Den film som oftast kommer på tal när man pratar om franska nya vågen är den här.



De 400 Slagen (Les quatre cents coups, 1959) av François Truffaut har sannerligen influerat många samtida filmskapare. Tänker främst på manuset till Jag dödade min mamma (J'ai tué ma mère, 2009).

Har fått mersmak av filmer från franska nya vågen. À bout de souffle (Till sista andetaget, 1960) av Jean-Luc Godard ska tydligen vara ett praktexemplar. Full av Parisromantik.

Se den.

Ska på premiären av Prometheus (2012) ikväll. Den tänkta prequelen till Alien (1979). En av de bästa science fiction-filmerna som gjorts.

Eftersom jag själv inte gillar att se trailers innan jag sett filmen lägger jag istället upp en ifrån den sistnämnda.

Näst Hammerfall och In Flames är nog Sabaton det svenska band som lyckats bäst på hårdrock de senaste åren. De är nu aktuella med en ny uppsättning medlemmar och en ny skiva. På svenska.

Jag är beredd att gratulera för framgången. Att de även låter senaste skivan vara ett konceptalbum baserat på Sveriges stormaktstid som tidigare varit annekterat av rasister ska de ha guldmedalj för. Men nog måste det gå att göra bättre åt saken än att släppa samma låtar i olika arrangemang på samma skiva år efter år? Jämför bara Coat Of Arms med andra spåret från senaste skivan Lejonet Från Norden.

Stormedia har gång på gång hyllat Sabaton för deras sätt att göra hård musik till massan. Jag har inget förakt. Stod själv och njöt av deras uppvärmningsgig strax innan Iron Maiden på ett fullsatt Nya Ullevi förra året. Men det är just där de förpassas. Till att vara ett band som fungerar på en förfest. Steget därifrån till hissmusik är inte långt.

De är heller inte först att göra melodiös metal på svenska utan rasistiska ambitioner. Det har det, för många, okända Falconer gjort i många år. Men genom att sparsamt spela live är det tyvärr få som hört talas om dom. Deras senaste skiva som kom ut förra året var dessutom, läs och häpna, helt på svenska.

Ett tips. Lyssna in er på Falconers diskografi. Men för inte uppskattningen vidare. För jag vill inte se dom agera förband en sensommarkväll inför 60 000 betalande hårdrockare den närmaste tiden.

Solen skiner. Passande nog ser jag Ozzy Osbourne på Stadion ikväll.



Ser även fram emot morgondagen. Då blir det något annat. Något från Eskilstuna.

Hur låter det när man tillhör generation x och ser tillbaka på den tiden då man upptäckte popmusiken?

Ungefär så här:



Och så här:



Nostalgiskt och förvånansvärt bra.

Hela Saint Etiennes senaste skiva "Words And Music" kan du lyssna på här.

Tog med kameran till stan idag. Tog bland annat den här bilden.



Platsen är med i inledningsscenen av den svenska klassikern Att angöra en brygga (1965). Troligen ett av de finaste filmintron som gjorts.

Har skrivit en recension. Sent omsider och efter flera lyssningar. Det här är alltså den mest genomarbetade recensionen av Kents nya skiva "Jag är inte rädd för mörkret". Håll till godo.

Förväntningarna som live-versionen av 999 satte igång grusades ganska omedelbart. Gitarr-Kent är inte tillbaka. Tack och lov.

Istället för en bottenlös nostalgitripp får vi höra det Kent vi är vana att höra live. Ljudbilden är dessutom varmare än den spetsiga sådana på föregångaren.

Den lever dock lite farligt. För på samma sätt som "En plats i solen" kom undan med att vara ett spontant skivsläpp riskerar "Jag är inte rädd för mörkret" att bli sågad för sin omtalade tillkomst. Men eftersom jag inte är kategoriskt lagd kan jag uppskatta det oavsett.

Med utgångspunkt om att hitta direkta hits kan man leta ett tag. Däremot är paketeringen och auran kring låtarna väldigt fin. Direkt vid första lyssning.

Ackordföljden i Petroleum kan vara ledmotivet till kommande varma sommarkvällar. Det härligt naiva i Färger på natten kan påminna en om de tider som föregått. Staplandet av ord i Isis & Bast levererar tvetydigheter om vartannat. Det repetitiva och i arenarockiga, redan nämnda, 999 och Jag ser dig gör dom till självskrivna konsertlåtar i några år framöver.

Detta gör att jag längtar till det datumet då Kents sommarturné når Stockholm.

Idag tillkännagavs vilka som fick Polarpriset. Paul Simon och Yo-yo Ma.

Paul Simon är mest känd för att ha varit ena halvan av Simon & Garfunkel. Han har även nått framgångar på egen hand. Då främst med plattan "Graceland". Det anses vara ett av musikhistoriens bästa album.

Sannerligen är det för hans talang att skriva rena poplåtar i olika arr och den fantastiska textförtattarförmåga han besitter. Något jag vill bevisa med länken längst upp. Det är en av mina favoritlåtar från hans tid tillsammans med Art Garfunkel.

För övrigt ser jag honom live i Globen i juli.

Vill tipsa om tre helt olika filmer. Några du förhoppningsvis inte sett. Men som står i skuggan bakom andra.


Steven Spielberg har det alltid pratats mycket om. Med all rätt. Han är upphovsman till en diger katalog lättsmälta popcornrullar.

Jurassic Park och E.T. i all ära. Se även Close Encounters of the Third Kind (1977). Den står oförtjänt i bakgrunden när man talar om hans filmer.


Jag vet. Att skildra Paris på film är något man inte borde göra längre. Allra minst med en ton av komedi och romantik.

2 Days In Paris (2007) är en film som lär funka ett tag i alla fall. Den ljus-svarta humorn och de rappa dialogerna är något som ger nytt blod till en stad som mest är förknippad med en färgglad tjej som hittar ett skrin i ett badrum.


Ett sätt att göra en film mer autentisk och vågad är att använda sig av en främmandegöring. I det här fallet heter främmandegöringen Adam Sandler. Han gör här sin kanske bästa roll. Detta tillsammans med Don Cheadle i en varm historia om sorg och allvar.

Reign Over Me (2007) är en väldigt bra film.

Var ute och gick i skogen idag för första gången på ett bra tag.







Med anknytning till bilderna ovan och mitt humör vill jag även passa på att tipsa om lite skogsromantik i populärkulturen.



Klippet är ett utdrag ur kortfilmen Skinnskatteberg. Erik Enocksson har gjort musiken. Han har dessutom komponerat ljudspåren till de svenska filmerna Farväl Falkenberg, Apan och Man Tänker Sitt.

Jag gillar Kent. De är ett av mina absoluta favoritband.

Imorgon släpps deras nya skiva. Idag hade de därför en lång och välkomnande presskonferens för alla intresserade. Någon du i helhet kan se här.

Häromveckan efterlyste därför musiksajten PSL åsikter om vilket av Kents nio studioalbum som är det bästa. Dessutom bad de om att få in recensioner till favoritplattan i fråga.

Jag röstade på "Du och jag, döden" och skrev en recension som motivering. Den blev publicerad.

Resultatet av omröstningen kan du se via länkarna nedan.

Plats 5-9.

Plats 1-4 samt min recension.

För er som inte såg den guldbaggebelönade dokumentären "At Night I Fly" på SVT2 igår. Gör det på SVT Play.



Filmen är inspelad under flera år på ett av USA:s mest ökända fängelser. Vi får följa livstidsdömda fångar i fantastiska porträtt. Många i filmen har även fått straff som sträcker sig längre än ett människoliv.

Trots att det är en dokumentär kan det lätt formas stereotypa karaktärer och en väntad dramaturgi. Det är inte fallet här. Det är för en gångs skull kul att se något annat än en oskuldsfull Morgan Freeman-figur. Någon sån syns nämligen inte till. Heller inga nycklar till frihet. Den är dessutom svenskproducerad.

Bara en sån sak.

Häromdagen hade jag en diskussion om film. Den utspelade sig i kommentarsfältet i en blogg. Diskussioner av det slaget var något jag ofta sysslade med förut. Bland annat genom en politiskt vinklad blogg jag själv hade. Men inte minst genom att kommentera andras.

Jag är politiskt intresserad. Det har jag varit sedan gymnasiet. Men den senaste tiden har jag varit föga flitig att nätdebattera och ens skriva om det.

Vad har film och politik gemensamt? Inte särskilt mycket skulle många säga. Inte på ytan i alla fall. Jag menar att det finns ett stort samband.

För att återgå till den nämnda diskussionen.

Det exakta meningsutbytet är ointressant. Kommer därför inte återge hela konversationen. Det hela bottnade i huruvida filmer skapas enbart av kommersiella syften, varför de i sådana fall premieras framför andra och varför det är eller borde vara så. Varvid jag tog den sida som ser ner på de enorma reklamkampanjerna som framhäver det gemene man verkar gilla mest. Det som bidrar till att Svensk Filmindustri blir mer eller mindre tvungna att boka in en tänkt kassakossa i två hundra biografer. Detta medan mindre filmer med begränsade resurser får nöja sig med att visas på små biografer enbart i storstäderna.

Filmsnobberi kan tyckas. Främja mångfald säger jag.

Hur som helst. Vi kom inte överens. Vi accepterade varandras syn på saken och jag la ner mitt argumenterande för ett mer nyanserat utbud av film.

I efterhand var det hela intressant att se på utifrån.

Jag tror att intresset för politik kan det te sig på samma sätt som vi på fysiklektionerna fick lära oss om energi. Det kan aldrig förstöras. Bara anta olika former.

Ränderna går aldrig ur.

Jag har precis börjat läsa en bok. "Allt" av Martina Lowden. En bok för dig som gillar ord.

Den både stör och fascinerar mig. Ibland slår den huvudet på spiken. Samtidigt som jag ibland tvingar mig själv till att fortsätta. Det är det som gör den läsvärd. Hade den bara haft den ena egenskapen hade jag nog slutat efter första sidan.

Blev mer nyfiken. Lyssnade därför även på hennes Sommarprogram i P1 som hon hade för ett par år sedan. Något jag både gillade och inte. Trots att igenkänningsfaktorn ibland var riktigt hög. Men det kanske var en bidragande orsak. Lyssna själv.

Bryter tystnaden för att tipsa om en fantastisk dokumentär.

Musik special på SVT handlade häromkvällen om Simon & Garfunkels skiva "Bridge over Troubled Water". En sevärd timme med världens bästa mysmusik.

Se även den tidigare delen i programserien. Den om amerikanska musiker på besök i Nordkorea. Ett land som fortfarande lever i det ljuva 1960-talet.

Är annars måttligt road av stora orkestrar. Men i den här kontexten funkar det. För det är ett fantastiskt dokument över hur främmande musik får ta plats i ett extremt slutet land.

Har lyssnat en del på Joy Division den senaste tiden. Såg Anton Corbijns skildring av bandets framlidne sångare Ian Curtis i filmen Control (2007) för någon vecka sedan. Och nu ska jag se en av de tidigare medlemmarna i bandet.

Tillsammans med bandet The Light spelar Joy Divisions gamla basist Peter Hook på Debaser Medis ikväll. De ska bl a framföra hela "Unknown Pleasures". Det ska bli kul.

Ser sällan på serier. I stort sett aldrig. Film är mer min grej. Därför blir det extra kul när jag hittar något jag gillar inom tv-serievärlden.

Portlandia heter serien som nu är inne på sin andra säsong. Den visas just nu i SVT och finns därmed att se på SVT Play.

Nedan kan du se ett uppslag från den sex avsnitt korta första säsongen. Den gillade jag rakt igenom. Det är underfundigt roligt och kul. Se den först.

Jag har hittat något fint.

Chairlift är en duo från delstaten Brooklyn i New York. I Januari gavs deras skiva "Something" ut. Jag gillar den väldigt mycket. Melodierna. Förpackningen. Sången. Ljudet. Orkar inte orera för mycket. Det här är bra. Riktigt bra. Punkt slut.

Skulle kunna lägga upp vilken låt som helst från plattan. Alla är bra. Men lyssna väldigt gärna på "I Belong In Your Arms" som jag länkat till här ovan.

Har lyssnat flera gånger på albumet. Soundet passar bra till pre-vårvädret som råder just nu. Samtidigt grämer jag mig över att jag inte såg dom live när de var på Sverigebesök i början av året.

Här hittas hela skivan.

För tillfället håller jag på att lära mig köra. Råpluggar därför trafikteori. För att känna mig inspirerad har jag på musik i bakgrunden.



Det är svårt det där. För det fungerar inte med vilken musik som helst när det ska läsas. Jag vill inte behöva sjunga med. Inte heller trumma med i några bekväma taktarter.

Men nu har jag hittat den ultimata musiken. Musik som kan spelas på låg volym samtidigt som jag lär mig vilka typer av lampor som inte får lysa samtidigt på bilen.





Vill inte försöka låtsas att jag normalt sett lyssnar på själva skivan i bild. En skiva jag köpte på den årliga skivmässan i Solna för ett par år sedan. Den står vanligtvis stadigt på en hylla och är bara allmänt fin. Tyvärr.


Genomtyska Kraftwerk anses vara grundarna till den elektroniska popmusiken. Autobahn (1974) blev deras genombrott.

Titellåten från skivan är egentligen mellan 22 och 23 minuter lång. Men den här remixen är knappt hälften så lång. Från samlingsplattan The Mix (1991). Den är ungefär lika bra.