Var i onsdags på premiären av en film som borde uppskattas i bloggkretsar. En film jag vill tipsa om. För jag tyckte den var bra.

Wes Andersons senaste film Moonrise Kingdom (2012) togs nyligen emot positivt vid filmfestivalen i Cannes. Den har även gått hem i svensk media.

Precis som i Wes Andersons tidigare filmer är allt stilistiskt medvetet och lätt att peka på. Kanske den film som innehåller samtliga egenhter han gjort sig känd för. Det är frontala utsnitt. Det är mycket djupfokus. Det är symmetri. Det är blek färgskala. Det är innovativa kameravinklar.

Även karaktärerna är sig lika. Dysfunktionella. Jobbiga. Nördiga. Egensinniga. Pretentiösa.

Det som gör den sevärd och utmärkande gentemot hans övriga verk är värmen filmen förmedlar. Trots kylan och svärtan är det mesta fint framställt. Allt med ett nostalgiskt skimmer över sig.

Vet inte om jag är ensam om att undra vad som händer Wes Anderson härnäst.

Frågan är om han nått vägs ände. Eller i alla fall ett slags kulmen. Måtte det inte bara gå som för hans kollega Tim Burton. Apropå att måla in sig i ett hörn. Låt det inte ske.