1.The National - Trouble will find me
Spela i Spotify

Att följa upp en succé är alltid svårt. Men The National lyckades.

 

2010 gjorde de sannerligen en av det årets mest lyssningsbara skivor - High Violet. Då visade de upp ett utvecklat The National. Skivan innehöll raka och distinkta pop-rock-låtar med klar arena-potential. En klar förändring från var de en gång började i ett slags mer öldoftande kroglokal-anda, för att göra en liknelse fulländad.

 

Den här gången har de en varmare ljudbild som gör den tretton låtar långa Trouble will find me extremt mäktig i sin förpackning. Dessutom tar låtarna tid och kommer smygande inpå med sina budskap. Något man med en ryggmärgsreflex skulle kunna kalla för ett sämre resultat. Men så är inte fallet här. Risken för känslan av onödig utfyllnad byts snart direkt ut mot en känsla av att de bara tillsatt fler nyanser och fler sidor av ett band som verkar vara på väg uppåt. När man minst anar det sitter skivan och är bara svår och skaka av sig. Kanske är det här The Nationals bästa hittills?

The National gör supermelodisk musik, men de tonar ned den och gör den lågmäld. Så pass att den skulle kunna tas för monoton, men det är ett stort misstag. Både i och bakom det mullerande av sångare Matts basbetonade barryton-röst finns mycket att hämta. Främst finns det något för den som känner sig hemma i stämningen. Men kanske framför allt sitter det i texterna som inte sällan mumlas fram i en ren och skär känsla av hopplöshet och måttfull ångest. Som lufthål väljer de emellanåt att göra melankolin smått parodisk. Inte för att förminska allvaret, snarare för att liva upp stämningen. Ta bara videon till "Sea of love", för att inte nämna "Graceless" som kan ses här ovan.

 

Bandet är bördiga i östra USA och förpassar därför sin lyrik till särskilda platser därefter. T ex i en av skivans inledande hymner,"Demons", får New York agera skådeplats. Det är dock ingen nackdel för en som aldrig varit där. Byt ut "New York" och fyll i din egen stad eller var du råkar befinna dig. Du kommer känna dig hemma.

 

 

Hemliga Ghost lät sitt andra skivsläpp få låta precis som om det vore utgivet och inspelat för några decennier sedan. Låtarna och melodierna är dock i samma tidlösa pop-sensibilitet som tidigare. Vad kan hända härnäst? Hur stora kan de bli? Vad händer då med charmen?

På förhand hade Arcade Fire svårt att leva upp till förhoppningarna efter mästerverket The Suburbs. Men de gjorde något mer och annorlunda. Reflektor blev en dubbel-skiva med lyxig produktion och extra-allt vad gäller det mesta. En skiva där det händer något hela tiden.

 Många hävdade att Dream Theater i och med sin självbetitlade skiva (dryga 20 år efter bildandet) gick på för säkra kort. Att "gå tillbaka till sina rötter" är fel väg för ett band inom den progressiva hårdrocken, menar många. Låtarna är kortare (bortsett från avslutande som är dryga 20 minuter långt) och tydligare än vad som hörts på senare år. Men vad gör väl det när det är bättre än på ett bra tag?

 Det här lika mycket ett musiktips som tv-tips.