Kite fyller tomrummet som den radiovänliga svårmodspopen inte varit i närheten av de senaste åren. Enmansprojektet Nordpolen satte svenska ord på det för ett tag sedan. Kite tar fram samma känsla. Med äkthet och tyngd i melodier som får understöd av en fantastisk ljudbild. Fast på engelska.

IV med dess fem låtar är höstens stora utropstecken. Vill inte säga mer än så.

Du hittar EP:n här.

Det tidigare förortsbandet Kamera har med ny konstellation bildats under namnet Ljusår. I veckan kom deras första fullängdare ut. Med samma namn som låten ovan. Med samma namn som bandet.

"Radion spelar våran sång". Så går en textrad från spår nummer åtta. Omedveten miss eller ett medvetet motiv?

Oavsett facit går låttitlarna i Kentska manér. Ljudbilden likaså. Så även skildrandet av svensk samtid med siktet inställt på Stockholm istället för Eskilstuna.

Här hittas hela albumet.

Människor gillar film. De har stora filmsamlingar. Allt för alla smaker. Gladiator för längre kvällar. Den gröna milen för att tänka lite extra. Scarface för att underhålla drömmen om att gå från inget till allt. Clockwork Orange för att det är den personliga favoriten.

Filmerna ses på en platt och dyr TV. I förhållande till vardagsrummet är den för stor. Den var bättre än den reaprisade som tänkte köpas. Det sa expediten. Han har ofta en likadan och kan intyga. Plusförsökrad är den också. Tänk om den går sönder efter fem år.

Popaganda var tygkassarna på allas axlar. Popaganda var långluggarna i allas ansikten. Popaganda var popmusiken i allas öron.

Sommarvädret gjorde sitt. Från Henrik Berggren i egen hög person till flerhövdade Arcade Fire. Sen var hösten välkommen.

Submarine hade premiär i Storbritannien och Kanada förra hösten. Blev omfamnad av övervägande positiva recensioner.

I våras gavs filmmusiken ut på EP.

Uppdraget att tonsätta filmens tematik fick frontfiguren från Arctic Monkeys, Alex Turner.

Resultatet hamnar lätt under kategorin av genomtänkta signaturmelodier.

Filmen visas nu på svenska biografer.

Fotnot: Andra filmer med briljant soundtrack:
Into The Wild
The Crow
Trikoloren: Den blå filmen, Den vita filmen, Den röda filmen

Jag hatar covers. Musikens svar på filmvärldens remakes.

Devisen är enkel. Det handlar om överflöd. Mycket är mer. Problemet börjar redan där. Syftet saknas. Musikens motiv är alltid viktigt. När meningen med musiken fattas tappar jag mitt intresse.

Men klippet ovan är annorlunda. Låten får ett liv. Ett annat liv. Dock utan förstörelse. Med samma essens. Bara lite mer lågmäld än originalet. Det räcker.

Det är underskattat att räcka.

Som vanligt. Sätt igång klippet. Öppna ett nytt fönster. Fortsätt med dina internetbestyr.

Om du har tid kollar du på videon. Den är väldigt fin.

Det tog mig arton år. Först då fick jag upp ögonen. Jag hittade The Cure och blev frälst.

Fortfarande var jag en av många som förknippade de brittiska depprockarna med radioutnötta "Friday, I'm in love". Sen hörde jag "Pictures of You". Andra spåret på en skiva jag aldrig hört talas om.

Efter år av splittringsspekulationer och bokstavlig depp gavs Disintegration ut. Genombrottet var ett faktum. Bandet togs för första gången även varmt emot av den amerikanska marknaden. Synonymt med världssuccé.

Fanfariska "Plainsong". Redan nämnda "Pictures of You". Pinsamt kärleksfulla "Love Song". Mardrömslika "Lullaby" och den repeterande titellåten är vid första antydan en spretig kombination. Samtliga spår har dock vemodet som övergripande tema. De filmiska inslagen av syntstråkar och blytunga basgångar samt sorgsna sångpartier bildar tillsammans en gnistrande legering vi i vardagligt tal kallar tidlöshet.

Paradoxalt nog är det inte tal om någon kioskvältarperfektion. Melodierna är sällan givna. The Cure tar tid. Det är deras styrka. På så sätt rinner låtarna aldrig av en. De stannar kvar och utvecklas ständigt.

The Cure har en diger diskografi. De är redo att utforskas. Allt du behöver göra är att avsäga dig treminutersregeln som den givna normen. Bönfall inte längre åt tonartshöjningar eller identiska ackordföljder. Sikta mot något större. Gå istället efter ett gammalt talesätt. 'Allt är inte guld som glimmar'. När det gäller Disintegration är det precis tvärtom.

Amanda Mair - House by The Line Of Best Fit

Inte särskilt ny. Tre månader gammal. Men fin ändå.

No More Michael Jackson by Teddybears Rock

Tungt.

Det är mycket festivaler just nu. Det råder inflation.

Har aldrig förstått mig på grejen. Kvantitet före kvalitet. Regn och lera. Svajande ljud. Hundra band som spelar samtidigt på fyra olika scener. På en plats man aldrig annars aldrig skulle besöka.

På festivaler går folk som inte går på konserter. Så har det alltid varit. Punkt. Festivaler är till för landsortsfolk. De som inte har möjlighet att se sina favoritband spela i storstan.

Därför blir ilskan stor när märkvärdiga band väljer att rata huvudstaden för att istället besöka avkrokar som Borlänge, Sölvesborg eller Göteborg.

Bitter.

Ny avkopplande musik. Perfekt för slappa och soliga sommardagar.

Bibio - Anything New

Sköna beats och härlig atmosfär. 2.42 in i låten hittas det absolut bästa. Lyssna.

Snubblade för övrigt över något igår.

Låten: de Montevert - Skyll på mig.

Videon till låten ovan: Länk. Lägg märke till den särskilt utvalda cykeln i den göteborgskt blekblåa färgen.

Göteborg kan också.

Vid det här laget har The Cure avslutat två konserter i Sydney. De första på många år. På en plats jag kommer till om jag gräver där jag står. Två unika konserter av väldigt få. Jippie.

Ibland finns oturen att gilla band som sällan spelar där jag bor.

Det firar jag med att låta Play For Today gå på repeat.

Jag hittar nya saker varje dag. Igår stötte jag på något nytt. Det är nu du ska sätta igång ljudfilen nedan.



Det här är öppningsspåret på bandets senaste skiva. Hardcore Will Never Die, But You Will. Om livet vore en film skulle den här vara ledmotivet.

Samtliga spår skildrar olika stunder.

White Noise symboliserar de glada stunderna. De dystra. Och. De ensamma. Samt. Då våren är på ingång. När solen lyser. Naturen har sovit färdigt. Då erfarenheten väcker en till liv och talar om att inte hoppas på allt för mycket.

Nytt och bra från förorten.

Jag är inte mörkrädd. Är du?

Brukar sällan vara en sucker för nyare popmusik. Det har inte fallit mig in. Av principskäl.

Döm om min förvåning. Det alldeles för kritikerrosade nysläppet av Lykke Li har lyssnats igenom flera gånger.

Dystert och melankoliskt. Vackert.

'

Visiterade stans alla musikaffärer igår. Behövde inspiration. Provade gitarrer. Är sugen på en ny. Fick mersmak.

Är fast i ett riff. Så hårt. Så gammalt. Så jävla bra.

Våga inte missa brytningen som kommer vid 1:14 in i klippet.