När någon nämner Den Svenska Avundsjukan står jag inte ut. Skämskudden kommer fram. Det kryper i kroppen. Känslan ligger någonstans mellan skam och pinsamhet.

Jag hatar när någon åberopar jantelagen. Indirekt menar personen i fråga att den är bättre än andra, för den vågar minsann gå sin egen väg och är absolut inte avundsjuk på någon annan. Och ironiskt nog tas det oftast upp av någon som kastar sten i glashus.

Men vad betyder begreppet egentligen?

Varför alla i Sverige skulle vara självhatande har det redan gjorts tusentals SVT-program om. Alla med Fredrik Lindström som programledare. De har gjort oss så oerhört självmedvetna att det till slut slagit knut på själva grejen med att vara självmedveten. Mer intressant vore det att analysera de troende. De som faktiskt inte vill att någon ska tro sig vara förmer än någon annan. De som håller på den så kallade jantelagen.

En kvasianalys av ämnet skulle te sig följande.

Låt oss för enkelhetens skull jämföra Sverige med landet som uttalat anser sig vara möjligheternas land - USA. Där får alla vara som de vill. Det vittnar i alla fall de som åkt dit för att lyckas inom sin bransch. Men hur är de påstådda värderingarna i övrigt på andra sidan Atlanten?

Där sjungs nationalsången i tid och otid. Där har flaggan en egen ramsa. Där är presidenten helig. Där finns dödsstraff. Där är gud lag.

Den skapta jantelagen i Sverige bottnar således i det motsatta.

Att vi inte ser upp till överheten. Att vi inte ser upp till auktoriteter. Att vi inte har dödsstraff. Att vi inte hänvisar till gud. Att vi alla är lika värda och bör behandlas därefter.

Tanken om att ingen ska vara förmer än någon annan är i grunden god. Men det har gått för långt och den förtjänar inte det öknamn alla är vana att benämna den med. Det är trots allt den som gör Sverige till vad det är. Ett land som inte är som alla andra. Och framför allt. Ett land som sticker ut ifrån mängden.

Länge leve jante.