På väg från jobbet, fortfarande i jobb-mode. Övergångsfasen till default tar ett tag om arbetspasset varat hela eftermiddagen. Inte minst om mörkret lagt sig och vardagsveckan är slut.

Jag är på väg till pendeltågsstationen. Ska in till stan. Är själv. Har hörlurar med musik i öronen. Nästan framme möter jag en medmänniska. Tar av mig hörlurarna utan att pausa musiken. Per automatik.

 

Hon frågar var en busstation ligger.

Jag pekar att den ligger halvvägs dit jag är på väg. En indirekt inbjudan om att följa med och visa, bästa möjliga service. Enda skillnaden att inget svårhittat ströbröd finns vid vägens slut.

Hon berättar vart hon ska med bussen och frågar om det inte går lika bra att vänta vid den som syntes ett tiotal meter bakom mig, framför henne.

Jag säger att det funkar det också. Med samma tonläge som i "Det har du rätt i!".

Hon skiner upp och tackar så jätte-jättemycket för hjälpen och går mot busshållplatsen som ligger bakom mig, framför henne.

Efteråt fångar jag upp hörlurarna som hängt från jackfickan under tiden och spelat färdigt låten jag lyssnade på strax dessförinnan.

Fortsätter sedan mot tåget jag skulle med, som jag missar. Men det kommer nya tåg.