Hur som helst.

 

Det var där och då, våren 2009, jag såg Into the Wild (Sean Penn, 2007) för första gången. Därför satt den som en smäck.

Handling:
Filmen är baserad på verkliga händelser och tar sin början i när Christopher McCandless (Emile Hirsch) väljer att bryta upp med sitt tidigare liv. Efter sin college-examen ger han sig ut på en vildmarksvandring. Han klipper av kontakten med sina tidigare vanor, byter namn och har som mål att komma till insikt med vad livet egentligen innebär

Jag tycker:
Det finns de som raljerar över berättelsen. Om hur Christopher som bytte namn och livsstil till förmån för ett hippie-aktigt sådant som en övertydlig demonstration mot var världen kommit i alla måsten och prylfixering. Men de förstår bara inte. Eller så har de aldrig upplevt känslan. Det behövs kanske inte. För det är en oerhört bra film oavsett.

Into the Wild visar på det vackra men också det tragiska i det alternativa, alla motgångar och det svåra som kan följa genom att följa sin innersta röst mot ett annat liv. Dessutom är det en av de bättre road-movies som finns att tillgå med många härliga karaktärsporträtt och extremt fina vyer av ett vackert naturlandskap. Och även om mitt ny-studentiga jag aldrig bokstavligt tog mig ut i vildmarken fungerade filmen som en fin metafor till att inspirera att äntra det okända och osäkra tillförmån för det bekväma, det som tidigare varit känt. Därför talade den till mig och gör det fortfarande.

Filmens andra behållning är musiken. Specialskriven av Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder adderar den en finstämd melankoli som blir svårslagen. Lägg där till hans emellanåt mumliga och spröda röst. Låtar som "Society" (om att bryta upp med samhället) och "Rise" (om att allt kommer bli bättre när vägen väl har hittats, se klipp nedan!) är alla perfekta och hjälper till att göra filmen ännu större än 148 minuter och samtidigt hålla filmen vid liv även utanför.

 

Hela soundtracket till filmen finns på Spotify. Du hittar det här.