Har skrivit en recension. Sent omsider och efter flera lyssningar. Det här är alltså den mest genomarbetade recensionen av Kents nya skiva "Jag är inte rädd för mörkret". Håll till godo.

Förväntningarna som live-versionen av 999 satte igång grusades ganska omedelbart. Gitarr-Kent är inte tillbaka. Tack och lov.

Istället för en bottenlös nostalgitripp får vi höra det Kent vi är vana att höra live. Ljudbilden är dessutom varmare än den spetsiga sådana på föregångaren.

Den lever dock lite farligt. För på samma sätt som "En plats i solen" kom undan med att vara ett spontant skivsläpp riskerar "Jag är inte rädd för mörkret" att bli sågad för sin omtalade tillkomst. Men eftersom jag inte är kategoriskt lagd kan jag uppskatta det oavsett.

Med utgångspunkt om att hitta direkta hits kan man leta ett tag. Däremot är paketeringen och auran kring låtarna väldigt fin. Direkt vid första lyssning.

Ackordföljden i Petroleum kan vara ledmotivet till kommande varma sommarkvällar. Det härligt naiva i Färger på natten kan påminna en om de tider som föregått. Staplandet av ord i Isis & Bast levererar tvetydigheter om vartannat. Det repetitiva och i arenarockiga, redan nämnda, 999 och Jag ser dig gör dom till självskrivna konsertlåtar i några år framöver.

Detta gör att jag längtar till det datumet då Kents sommarturné når Stockholm.