Jag gillar film. Men trots att jag sett ett onaturligt antal filmer det senaste året vill jag ännu inte titulera mig som filmnörd. Det vore ett hån mot de egentliga fanatikerna. En bekännelse som borde vara bevis nog för att jag är på väg att bli en själv.

Mitt maniska filmintresse tog sin början via filmer som Halloween (1978), A Nightmare On Elm Street (1984) och The Shining (1980). De har alla två gemensamma nämnare. De är skräckfilmer. Och. De har parodierats.

Halloween (Alla Helgons Blodiga Natt. förf. anm.) är en, på många sätt, utmärkt film. Den var banbrytande 1978 men är utskrattad 2011. Numera går det inte att se en skräckfilm utan att bekvämt se igenom precis allt.

Skyldiga till detta är få. Främst filmbolagen. De har alltid haft en välvilja i att pumpa ut så många uppföljare som möjligt. Alla med ett identiskt innehåll som dess föregångare. Upprepningarna har i sin tur avdramatiserat den egentliga kontentan med en skräckfilm.

Det har funnits ljusglimtar. Regissören Wes Craven, ytterst ansvarig till att det långa filmtåget A Nightmare On Elm Street (1984) en gång startade, är en av få filmskapare som bringat nytt liv i genren. Efter ett decennium av klichéer kom Scream (1996) ut på biograferna och vände upp och ner på det mesta. Tillagad av gamla ingredienser. Fast ändå inte. Rolig fast ändå läskig. Sättet att göra film genom medveten parodi låg då rätt i tiden. Något som senare förstörts av seglivade Scary Movie-serien. Tyvärr.

Ytterligare exempel på lyckad modern skräckfilm är The Blair Witch Project (1999). Med ett briljant PR-trick och autentisk känsla i fotot blev den en trendsättare. Men även den blev bortflamsad av redan nämnda filmserie.

Vill du se något nytt? Glöm då alla nyproducerade rysare. Konstigt men sant. Se istället gamla godingar som Psycho (1960), Rosemarys Baby (1968) eller The Omen (1976). Filmer som ännu, trots sin ålder, inte blivit sönderhackade. Filmer som är inte bara skrämmer utan även lämnar kvar en obehaglig stämning hos dig. Filmer som bjuder på kvalité rakt igenom.

På måndag är det Halloween. På riktigt.

Nu är det perfekt att se rysare eller skräckfilm. Höstvädret passar. Höstmörkret passar. Hösthumöret passar.

I morgon kommer en betydligt längre text.

Frågor ställs ofta. Många av välvilja. Många av slentrian. Få utan krav på svar.

Kite fyller tomrummet som den radiovänliga svårmodspopen inte varit i närheten av de senaste åren. Enmansprojektet Nordpolen satte svenska ord på det för ett tag sedan. Kite tar fram samma känsla. Med äkthet och tyngd i melodier som får understöd av en fantastisk ljudbild. Fast på engelska.

IV med dess fem låtar är höstens stora utropstecken. Vill inte säga mer än så.

Du hittar EP:n här.

Det är rimligt att betala skatt till svenska kyrkan utan att bry sig om varför. Döpa sina barn till Lukas eller Markus med en präst till hjälp utan att bry sig om varför. Begå treåriga äktenskap inför en gud och den närvarande församlingen utan att bry sig om varför. Förbli evig under kyrkans namn utan att höra när prästen för första gången vänder sig till just dig för att berätta att du är kommen av jord och ska så förbli utan att bry sig om varför.