Även Bande à part (1964) är regisserad av Jean-Luc Godard.

Trots att den utspelar sig i stadsmiljö är det inte lika mycket Parisromantik som ofta är förekommande i genren. Den är dock sevärd.

Särskilt med filmen är innehållet av smått ikoniska scener. Inte minst den tänkta tysta minuten som går att se i inlägget ovan. Men framförallt är det de återkommande metainslagen som får undertecknad att rysa till av välbehag. Metainslag i form av att t ex vända blicken mot kameran och oss som tittar. Något som var banbrytande tio år tidigare i Ingmar Bergmans Sommaren med Monika (1953). Scenen då Harriet Andersson bryter alla regler och normer.