Så som solen lyste över Sverige och Stockholm idag är det främsta sättet att få den sömniga samtiden verka vacker.

Det är sånt som får en pessimist att bli smått sentimental för en stund.

För övrigt uppfattar jag all rådande musik som dålig. Ändå fortsätter jag att lyssna. Hittar ingen tillfredsställelse i att spela gitarr. Ändå spelar jag som aldrig förr. Vidare upplever jag årets början som en meterhög tröskel. Ändå gör jag det jag gör.

Det är som det är. Frustrerande för en stund.

Utan dalar finns inga bergstoppar säger många. Efter regn kommer solsken säger några andra. Det kan bara bli bättre menar dom. Något roligt är aldrig roligt om det inte är roligare än det som föregått. Och tvärtom. Komplicerat men intressant. Det är kontrasterna som gör det.

Jag hatar klyschor. Ändå använder jag dom. Det hör till när man inte har något att säga.

På nyårsafton slutar ett år. På nyårsdagen börjar börjar ett år. Tiden däremellan kallas nyår. Så länge är vi överens. Snart är vi oense.

Nyår skiljer sig markant från julen. Trots få antalet dagar emellan finns inga tecken på släktskap. Nyår kan lätt ses som julens motsats. Julafton och dess efterkommande dagar går ut på att träffa nära och kära. Nyårsafton och tolvslaget ska tillbringas med sina vänner. Utomfamiljära sådana.

Kalenderårets årsskifte har dock spelat ut sin roll. Om man ska vara ärlig. Det faktiska nyåret hittas i gråzonen mellan sommaren och hösten.

Solsemestern på sommaren är den egentliga brytpunkten. Av alla ledigheter värderas den högst och ses mest fram emot. Det är den vi jobbar till. Det är den vi jobbar ifrån. Det är under just den vi utvecklas mest. Så till vida du inte har turen att arbeta med ditt intresse. Därför är det sensommaren som borde markera slutet och början på ett nytt år.

Drömma dunkla drömmar. Vakna upp med samma känsla. Äta frukost. Traggla trafikteori. Dricka kaffe. Läsa lite lånebok. Tänka till smått om nuet.

Det är snart jul. Och stressen ligger i luften. En oplanerad stress för många. En planerad stress för mig. Den Rättfärdigade Stressen. Den ska finnas där. För känslans skull. Trots allt. Kvällen den tjugotredje ger stressen vika. Som på beställning. Då kommer känslan av kontrasten. Då finns bara frid framöver.

Människor samtalar inte längre med varandra. De berättar för varandra. Dialoger har blivit monologer.

Någon säger något. Istället för att lyssna förbereds en replik. Det blir ett krig. I krig är ingen intresserad varför motståndarens avancemang såg ut som det gjorde. Det är slöseri med tid. Tid som kan användas till att sätta upp ett anfall.

När samtal övergår i krig försvinner den egentliga meningen med ett samtal. Det handlar istället om att bräcka den andra. Om att vara snäppet värre.

Den egentliga lyssnaren är en tredje person. Någon närvarande men ingen påtänkt deltagare. Någon utanför de två monologerna. Ställer denne en följdfråga skulle ingen lyssna. Trots att all behövlig grund för frågan finns. Men ingen skulle förstå varför eller varifrån frågan kom.

Lyssna mer på den tredje personen.

Gick Götgatsbacken ner en kväll häromsistens. Slussens t-bana till höger. Senhöst-väder i luften. Mycket folk ute. Semi-lönehelg. Någon ropar högt från sidan.

"Mattias!"

En gång till.

Jag tittar upp smått. Fortsätter gå en bit. Är mitt uppe i ett samtal med mitt sällskap på två vänner. Vi är hungriga och diskuterar ett sent middagsställe. Någon ropar högt en gång till.

"Mattias!"

Någon springer ifatt mig med raska steg. Någon ställer sig framför mig. Någon tittar på mig. Med uppspärrade ögon. Med glad och förhoppningsfull blick. För sista gången säger någon namnet en gång till. Den här gången med mer känsla och lägre ton.

"Mattias."

Det går någon sekund. Någon ser fel.

Jag heter inte så. Det såg hon nu. Besviken och generad ursäktar hon sig kort. Jag säger att det är lugnt eller att det inte gör något. Minns inte ordagrant. Men det gjorde verkligen ingenting. Det var verkligen jättelugnt.

Under den första halvan av historien var jag den hon sökte. En arbetskamrat. Eller en nära vän. Eller en borttappad själsfrände. Eller en tidigare livskamrat. Eller en potentiell livskamrat. Efter andra halvan av historien var sanningen bekräftad. Jag var ingetdera.

Det var längesedan jag fått uppleva sekunder som dessa. Sekunderna av att någon väljer att springa ett tjugotal meter för att hinna ifatt mig. Tyvärr var de sekunder av att inte vara mig själv. De var sekunder av att vara någon annan. Det kunde varit jag. Det var det inte.

Nästa gång är det på riktigt.

Jag övningskörde igår. I den tätort jag färdades i fick jag vara extra observant på allt som rörde sig.

På en infartsväg stötte jag på ett ovanligt hinder. Den närliggande bostadsrättsföreningen höll på att förbereda inför julen. En stor gran låg på lastbilens släp. En sådan gran som sen ska stå och bära ljus och sprida stämning. Den var för lång. Stack ut med toppen ut mot vägen. Jag fick väja kraftigt.

Det kan tyckas vara en onödig observation. Det kan det vara också. Men jag väljer att se det som en metafor.

Att misslyckas med att ställa tillbaka dygnet och vara opåverkbart seg resten av dagen. Att tvinga mig själv att läsa lite ur boken jag egentligen gillar att läsa. Att tro att det är veckans mest speciella dag men ändra uppfattning när jag tar "Everyday Is Like Sunday" av Morrissey ordagrant. Att ställa mig i den långa raden av bloggare som klichéaktigt romantiserar söndagar. Att reflektera och rysa över att jag ens skrev föregående mening. Att njuta av att jag gick ett par steg meta och därmed fick fram en behaglig konklusion.

Det är glömskan av andra årstiders existens. Det är den minskade värmen. Det är kräftorna i frysdiskarna. Det är sysslolösa ungdomars oväsen på kvällarna.

Det är sensommar.

Stjärna. Svensk sommarmusik spelas. Stjärna.

Facebookstatusarna vittnar om vad som pågår. Om det som kommer att pågå under kvällen. Om det som kommer pågå långt in på småtimmarna. Det som startar semesterfirandet för få. Midsommarafton.

Idag är det en speciell dag.

Det är dagen då män med snickarbrallor går ifrån centrum med fyllda systemetpåsar. Då familjepappor kommer hem med McDonalds miljövänliga take-awaypåsar innehållande ett par barnmenyer. Då nykära par mellan åldrarna 22 och 42 trängs framför dramahyllan i den lokala videobutiken.

De ska alla hem och slappa. Vara lediga i ett par dagar. Ha det annekterade fredagsmyset.

För. Efternamn. Ett redan färdig artistnamn. Alla gör sina livs skivor på det sättet. Får full pott i alla medier. Svensk pop på det svenska språket. Sonika. Lika med succé.



Vardaglig sång. Ofta sprucken och spröd. Helst felbar. Med skavanker. Med Håkan Hellström som överman.

Post-Ledinska texter i ny skrud. Sha-la-la-la-la-refränger utbytta mot rader om livet som tjugo(någonting)åring. Främst dumpningar. Relationsproblem. Tillgjord ångest. Konstnärlig desperation. Nymålade sägningar. Sägningar som får ny betydelse. Från och med du. Gubben i lådan. Satan i gatan. Och så vidare.

Gemensamt? Alla bor på söder. Östermalm hör den gamla skolan till. Bara artister som September bor i Vasastan. Ironiskt nog ansökte Från och med du:aren om nytt bo på södermalm i samband med senaste skivan.

Det är kanske något jag skulle satsa på. Lätt att heta det man heter och göra det man gör. Eller. Undrar om jag kommer undan.

Hängde med polare. Var på söder. Musikaffärtätaste stadsdelen. Likväl den bästa.

Gick omkring. Tog en fika på götgatspuckeln. Kaffe och morotskaka. Dödligt god sådan.

Det märks att det är vår.

Fel på fläktsystemet. Fungerar inte som det ska. Får in lukter från andra lägenheter i trappuppgången. Idag. Ett os av potatisbullar. Gott för övrigt. Lågstadietiden gör sig påmind.

Tillbringade kvällen i stan. Härligt väder. Höstväder. Trevligt sällskap. Längesen sist. Var på bio. Toy Story. Del tre. Bästa på länge. Härligt. Femton år sedan första. Åren går.

Kollade lite på Ikea. Fikade. Gott. Men. Hittade inget övrigt.

Idag. En av många. Man kan göra allt. Istället. Gör man inget. Inte varit utomhus. Än. Kanske tar en promenad. Men. Vågar inte riskera att bli sämre. En hypokondrikers dilemma.

Fyllde år. Tjugo år. Det är mycket. Mycket mer än man tror. Systemet. Säkert fler grejer. Sånt man inte har koll på. Inom citationstecken. Bortsett från det. Inte mycket mer. Men. Tonåren är förbi.