Det tog mig arton år. Först då fick jag upp ögonen. Jag hittade The Cure och blev frälst.

Fortfarande var jag en av många som förknippade de brittiska depprockarna med radioutnötta "Friday, I'm in love". Sen hörde jag "Pictures of You". Andra spåret på en skiva jag aldrig hört talas om.

Efter år av splittringsspekulationer och bokstavlig depp gavs Disintegration ut. Genombrottet var ett faktum. Bandet togs för första gången även varmt emot av den amerikanska marknaden. Synonymt med världssuccé.

Fanfariska "Plainsong". Redan nämnda "Pictures of You". Pinsamt kärleksfulla "Love Song". Mardrömslika "Lullaby" och den repeterande titellåten är vid första antydan en spretig kombination. Samtliga spår har dock vemodet som övergripande tema. De filmiska inslagen av syntstråkar och blytunga basgångar samt sorgsna sångpartier bildar tillsammans en gnistrande legering vi i vardagligt tal kallar tidlöshet.

Paradoxalt nog är det inte tal om någon kioskvältarperfektion. Melodierna är sällan givna. The Cure tar tid. Det är deras styrka. På så sätt rinner låtarna aldrig av en. De stannar kvar och utvecklas ständigt.

The Cure har en diger diskografi. De är redo att utforskas. Allt du behöver göra är att avsäga dig treminutersregeln som den givna normen. Bönfall inte längre åt tonartshöjningar eller identiska ackordföljder. Sikta mot något större. Gå istället efter ett gammalt talesätt. 'Allt är inte guld som glimmar'. När det gäller Disintegration är det precis tvärtom.