet. Allt ifrån att arbetsplatser använder sig av teambuilding, öppna kontorslandskap och situationer där flertalet ord väger mer än egentlig handling till skolor med stora klassrum, evinnerliga grupparbeten och undervisningsformer där det gäller att prata högst.
Man är sällan det ena eller det andra. Alla har givetvis drag av båda varianterna. Men generellt sett kan man räkna sig till om man mer "introvert" eller mer "extrovert".
Man är sällan det ena eller det andra. Alla har givetvis drag av båda varianterna. Men generellt sett kan man räkna sig till om man mer "introvert" eller mer "extrovert".
Syftet hos Cain är att belysa något som är allt för åsidosatt i samhället, i synnerhet i vår del av världen. I ett intressant kapitel går hon t ex igenom hur synen på "introverta" och "extroverta" skiljer sig var man befinner sig i världen. Att "extroversion" är en egenskap som premieras inom europeisk och i ännu större del i amerikansk kultur kan förvisso vara en grov generalisering. Men det är relevant om man ser till normer i t ex östra Asien.
Bokens styrka är hur pass sympatiskt allt är beskrivet. Det kanske vore lätt att tro att en bok om "introversion" har som mål att utplåna all "extroversion" i världen. Men så är naturligtvis inte fallet. Cain betonar gång på gång hur båda egenskaperna behövs. Det behövs en dynamik. Men att vi är långt ifrån den dynamiken så ensidig som normen ser ut idag. Dessutom är alla påståenden tydligt kartlagda med mycket fakta, undersökningar och några kända exempel. Det var t ex tack vare många timmar i ensamhet kring Steve Wozniaks absolut största intresse som sedermera resulterade i det numera gigantiska företaget Apple. Wozniak är bara ett av många kända exempel på "introverta" personligheter (för jämvikt kan nämnas att även Bill Gates var likadan) som haft tur och fått den stimulans de behöver. Men alla har tyvärr inte den turen.
Bokens styrka är hur pass sympatiskt allt är beskrivet. Det kanske vore lätt att tro att en bok om "introversion" har som mål att utplåna all "extroversion" i världen. Men så är naturligtvis inte fallet. Cain betonar gång på gång hur båda egenskaperna behövs. Det behövs en dynamik. Men att vi är långt ifrån den dynamiken så ensidig som normen ser ut idag. Dessutom är alla påståenden tydligt kartlagda med mycket fakta, undersökningar och några kända exempel. Det var t ex tack vare många timmar i ensamhet kring Steve Wozniaks absolut största intresse som sedermera resulterade i det numera gigantiska företaget Apple. Wozniak är bara ett av många kända exempel på "introverta" personligheter (för jämvikt kan nämnas att även Bill Gates var likadan) som haft tur och fått den stimulans de behöver. Men alla har tyvärr inte den turen.
Det finns givetvis många fler. Många mäktiga musiker, flera framstående forskare och författare. Men den här boken handlar inte om kändisarna som kommit fram. Den handlar om alla andra. De som aldrig får möjligheten.
Tre Bergman-listor
Många tycker listor är kul. Jag förstår varför. Men de är alltid svåra att göra. Det finns så många olika parametrar som ska spela in.
Ovanstående fick jag erfara när jag skulle göra min tio-i-topp-lista med favoritfilmer av mästerregissören Ingmar Bergman (1918-2007).
Först såg den ut sä här:
1. Persona (1966)
2. Smultronstället (1957)
3. Nattvardsgästerna (1963)
4. Fanny och Alexander (1982)
5. Vargtimmen (1968)
6. Höstsonaten (1977)
7. Såsom i en spegel (1960)
8. Sommarnattens leende (1955)
9. Det sjunde inseglet (1957)
10. Viskningar och rop (1973)
2. Smultronstället (1957)
3. Nattvardsgästerna (1963)
4. Fanny och Alexander (1982)
5. Vargtimmen (1968)
6. Höstsonaten (1977)
7. Såsom i en spegel (1960)
8. Sommarnattens leende (1955)
9. Det sjunde inseglet (1957)
10. Viskningar och rop (1973)
...sedan så här:
1. Smultronstället (1957)
2. Persona (1966)
3. Nattvardsgästerna (1963)
4. Höstsonaten (1977)
5. Vargtimmen (1968)
6. Fanny och Alexander (1982)
7. Såsom i en spegel (1960)
8. Det sjunde inseglet (1957)
9. Sommarnattens leende (1955)
10. Skammen (1968)
...och ännu senare blev den så här:
1. Vargtimmen (1968)
2. Fanny och Alexander (1982)
3. Persona (1966)
4. Tystnaden (1963)
5. Såsom i en spegel (1960)
6. Nattvardsgästerna (1963)
7. Sommarnattens leende (1955)
8. Sommaren med Monika (1953)
9. Det sjunde inseglet (1957)
10. Höstsonaten (1977)
Ingen blev den andra lik. Att jag dessutom glömde Smultronstället i sista listan är obegripligt.
Mitt Jordbro
Det här inlägget tar avstamp ur det förra som handlade om nostalgi. Huruvida man konserverar minnen på bästa sätt. Om det rent av är bra att göra det. Det är frågan. Men jag gjorde ett av många försök igår genom att ta ett knippe bilder och vandra omkring på välkänd mark.
Det här kommer enkom att handla om Jordbro, förorten där jag växte upp som barn. En ort som ofta blir bestpottad i folkmun. Alltid av folk som inte bott där. Det är både tråkigt och ologiskt.
Med risk för att bli allt för intern och därmed ointressant tänker jag kompensera det en aning med någorlunda anständiga bilder. Dessutom lite odramatisk kuriosa. Sånt som allas barndom kan ha innehållit. Med olika variationer.
Bilderna är få, osammanhängande, vinklade och givetvis tagna ur sina sammanhang.
Den här ängen ligger mitt i Jordbro. Den besökte farbror kungen och hans fru 1995. Då stod jag ungefär där bilden är tagen och viftade med en egenhändigt gjord flagga. Ängen och kungen kunde jag knappt se för allt folk. Men han och hans fru var där, det kunde jag se på TV senare samma kväll.
Den här rutschkanan gick under namnet "röda rutschkanan" för den var röd. Idag är den solblekt och mer åt det bruna hållet. Tror dock ingen kallar den för "bruna rutschkanan" idag. Här har det åkts många gånger. Gunghästen närmast i bild kom till vid ett senare tillfälle. Den har jag ingen relation till.
Över den här vägen gick jag, otillåten, när jag skulle köpa upp hela veckopengen på lördagsgodis. Vägen har idag begränsad hastighet och är inte alls lika farlig att korsa som den var på 1990-talet.
Det här skulle kunna vara vilken skogsbild som helst. Men det är det inte. Den här skogen låg bakom vårt hus och innehöll världens barnvänligaste klätterträd. Måtte det aldrig rasa.
Här kan man fortfarande ställa sina cyklar. Även om ingen verkar ha gjort det sedan undertecknad gjorde det för sisådär 13 år sedan.
Det var alltså här han bodde, undertecknad. Här på asfalten åktes det rullskridskor, spelades innebandy och cyklades.
Att förort skulle vara betong är en grav överdrift. Närheten till landet var och är bokstavlig. Än så länge. Det här är utsikten mot där Jordbro tar slut söderut. Att det, längst bort i bild, går förbi en motorväg väljer jag dock att inte prata vidare om.
Nostalgi, en färskvara
Det kallas nostalgi. Längtan du får av stunder du längtar tillbaka till. Stunder som inträffade när du minst anade det. Alltid oplanerat.
Efter ögonblicket. När upplevelsen är som starkast kommer det bevarande arbetet. Ingen vill glömma bort något bra.
Frågan är: hur konserverar man ett bra minne?
Den oplanerade återuppväckelsen är att föredra. Men hur ofta händer en sådan? Risken är att minnena självdör och glöms bort.
En planerad påminnelse är inte bättre. De kan i värsta fall rasera det eventuella ruset. Planering innebär noll känsla.
Ett delat problem är hur du låter bli att förändra det du kommer ihåg. Det gäller att minnas rätt och inte efterkonstruera.
Nostalgi är en färskvara.
Efter ögonblicket. När upplevelsen är som starkast kommer det bevarande arbetet. Ingen vill glömma bort något bra.
Frågan är: hur konserverar man ett bra minne?
Den oplanerade återuppväckelsen är att föredra. Men hur ofta händer en sådan? Risken är att minnena självdör och glöms bort.
En planerad påminnelse är inte bättre. De kan i värsta fall rasera det eventuella ruset. Planering innebär noll känsla.
Ett delat problem är hur du låter bli att förändra det du kommer ihåg. Det gäller att minnas rätt och inte efterkonstruera.
Nostalgi är en färskvara.
Slut
När något slutar, börjar något annat.
Hej så länge.
Strax dags för årskrönika
Tänkte sammanfatta en massa ganska snart. Lämpligt nog sammanföll tanken i och med det kommande årsskiftet.
Det kommer inte vara någon ytterligare sammanfattning i film eller musik, för det gjorde jag alldeles nyss. Tänker göra på ett annat sätt.
Den här årssammanfattningen kommer att vara lite annorlunda, för den kommer vara väldigt uttömande. Den kommer att innehålla mer än flera tusen ord.
Det du.
Några efterord och en annan början
Då var det gjort. Att avstå skrivande om musik och film gav frukt. Mer om det nedan.
Det blev en del inlägg om allt och ingenting. Och det var kul, för jag tycker några blev helt okej. Kommer visserligen även i fortsättningen att skriva liknande saker, men inte lika sammanhängande.
I dagarna följer ett par (bokstavligen) inlägg om vardera film och musik. I dessa har jag sammanställt de filmer och musikalbum jag tyckt varit bäst år 2012.
Vet att jag är sen vad gäller årsbästa-listor. Även att det råder inflation på ämnet vid det här laget. Skillnaden är bara att jag sammanställer dom i rätt tid. Medan andra snarare siktat på att vara först på bollen tycker jag att detta är något som borde listas i slutet av ett år och inte när det återstår flera skivsläpp eller potentiella filmfavoriter.
Slutligen.
I dagarna följer ett par (bokstavligen) inlägg om vardera film och musik. I dessa har jag sammanställt de filmer och musikalbum jag tyckt varit bäst år 2012.
Vet att jag är sen vad gäller årsbästa-listor. Även att det råder inflation på ämnet vid det här laget. Skillnaden är bara att jag sammanställer dom i rätt tid. Medan andra snarare siktat på att vara först på bollen tycker jag att detta är något som borde listas i slutet av ett år och inte när det återstår flera skivsläpp eller potentiella filmfavoriter.
Slutligen.
Trevlig helg inför det som komma skall. Det blir vad man gör det till. Ta det lugnt.
Några förord
Har gjort små förändringar på layouten. Ingen större skillnad alls, bara på ytan. Allt för att få känslan av en liten omstart, mest för mig själv. Det nya utseendet har jag även gjort i syfte att försöka underlätta läsningen och tittandet på bilder.
Kommer i några inlägg framöver att tänka lite fritt. Inget kommer att handla om film, musik eller något liknande. I alla fall inte i direkt form. Det kan behövas. Till dessa kommer jag lägga till en alldeles egen kategori.
Kommer inte ha några lustiga bilder som har med sammanhanget att göra. Dels för att det skulle förstöra för läsaren. Men också för att det skulle vara omöjligt. Framför allt eftersom jag inte kan bildsätta känslor eller snabba tankar vid särskilda situationer. En känsla som uppstår går inte att få på bild oavsett om en kamera finns tillgänglig. Kan man skriva om dom då? Jodå, det kan man. Uppmanar er alla att vända på begreppet "en bild säger mer än tusen ord".
I medievärlden använder man uttrycket "reboot" när man pratar om en stor omjustering. Andra kallar det hela för samma sak och adderar bara sifferkombinationen 2.0. Jag kallar det en liten omdaning.
Håll till godo.
det smakar mint
Var helt slut när jag kom hem ikväll. Hungrig och godissugen.
För att stilla sötsuget tog jag en röd och vit polkagrisstång som låg i skafferiet. En äkta från Gränna. God som fan.
Två timmar senare var den uppäten. Det smakade mint.
Tog då ett tuggummi som sägs göra tänderna gott. Det smakade mint.
Sen blev jag trött och bestämde mig för att sova. Men först borstade jag tänderna med tandkräm. Det smakade mint.
Då tänkte jag på en låt av The Cure. Inte bästa låten. Men videon är fin.
Och den smakar mint.
För att stilla sötsuget tog jag en röd och vit polkagrisstång som låg i skafferiet. En äkta från Gränna. God som fan.
Två timmar senare var den uppäten. Det smakade mint.
Tog då ett tuggummi som sägs göra tänderna gott. Det smakade mint.
Sen blev jag trött och bestämde mig för att sova. Men först borstade jag tänderna med tandkräm. Det smakade mint.
Då tänkte jag på en låt av The Cure. Inte bästa låten. Men videon är fin.
Och den smakar mint.
prestationsångest
Den här har jag klippt ut ur DN och satt upp på min anslagstavla.
bakelsedagar
Det är jävligt kontemporärt och evinnerligt uttjatat. Och alla billiga tidningar skriver spaltmeter om det. Varje år. Men jag måste uttala mig om det. För jag har lust.
Här hittar du stans bästa semlor. Så här gör du bästa mandelmassan. Hur äter du din semla? Slickar du i dig grädden först? Äter du locket först? Äter du botten först?
Sedan nyår har det sålts semlor i butikerna. Idag är det den egentliga dagen för bakverket. Fettisdagen.
Semlor i all ära. Men ingenting går upp mot nybakta kanelbullar.
Det fattas dock bara en sak.
Kanelbullens dag borde avskaffas. Bullen bör bli betraktad för vad den redan är. Den helgfria dagens bulle. Som alltid funkar. Året om.
ett svart kex
Så här ser det ut på nära håll. Ett svart sesamkex.
Äter någon sån här ibland. Vet inte varför. Kanske för att fylla mitt behov av att tro att jag äter något som är bra för kropp och själ. Men också för att de är ganska goda.
Du hittar dom i hyllorna där alla andra snordyra fröprodukter finns att köpa.
Äter någon sån här ibland. Vet inte varför. Kanske för att fylla mitt behov av att tro att jag äter något som är bra för kropp och själ. Men också för att de är ganska goda.
Du hittar dom i hyllorna där alla andra snordyra fröprodukter finns att köpa.
nytt och fräscht
Fixade fram en ny header i dagarna. Passade dessutom på att tajta till layouten en aning. Det mesta är sig likt. Bara lite nyare och lite fräschare. Jag är i alla fall nöjd.
Avslutningsvis.
Hur svårt är det inte att hålla tillbaka anletsdragen när man dricker en kopp svart kaffe?
julafton
Idag ska jag äta mat. Dricka gott. Se på tv. Äta godis. Öppna paket. Ska ha en bra jul helt enkelt.
En fin jul vill jag att ni också ska ha. Ni som följt mig under hösten. Ni som främjat mitt bekräftelsebehov. Ni som uppmuntrat mig. Ni är fina.
På julafton 2008 gav sveriges största band ut en låt. Anpassad för högtiden. Lyssna gärna. Den är bra.
när allt faller på plats
Idag är det den ultimata stressdagen för många. Handelns julafton även kallad. Ingen kopplar av. Allt ska kompletteras. Även det som redan kompletterats. En känsla jag bara snuddade vid när jag traditionsenligt var inne och vände i stan på förmiddagen.
Satsade sen på att julstäda mitt rum. Det ser i stort sett likadant ut som förut. Bara mindre damm.
Snön har legat på marken en dryg vecka. Tack vare några minusgrader. Nu är det färre. Lagom till imorgon borde den därför ha smält bort.
Fotnot: Denna dag brukar kallas något annat. Tänker dock inte göra något medvetet ordskämt som anspelar på mitt korta namn. Det får alla andra göra.
om julkalendrar
Det är första december.
Idag hade SVT:s nya julkalender premiär. Relevant eller inte. Har för många år sedan passerat målgruppen. Och det var sannerligen ett tag sedan jag följde avsnitt för avsnitt. Tro det eller ej. Men det är faktiskt en av de första tv-serieupplevelserna man har som människa. Relevansen är därmed tillräcklig.
"Trolltider" svarar många på frågan om vilken de tyckt varit den allra bästa. I alla fall samtliga födda innan decennieskiftet då nittiotalet stod för dörren. Vi födda i skarven säger "Mysteriet På Greveholm". En kalender som senare röstats fram som den allra bästa.
Det finns en till storfavorit som brukar nämnas när ämnet diskuteras.
Året var 1991. Det är exakt tjugo år sedan. Jag var ett år. Kan tyvärr inte skryta med att jag var tillräckligt gammal för att se den när den gick som julkalender. Det var först senare. När jag hade åldern inne. Jag upptäckte också det unika i den. Humorn är oslagbar. Nittitalistisk och subtil. Så pass att den uppskattas, om inte mer, av äldre tittare. Nåväl. Även i år väljer jag att se samtliga avsnitt av "Sunes Jul".
Oavsett framtida försök i att ge barnen vad de förtjänar i tv-väg är den goda tiden förbi. Nittiotalet var tv-programmens år. Upplevas i efterhand kan den på sätt och vis. Men på riktigt kommer den aldrig mer igen.
Håll till godo.
Idag hade SVT:s nya julkalender premiär. Relevant eller inte. Har för många år sedan passerat målgruppen. Och det var sannerligen ett tag sedan jag följde avsnitt för avsnitt. Tro det eller ej. Men det är faktiskt en av de första tv-serieupplevelserna man har som människa. Relevansen är därmed tillräcklig.
"Trolltider" svarar många på frågan om vilken de tyckt varit den allra bästa. I alla fall samtliga födda innan decennieskiftet då nittiotalet stod för dörren. Vi födda i skarven säger "Mysteriet På Greveholm". En kalender som senare röstats fram som den allra bästa.
Det finns en till storfavorit som brukar nämnas när ämnet diskuteras.
Året var 1991. Det är exakt tjugo år sedan. Jag var ett år. Kan tyvärr inte skryta med att jag var tillräckligt gammal för att se den när den gick som julkalender. Det var först senare. När jag hade åldern inne. Jag upptäckte också det unika i den. Humorn är oslagbar. Nittitalistisk och subtil. Så pass att den uppskattas, om inte mer, av äldre tittare. Nåväl. Även i år väljer jag att se samtliga avsnitt av "Sunes Jul".
Oavsett framtida försök i att ge barnen vad de förtjänar i tv-väg är den goda tiden förbi. Nittiotalet var tv-programmens år. Upplevas i efterhand kan den på sätt och vis. Men på riktigt kommer den aldrig mer igen.
Håll till godo.
dagens citat del tre
Signerat allas vår Oscar Wilde.
en svensk tiger (inte längre)
gratistidning
Det bär mig emot. Att skriva plötsligt om något kontemporärt är inte min grej. Men jag kan inte låta bli. Det gäller Sveriges bästa gratistidning.
Nöjesguiden gav idag, fredag (4/11), ut tidning nummer 10. Ett temanummer. Om rasism.
Om du inte har tillgång till papperstidningen, klicka på bilden ovan. Om du inte har tid, då har du i alla fall sett tidningens omslag.
dagens citat del två
