Det kallas nostalgi. Längtan du får av stunder du längtar tillbaka till. Stunder som inträffade när du minst anade det. Alltid oplanerat.

Efter ögonblicket. När upplevelsen är som starkast kommer det bevarande arbetet. Ingen vill glömma bort något bra.

Frågan är: hur konserverar man ett bra minne?

Den oplanerade återuppväckelsen är att föredra. Men hur ofta händer en sådan? Risken är att minnena självdör och glöms bort.

En planerad påminnelse är inte bättre. De kan i värsta fall rasera det eventuella ruset. Planering innebär noll känsla.

Ett delat problem är hur du låter bli att förändra det du kommer ihåg. Det gäller att minnas rätt och inte efterkonstruera.

Nostalgi är en färskvara.