Vill bara tipsa om en sak i förbifarten.



Kristian Luuk och Andres Lokko har en podcast på Sveriges Radio - Luuk & Lokko. Med start idag (16 februari) kommer det att läggas ut ett avsnitt varje torsdag i tio veckor framåt.

Själv gillar jag formatet och idén. Ytterligare något att lyssna på förutom fantastiska Filip & Fredriks Podcast som jag följt slaviskt ett bra tag.

Jag älskar tidningar. Mest morgontidningar och magasin. Det ligger mig varmt om hjärtat.

Det här är det bästa tipset jag kan ge dig.



Filter är en tidning som utkommer varannan månad. Där får du veta det mesta om det mesta som hänt, händer eller kommer hända i världen.

Till skillnad från vissa magasin är det en tidning där det triviala får mer än en mening. Inte sällan i väldigt djupgående reportage. Till och med det du anser vara icke-läsvärt kläs i ord som når ut.

Vill introducera ett band för er. Enter Shikari. Från England.

Läs inte vidare om du redan hört talas om dom.

Ponera att det finns en sorts rockmusik skapad för manligt öldrickande personer. På liknande sätt skulle Enter Shikari vara till för den energidrickande och koffeintrippande ungdomen.

Det är stundtals lugnt som i en mysig gitarrballad. Emellanåt är det gutturala vrål och rejäla breakdowns med dansgolvskänsla. Enklast uttryckt spelar de en slags post-hardcore. Sammanfattat är det röjigt och dynamiskt. Musik som får en att vara engagerad. Hela tiden. Lyssna bara på teasern från deras nya album ovan.

Deras två tidigare studioalbum "Take to the Skies" och "Common Dreads" var starkt präglade av ett rått rocksound där synthljuden omringade gitarrerna.

På nya skivan "A Flash Flood of Colour" har de gått en riktning där de distade gitarrerna tonats ned en aning. Till förmån för allt mer eletkroniska inslag. Det har gett en mer rund ljudbild. Bra eller dåligt? Jag säger det första. Ointressant observation? Kanske. Lyssningsvärt är det i alla fall.

Här hittar du hela skivan.

Nedan hittar du deras tidigare.

Take to the Skies
Common Dreads

För första gången det här året har jag kommit över något nytt jag gillar.

The Maccabees är ett brittpopband från Brighton. "Given to the wild" är deras tredje skiva som släpptes precis i början av 2012. En skiva med genombrottskaraktär.

Skivan är härlig att lyssna på. Det är en avslappnad stämning rakt igenom. Inte allt för hoppfullt som Coldplay. Inte heller för sorgset som The National. Eller som DN:s Nils Hansson inledde sin recension av skivan: "Som gjort för att älskas av kritiker".

Här hittas hela skivan.

Mitt första möte med författaren Franz Kafka (1883-1924) var på gymnasiet. Vi elever blev då tvingade att läsa hans mest kända roman. Processen.

Tanken var givetvis god. Men det är något speciellt med att bli tillgiven en bok. Min hjärna tiltar. Intresset försvinner. Boken tas inte in.

Kafka är för många mest känd som ett begrepp. Hans namn anses vara synonymt med frågeställningen: "dröm eller verklighet?". Ett tidlöst tema. Frågan därför om hans snart hundraåriga historier någonsin kommer att åldras.

Det har gått några år sedan gymnasiet. Minns inte särskilt mycket av innehållet i boken. Minns bara stilen. Den gillade jag.

Nyligen valde jag därför att läsa Förvandlingen. En kort roman på överkomliga 68 sidor. Skriven under nattetid av en fritidsförfattande Franz Kafka då han jobbade som tjänsteman på dagen. Den inleds av tidernas kanske mest citerade början.

• "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt"

Berättelsens styrka ligger i att den ger utrymme för egen tolkning. Det är själva grejen. Därför skulle min sammanfattning av innehållet bara förstöra det för dig som läsare. Såtillvida du inte redan läst den.

Det är slaskväder utomhus. Alla färger blandas i en grå smörja. Sovjetgrått. Som många klichédiggare skulle säga.

För en som påverkas mycket av vädret är det komplicerat. Det är skönt att slippa fjolårets meterdjupa snö. Likaså alla minusgrader. Även alla raseriutbrott på kollektivtrafiken. Men inte blir man på särskilt bättre humör av en plusgradig vinter. Ilskan har bara bytts ut mot en depp.

Då passar det bra att kolla på lite bra tv.

Studio PSL heter ett program som igår hade "säsongspremiär". Ett soffprogram där de medverkande pratar aktuell musik. Nästa och sista delen av programmet sänds nästa vecka.

Programledare är Per Sinding-Larsen. Ödmjukheten själv. Med sig har han olika gäster varav musikjournalisten Jan Gradvall är en ständig sådan. Förgrundsfigur för allt vad Strage och Lokko heter.

Det är ett mycket kortfattat program. Men väldigt intressant. Kortfattat just för att ämnena de tar upp kräver mycket längre tid att tala om. Men det funkar ändå. Intressant just för att det är snillen som spekulerar. Sådana som kan sin grej. Hoppas det kommer fler avsnitt än bara de två som hittills annonserats.

Se programmet här.

The Cure är klara för Hultsfredsfestivalen.

Tycker därför att ett inlägg jag skrev i sommar är mer aktuellt än någonsin.

Väntar på att ny kultur ska frigöras. Lyssnar därför på gammal musik och kollar på ännu äldre filmer. Sånt som jag halkat efter med genom åren.

Vill därför ge några filmtips. Några som kan berika ditt liv. På ett eller annat sätt. Förmodligen har du sett några. Om så är fallet. Då har du fått en liten bild av vem jag är.

From The Sky Down är en ny dokumentär om U2:s karriär. Med fokus på en skiva som tjugoårsjubilerade förra året. Achtung Baby. En skiva som kom att bli en skiljelinje för det U2 var och det U2 blev.

Bandets kommersiella genombrott kom 1987 i och med storsäljaren The Joshua Tree. Med framgången kom även förändrad attityd och därmed nya vägskäl. Storhetsvansinne sa tvivlarna. Något som fick bandet att tänka om.

När 80-talet blev 90-tal förändrades Europa. Mest påtagligt i Berlin där muren precis fallit. Dit åkte U2. För att söka inspiration till nytt material. Till legendariska Hansastudion. Legendarisk för att ha inhyst storheter som David Bowie och Depche Mode. Senare även Kent.

Sökandet efter ny identitet blev inte lätt. Processen som slutligen mynnade ut i Achtung Baby blev svår.

I en dokumentär om ett band i kris finns det alltid en risk att göra sig själv till det enda i hela världen. Sätta sig på en piedestal. Bli en enda reklamskylt. Ett självförhärligande skryt. Särskilt om man är ett band av U2:s kaliber. Men det blir inte riktigt så.

Det bjuds istället på självkritik. Filosofi och insiktsfullt spåneri. I stil med Metallicas terapifilm Some Kind of Monster från 2004. Samtal med samtliga medlemmar kompletteras med tillbakablickar och lysande animationer som bildsätter deras tankar. Kort och gott något annat än schablonbilden om hur vuxna män gör saker tillsammans.

Dessutom är det intressant att få en liten inblick i det nyfödda Berlin. Staden var vid 1990 en smältdegel av allt. Något som var menat att skänka nya idéer åt många. Inte bara U2. Även om de var bland de första.

Finns att se gratis på SVT Play fram till den 13 januari.

Hårdrocken är en folklig musikgenre. Det har det senaste decenniet bevisat. Stora arenor har fyllts till bredden. Renodlade hårdrocksfestivaler har vuxit fram. Populariteten har dessutom gett musiken mycket plats i tv-tablån.

För några år sedan gjorde Sam Dunn dokumentärfilmen Metal: A Headbanger's Journey. Där gick han på ytan. Undersökte kulten och fansen kring musiken.

Samme Sam står bakom Metal Evolution. En dokumentärsuite på elva (!) delar som nu visas i SVT på tisdagkvällar. Syftet den här gången är att kartlägga den hårda musikens historia. Från början till nutid.

Skeptikern i mig ratade konceptet på pappret. Många har gjort små försök föra historielektioner i ämnet. Ändrade dock inställning efter att ha sett första delen som gick i veckan. För en gångs skull är det tal om ett riktigt djupdyk.

Vi slipper här lata och enkla löpsedelsrubriker om att allt började på 70-talet. Det är mer komplext än så. Smått roligt är det också att se kvarlevande fossiler intervjuas. Inte främst att höra vad de säger. Utan för att se vad framgången lämnat för spår på deras yttre. Titta själva.

SVT 2. Tisdagar. Kl: 22.45.

Det mesta är bäst i public service. I synnerhet dokumentära program. Då är resterande kanaler överflödiga. Länge leve SVT.

Ett program om hits skulle kunna vara väldigt tråkigt. Framför allt då de tenderar till att vara substanslösa. Att de saknar ett eget liv.

Två program av Hitlåtens historia har gått. Hittills har det varit två intressanta och underhållande halvtimmesdokumentärer om hur stora låtar kommit till liv. I det första plockades Coldplays "Viva la vida" isär. Det senaste handlade om den här.



Beakta retrokänslan. Beakta soundets enkelhet.

Fotnot 1: Hörde låten för första gången i "Sikta mot stjärnorna". Ett sedan länge insomnat musikunderhållningsprogram i Tv4. Ett program jag tittade på mycket som liten. Ett program som gav mig ett brett referensbibliotek om musik.

Fotnot 2: Neneh Cherrys är halvsyster till Eagle-Eye Cherry. Vars fyrackordslåt "Save tonight" klättrade högt upp på singellistorna 1997.

SVT 2. Tisdagar. Kl: 21.30.

Jag har inte hört allt. Långt ifrån. Väldigt smalspårigt dessutom. Det kanske gör det hela mer intressant. Kan dock inte säga att jag är ensam om att tycka så här. Nåväl.

Cults gjorde en av årets absolut mer lyssningsvärda skivor. Den saken är klar. Att jag sedan kommer på att någon av skivorna nedan skulle kunna vara minst lika bra är en annan.



New York-baserade Cults gav ifjol ut den här låten i en internetströmmad EP. Den blev uppmärksammad. Sen kom hela albumet.

Soundet är inte nytt. Det doftar gammalt. Det är ofarligt. Det är lättåtkomligt. Men det är väldigt bra.

Väldigt bra var också Bon Ivers självbetitlade andra platta som gav sommaren ett välförtjänt soundtrack. På samma sätt som den inledande vinterns ledmotiv var Hardcore Will Never Die, But You Will av Mogwai.

Andra värda att nämnas är: Kite - IV (EP), Ljusår - Ljusår, The Sound of Arrows - Voyage, Lykke Li - Wounded Rhymes, Machine Head - Unto The Locust

Den lät väldigt bra när jag hörde den för första gången. Live. I ett småkyligt men soligt Stockholm i slutet av sommaren i år. Nu när det lackar mot jul låter den bättre.

En inte uttalad jullåt. Men med en rejäl dos av högtidskänsla i sig. Mycket tack vare texten. Men mest för atmosfären. Ett tema som genomsyrar hela skivan den är med på.

Serenades. Ett projekt av duon Markus Krunegård och Adam Olenius. Med ett mindre orkesterband avslutade de nyligen en miniturné. En tripp som inleddes av spridda spelningar runt om i landet tidigare i år.

Skivan Criminal Heaven var inte årets bästa. Snarare en klar medelpoängare. Men den var sannerligen årets mest intresantaste medelpoängare. Med flera toppar. Det är inte fy skam.

Tänker inte skriva någon recension om gårdagen.

Jag vill inte förstöra något fint jag varit med om med mitt sätt att skriva. Då är det lätt att det blir stolpigt. Som ofta när jag ska beskriva något med hjälp av mitt minne. Sånt är lättare att göra när jag varit med om något dåligt. Svårare tvärtom.

Låter de orden vara bevis nog och slänger ett ögonkast på SvD:s recension ett par gånger.

Lyssnade mycket på The Beatles i höst. Inte minst på plattan ovan.

Under hösten blev det också klart att en av de två kvarlevande i bandet skulle komma till Sverige den tionde december. På bilden syns han uppe till höger. Turnén heter "On The Run". Ett av spelställena är Globen i Stockholm. Jag ska dit.

Paul McCartney har haft en framgångsrik karriär. Kort sagt. Främst som en av ledfigurerna i The Beatles. Också som soloartist. Något som tagit sig olika former sedan världens genom tiderna största grupp splittrades för 40 år sedan. För att fylla ut ett stycke text.

Ensam och tillsammans med många är han upphovsman till en diger samling låtar. Inte minst i samarbete med John Lennon, George Harrison och Ringo Starr. Ett stycke musikhistoria. Att rada upp några vore dumt. Att skriva upp samtliga vore ännu dummare. Därför väljer jag att endast nämna en.

Nedan ses en av mina favoriter från åren med The Beatles. Här gör han den med sitt gamla band Wings som bildades strax efter den ovannämda splittringen. I ett liveklipp från 1976.

Musik gör att jag lätt kommer ihåg saker och ting. Jag ser saker jag sett förut. Jag känner saker jag kännt förut. På gott och ont. Låtars melodier får mig att minnas mer. Och tvärtom. Konstigt nog. För på senare tid kan jag minnas väldigt mycket när jag lyssnar på ny musik.

För över en månad sedan gav Gävlebördiga The Sound of Arrows ut sitt andra album, Voyage. En electropopduo. Något vi vid det här laget är tämligen bortskämda med. Det fullkomligen kryllar av ömma pojkar som har tillgång till fritid och mjukvara att göra modern synthmusik på. Det gör inget. Så länge vi inte ser det i det landsomfattande tv-programmet som återkommer varje vår. Då är det mesta okej.

För att knyta an till min inledning. Lyssna på låten. Lyssna på början. Synthsvepandet. Ackordföljden. Och det efterkommande. Minns.

Ny musik kan vara mer än bara ny. Det kan till och med vara ett potentiellt soundtrack till ett gånget liv.

Förra torsdagen tog jag tunnelbanans röda linje söderut. Steg av vid Hallunda. Aldrig varit där tidigare. Och eftersom jag innan läst på kartan för dåligt frågade jag, på turistmanér, efter den bästa vägen till stället där alla böcker bor. Hittade tillslut.

Musikjournalisten Andres Lokko samt DJ och klubbarrangören Nathan Hamelberg skulle på bibliotekets öppna scen samtala om musik. Ett samtal som snuddade vid det mesta som går att säga om musik och dess betydelse för samhället. Och tvärtom.

Kunskapskanalen var där och filmade. Ovan ses ett smakprov. Längre fram i vinter kommer ett längre inslag.

Jag läser sällan böcker. Men för några dagar sedan läste jag ut "Juliet, Naked" av Nick Hornby.

För många vore en sådan inledning bara rättfärdigad om den följdes av rader kring hur fantastisk jag tycker att boken var. Sanningen är tråkigare än så. Den var helt enkelt bara lättläst och därmed läsbar. En bra bok helt enkelt.

Duncan är besatt av den, sedan länge, pensionerade singer/songwritern Tucker Crowe. Duncan är tillsammans med Annie som fått stå ut med att det mesta i sin sambos liv kretsat kring hans stora idol. Annie upplever sig vara i en livskris. Hon vill ha ut mer av sitt liv och tycker Duncans musikintresse tagit för stor plats.

Efter år av tystnad ger Tucker Crowe ut en skiva. Annie och Duncan skriver motsatta åsikter om albumet på ett forum för Tucker Crowe-nördar. Ödets ironi ser till att hennes negativt skrivna recension resulterar i en längre mejlkontakt med självaste upphovsmannen.

Det här är en bok om musikfanatism, relationer och allt där i mellan. Den är dessutom skriven med den Hornby-patenterade ironiska undertonen. Allt detta gör att läsningen blir allt annat än obekväm. Sämre hade det inte blivit om de relationsrelaterade kapitlen blivit mindre till volymen och givit plats åt beskrivningarna av nördkulturen som trots allt är bokens största behållning.

Fotnot 1: Många av Hornbys böcker har blivit filmatiserade. Blir inte särskilt förvånad om det blir en film av även den här boken. En trött Bill Murray vore som klippt och skuren i rollen som den avdankade Tucker Crowe. Tror dock inte att Wes Anderson väljer att regissera något han inte varit med och petat i själv. Mer troligt vore i sådana fall en John Cusack-figur.

Fotnot 2: Det var bokens omslag som fick mig att vilja läsa den. Det tog mig dock ett tag att förstå att hörlurarna på bokens framsida är där för att framför allt skapa konturerna av det som boken kretsar kring. Inte, enkom, för att locka den musikintresserade.

Filmregissören David Lynch har inte gjort en ny film. Han har gjort en skiva. Hans första fullängdare. Döpt till Crazy Clown Time.

Lynch är känd för sina speciella filmer. Från makabra Eraserhead. Via flerfaldigt Oscarsnominerade Elefantmannen. Till ännu mer bisarra Inland Empire.

Rörande överens är nog alla om att Lynchs absoluta flaggskepp är Twin Peaks. Den TV-serie han, tillsammans med Mark Frost, skapade behöver sällan någon närmare beskrivning än så här. De som inte sett serien har åtminstone hört om den.

Mystik, surrealism och ångest är närvarande i så gott som alla hans verk. Så även i hans musik. En av få regissörer vars namn inte bara ses som ett namn utan även som ett konstbegrepp. Respekt.

Skivan är ämnad för de som vill avvara en timma åt något intressant. Om inte annat till något som kan berika ens liv. Lyssna i alla fall på låten ovan. Den är bra. Se gärna även videon. Den är fin.

Jag gillar film. Men trots att jag sett ett onaturligt antal filmer det senaste året vill jag ännu inte titulera mig som filmnörd. Det vore ett hån mot de egentliga fanatikerna. En bekännelse som borde vara bevis nog för att jag är på väg att bli en själv.

Mitt maniska filmintresse tog sin början via filmer som Halloween (1978), A Nightmare On Elm Street (1984) och The Shining (1980). De har alla två gemensamma nämnare. De är skräckfilmer. Och. De har parodierats.

Halloween (Alla Helgons Blodiga Natt. förf. anm.) är en, på många sätt, utmärkt film. Den var banbrytande 1978 men är utskrattad 2011. Numera går det inte att se en skräckfilm utan att bekvämt se igenom precis allt.

Skyldiga till detta är få. Främst filmbolagen. De har alltid haft en välvilja i att pumpa ut så många uppföljare som möjligt. Alla med ett identiskt innehåll som dess föregångare. Upprepningarna har i sin tur avdramatiserat den egentliga kontentan med en skräckfilm.

Det har funnits ljusglimtar. Regissören Wes Craven, ytterst ansvarig till att det långa filmtåget A Nightmare On Elm Street (1984) en gång startade, är en av få filmskapare som bringat nytt liv i genren. Efter ett decennium av klichéer kom Scream (1996) ut på biograferna och vände upp och ner på det mesta. Tillagad av gamla ingredienser. Fast ändå inte. Rolig fast ändå läskig. Sättet att göra film genom medveten parodi låg då rätt i tiden. Något som senare förstörts av seglivade Scary Movie-serien. Tyvärr.

Ytterligare exempel på lyckad modern skräckfilm är The Blair Witch Project (1999). Med ett briljant PR-trick och autentisk känsla i fotot blev den en trendsättare. Men även den blev bortflamsad av redan nämnda filmserie.

Vill du se något nytt? Glöm då alla nyproducerade rysare. Konstigt men sant. Se istället gamla godingar som Psycho (1960), Rosemarys Baby (1968) eller The Omen (1976). Filmer som ännu, trots sin ålder, inte blivit sönderhackade. Filmer som är inte bara skrämmer utan även lämnar kvar en obehaglig stämning hos dig. Filmer som bjuder på kvalité rakt igenom.