För övrigt uppfattar jag all rådande musik som dålig. Ändå fortsätter jag att lyssna. Hittar ingen tillfredsställelse i att spela gitarr. Ändå spelar jag som aldrig förr. Vidare upplever jag årets början som en meterhög tröskel. Ändå gör jag det jag gör.

Det är som det är. Frustrerande för en stund.

Utan dalar finns inga bergstoppar säger många. Efter regn kommer solsken säger några andra. Det kan bara bli bättre menar dom. Något roligt är aldrig roligt om det inte är roligare än det som föregått. Och tvärtom. Komplicerat men intressant. Det är kontrasterna som gör det.

Jag hatar klyschor. Ändå använder jag dom. Det hör till när man inte har något att säga.

Den här texten påminde lite om något som Emil Jensen kunde ha skrivit.



Jag tycker att hela januari är en lång, mörk månad som slukar all energi. Men jag kan bara göra det bästa av situationen, så jag set tv-serier, spelar på vår nyinköpta akustiska bas, springer på löpbandet medan jag lyssnar på gamla sommarprat och gör spotifylistor.

Svar: Jag tycker väldigt mycket om honom. Har du hört hans skiva Mellansnack?



Om man inte ens hittar glädje och ork i fritidsaktiviteter så är det jobbigt. Då är det bara att räkna dagar.

sv: haha jag älskar den där skålen!

jag tycker att det känns som att det inte kommer någon ny, bra musik för tillfället (och de senaste gångna måndaderna). Det är lite deprimerande.

sv: Eller hur, så himla tjusig färg. Och tack så mycket, kurerar mig med halstabletter, saltlakrits och bra musik. Hoppas att det hjälper.



Blogga mer, det är så himla trevligt att läsa dina texter om stort och smått.

Hmm, konstigt och intressant det där med kontraster.

Tack för dina snälla kommentarer. Glad jag blir. Du skriver mycket tänkvärt här må jag säga. Och jag tappar också lusten kring mycket jag med i den här tiden. Den där tröskeln. Och klyschor existerar kanske just för att de är sanna. För efter regn kommer ju faktiskt alltid solsken. Någon gång.