Under lång tid hade Susan Cain upplevt att hon inte kommit till sin rätt, vare sig utanför eller i yrkeslivet. Särskilt inte inom advokatbranschen där hon jobbade under många år. Där gällde det ofta att slå sig fram för att synas. Cain beskriver sig själv som "introvert". I år kom hennes bok från förra året ut i en svensk översättning - Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns.

Jag vill helt enkelt och så kort som möjligt inleda med en sak: film är konst, ingenting annat.

Att som, Susanna Birgersson på dagens ledarspalter i DN, göra skillnaden mellan "underhållning" och "en uppsjö konstfilmsproduktioner" är inte bara en förenkling utan framför allt ett resultat av tunnelseende.

"Nästan all film är underhållning", säger hon. Hon fortsätter senare med: "På filmduken ska ju alla karaktärer, situationer och känslor få sin förklaring". Enligt vem eller vad ska det vara så?

Det kan tänkas vara helt ointressant att spekulera i det här. Särskilt om jag breder ut det alldeles för mycket. Många tycker att det är flum. Kanske är det just därför jag känner att jag måste. För det är mycket enklare än så.

Vi lever i en stor värld. I en värld finns många olika typer av kulturer. Alla med olika traditioner. Alla med olika sätt om hur man berättar en historia.

Låt mig vara krass och påstå att det Birgersson och många andra ser som norm och därmed anses vara en film enligt alla tänkta oskrivna regler är de med den antika berättarmodellen: karaktärer introduceras, problem uppstår, problemet ska lösas av de introducerade karaktärerna, problemet löses i ett så kallat klimax och avslutas med en behaglig epilog där alla mår bra utom de som eventuellt fått sätta livet till. Sen rullas eftertexterna och det är dags att resa på sig eller stänga av filmen. Den ska också vara engelskspråkig och allra helst vara baserad på pengar ifrån den amerikanska västkusten och spridd företagssponsring.

Problemet är bara att många vant sig vid den här sortens berättartradition. Därför har den blivit fakta. Då framstår allt annat som annorlunda och utomjordiskt. T ex kan det vara oförståeligt varför det ska till att sjungas i var och varannan stund i indisk film. Eller som Birgersson menar i sin text efter att hon sett bioaktuella Frances Ha (Noah Baumbach, 2013) - "provocerande".

Ungefär på samma sätt tänkte männen under kolonialismen. De tog över länder över hela jordklotet, inte för att de nödvändigtvis behövde utan för att de kände plikten. Varför? För att deras tankesätt var det enda rätta, ansåg de. Deras religion och berättartradition var något som folk behövde lära sig, det var de övertygade om. Utan någon som helst förståelse för att vilja lära sig eller förstå den som utvecklats på plats.

Kolonialismen och dess förvandling till den numera luddiga globaliseringen har snart gjort den Hollywoodska berättartekniken allenarådande. Men det är en annan sak och bör inte på något sätt vara ett argument för att den är bättre. Snarare för att det ligger pengar bakom det hela. Och pengar talar.

Alltså.

Har man väl kommit överens om något kan det uppstå vad som helst. T ex kan konst vara underhållning. Men underhållningen får aldrig överta konsten, så att säga. Huruvida man känner sig underhållen är och måste alltid få vara en subjektiv känsla.

Det dröjer inte länge.

 

Efter att ha kommit upp ur marken från den närmaste tunnelbanestationen till hotellet sätter hjärnan direkt igång och fångar intryck. I alla fall i den mån som den orkar. Resan till Paris krävde en extremt tidig uppgång för avresan ifrån Arlanda.

Ett bageri skymtas allra först. Därefter en blomsteraffär. Och sen: en bokaffär!

 

Några meter senare finns det en till!

 

"Så nära hotellet!", tänkte jag, "Jag måste ha hamnat i stadens bokkvarter". Den ena var dessutom starkt nischad mot fantasylektyr och serietidningar inom samma genre.

 

"Bokkvarters-tanken" skulle visa sig vara naiv. Faktum är att det kryllade av affärer som sålde böcker överallt. Fysiska butiker där särskilt kunniga anställda arbetare arbetade för att förse Parisare med böcker. I hela Paris. Det blev jag varse under mina tre heldagar i Frankrikes huvudstad.

 

Affärer för kurslitteratur av alla slag, affärer för böcker om Windows-datorer, affärer för böcker specialiserade på Ryssland under Sovjet-tiden. Allt fanns.

 

Lägg där till de bokhyllor som har en permanent plats längs en bit vid Paris-floden Seine. De öppnas upp under en viss tid på dagen av, inte sällan, tweed-kavajiga män och kvinnor som säljer begagnade exemplar av allt ifrån högt eller lågt.

 

Det kan ligga mycket i det hela. Och det går att gräva i det mer. Men det räcker med att bara konstatera. Och kanske dra några förhastade slutsatser.

 

Tillsammans med exempelvis Tyskland är Frankrike ett av få länder där just böcker skattas olika till skillnad från andra varor som går att köpa (Se tidningen Filter #32).  Annat är det i Sverige. Här har vi även bokjätten Bonnier. I slutändan innebär det att våra böcker är förpassade till lagerlokaler i orter som Morgongåva eller Falun. I Sverige regerar alltså näthandeln. Den som innebär att det tar minst två arbetsdagar (fler om boken inte visar sig vara den mest populära) innan leveransen når hemmet. Jämför detta med att Paris alla bokhandlare skulle finnas i Marseille på rivieran. Lätt överdrivet, men målande. De få fysiska butiker som finns i Sverige ägnar dessutom störst plats i sina skyltfönster till att göra reklam för Dan Browns senaste bok. Även om den skulle vara flera år gammal.

 

Oavsett.

 

Paris bokutbud överraskar och inspirerar en turist som jag. Synd bara att min högstadiefranska inte är vad den borde. Annars hade jag lätt köpt med mig ett gäng tummade tegelstenar.

 

Det handlar nog, trots allt, mest om min fäbless för det romantiserade (den idealiserade betydelsen av begreppet) Paris. Något som så många gånger filmatiserats. Lite senare i livet blev jag varse om filmer från "franska nya vågen", filmer gjorda med relativt låg budget och "on location" som inte sällan går ut på att visa unga flanörer som njuter av livet på deras egna sätt.

Med detta sagt.

 

För rolighetens skull är filmerna placerade i kronologisk ordning.* Jag vet redan nu att jag kommer glömma några. Till mitt försvar har jag valt att inte nämna fler av samma regissör.

 

Se trailer

 

Se trailer

 

Lika drömsk som realistisk. Här visas känslor och utspel på annorlunda sätt. Filmens namn är dessutom så pass konkret att jag inte behöver förklara närmare om vad den handlar om. Det är vad det är och det är hur bra som helst.

 

Filmen är en uppföljare till Bara en natt (Before Sunrise, 1994, Richard Linklater), kanske den bästa kärleksfilmen som gjorts. Följande gör Bara en dag till en av de bättre uppföljare som gjorts, om inte annat för att den blåser liv i en genre som är alldeles för söndersmetad av Pretty Woman-komplex.

 

Du ska se Bara en natt innan du ser den här. Om du inte gjort det, se inte trailern.

Se trailer 

 

Regissören, manusförfattaren, komikern och skådespelaren (och säkert ännu mer) Woody Allen är känd för sina pratiga filmer. Dialoger och monologer står inte sällan för en stor del av hans gedigna katalog av filmer. Dessutom har han flitigt använt flera städer som skådeplats för sina filmer. Inte minst hans eget New York utan även Rom och Paris.

 

I Midnatt i Paris finns det visserligen dialoger och monologer, men de är något nedtonande. Detta till förmån för den fina skildring av drömmar och staden Paris.

 

Amelie från Montmartre ([skitlång originaltitel], Jean-Pierre Jeunet, 2001)

Igelkotten (Le hérisson, Mona Achache, 2009)

Moulin Rouge! (Baz Luhrmann, 2001)

Tag mitt liv (Le feu follet, Louis Malle, 1963)

 

...och alla övriga Paris-baserade filmer regisserade av Jean-Pierre Jeunet, Jean-Luc Godard och François Truffaut.

 

*= Ja, jag upptäckte först efteråt att alla bilder i inlägget har ett gemensamt, de visar alla ett par människor som står nära varandra. Låt inte detta hindra dig. Filmerna har mer att erbjuda än så.

 

Filmens tillkomst är omtalad, minst lika mycket som myten om filmens regissör Alfred Hitchcock. Det har till och med gjorts en film om Psychos tillkomst, Hitchcock (Sascha Gervasi, 2012), och det mesta är redan känt.

 

Marion Crane (Janet Leigh) har precis bestulit sin arbetsgivare på en stor summa pengar. Därefter drar hon västerut, mot Los Angeles, för att möta upp sin älskare. På en väg, en bit ifrån den nydragna motorvägen, bestämmer hon sig för att övernatta på ett motell, Bates Motel, som drivs av Norman Bates (Anthony Perkins).

 

Filmen har jag, till skillnad från tidigare jag nämnt, inte samma känslomässiga förhållande till. Här handlar det snarare om kvalitet rakt igenom. Inget är nämligen lämnat åt slumpen. Inget!

Till att börja med är det hur Anthony Perkins, utseendemässigt en föregångare till David Schwimmer, gestaltar den excentriske motell-ägaren Norman Bates. Han gör en av mina absoluta favoriter till rolltolkningar. Sylvass och rapp som tusan.

 

Filmen är i svartvitt. För många kanske det inte spelar någon roll. Några kanske inte ens lyfter ögonbrynen. Men faktum är att färgfilm varit användbart i ca 30-talet år när Psycho gjordes. Med facit i hand var det ett bra val. Det hjälper till att skapa starka kontraster i bilden och gör det nästintill självklart med tanke på att filmen är en skräckfilm.

 

Jag har egentligen sett alldeles för få av Hitchcocks filmer. Därför vore det kanske magstarkt att påstå att jag känner till hans signum som regissör. Men i de dryga fem-talet filmer, av en regissör som är skyldig till betydligt fler, går det ändå att se en röd tråd. Det finns alltid en underliggande spänning. En spänning som gör det svårt att inte sitta och invänta vad som lurar bakom hörnet, ibland i bokstavlig mening. Han skapar små ljusglimtar av både bildliga som vokala sådana. Kameravinklar, bildspråk och repliker är noggrannt utvalda med ett särskilt syfte. Ja, alla filmer är genomtänkta. Men få lyckas skapa känsla med knepen såsom Hitchcock klarade av att göra.

 

Se ingen trailer av filmen. Se filmen istället.

Barn vill ha uppmärksamhet. Därför gäller följande: när ett barn frågar en något betyder det att hen egentligen vill svara på frågan själv. Men det kan vara svårt att komma på när man väl står där. Särskilt om man får en fråga om något som undertecknad brinner för.

Ovanstående fick jag erfara häromsistens i ett möte med en liten trevlig prick på cirka tidig förskoleålder som ville prata film. "Jippie", tänkte jag.

Det tidiga förskolebarnet frågade mig, helt oannonserat, om jag hade sett någon "Lillefot"-film.

- Om jag sett någon "Lillefot"-film? Jag antar att du syftar på den långhalsade lilafärgade dinosaurien som är med i den tecknade filmserie som egentligen heter "Landet för längesedan" eller "The Land Before Time", om vi ska vara såna? Föresten är det bara den allra första filmen som är värd namnet. Resterande dussintal har inget med den allra första att göra. Och vilken film sen! En barnfilm som förbereder den unga åskådaren för livets alla kommande svårigheter och samtidigt blandar det med det vackra i brödra- och systerskapet som bildas och längtan efter det omöjliga men också det möjliga. Lägg där till den extremt stämningsfulla musiken som ger gåshud än idag. Och då ska vi inte glömma hur landskapet i filmen, så att säga, utmålas som post-apokalyptiskt trots att man vet att den utspelar sig flera tusen och åter tusen år tillbaka i tiden. Ja, herregud…

Det sa jag inte.

 

Istället bollade jag över frågan, som man ska. Dock fortfarande lite sugen på att redogöra för filmens djupare mening och betydelse. Kanske till och med vädra lite 90-talsminnen.

Hens svar blev, om möjligt, längre än mitt.

Men det var mycket roligare att höra på än om jag hade fått hålla talan. Dessutom tror jag att jag lärde mig mer än vad hen hade gjort om jag kom dragandes med min eventuella utläggning.

Det kan vara nyttigt att tänka på.

 

Hur som helst.

 

Det var där och då, våren 2009, jag såg Into the Wild (Sean Penn, 2007) för första gången. Därför satt den som en smäck.

Handling:
Filmen är baserad på verkliga händelser och tar sin början i när Christopher McCandless (Emile Hirsch) väljer att bryta upp med sitt tidigare liv. Efter sin college-examen ger han sig ut på en vildmarksvandring. Han klipper av kontakten med sina tidigare vanor, byter namn och har som mål att komma till insikt med vad livet egentligen innebär

Jag tycker:
Det finns de som raljerar över berättelsen. Om hur Christopher som bytte namn och livsstil till förmån för ett hippie-aktigt sådant som en övertydlig demonstration mot var världen kommit i alla måsten och prylfixering. Men de förstår bara inte. Eller så har de aldrig upplevt känslan. Det behövs kanske inte. För det är en oerhört bra film oavsett.

Into the Wild visar på det vackra men också det tragiska i det alternativa, alla motgångar och det svåra som kan följa genom att följa sin innersta röst mot ett annat liv. Dessutom är det en av de bättre road-movies som finns att tillgå med många härliga karaktärsporträtt och extremt fina vyer av ett vackert naturlandskap. Och även om mitt ny-studentiga jag aldrig bokstavligt tog mig ut i vildmarken fungerade filmen som en fin metafor till att inspirera att äntra det okända och osäkra tillförmån för det bekväma, det som tidigare varit känt. Därför talade den till mig och gör det fortfarande.

Filmens andra behållning är musiken. Specialskriven av Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder adderar den en finstämd melankoli som blir svårslagen. Lägg där till hans emellanåt mumliga och spröda röst. Låtar som "Society" (om att bryta upp med samhället) och "Rise" (om att allt kommer bli bättre när vägen väl har hittats, se klipp nedan!) är alla perfekta och hjälper till att göra filmen ännu större än 148 minuter och samtidigt hålla filmen vid liv även utanför.

 

Hela soundtracket till filmen finns på Spotify. Du hittar det här.

Skrev förvisso om dom för ett par år sedan här i spalterna. Men det tål att upprepas. För nytillkomna (lyssnare, höll jag på att säga) läsare.

 

Kite är ett av Sveriges bästa band. Inte minst just nu när de i våras släppte ännu en fantastisk EP med, återigen, svårmodig syntpop.

Musikjournalisten, DN:s och hans egen, Fredrik Strage torde vara deras största och främsta förespråkare. Det var också han som introducerade mig inför Kites musik vid deras förra EP-släpp. Han har även gjort jämförelsen med Broder Daniel.

Strage har gång på gång påpekat varför han tror att de inte nått fram till Svenska folket. Detta ska bero på att Kite enbart har satsat på att ge ut EP:s snarare än fullängdsskivor. Och eftersom mediabevakningen är så pass insnöad på just album blir det noll publicitet. Det är synd. Och konstigt. Bra musik borde nå fram ändå, tycker man (jag).

Deras femte och senaste "V" (Alla, bortsett från deras första, är uppkallade efter sin ordning i följden av en romersk siffra) har, i alla medier, fått snudd på full pott och mängder av lovord. Jag håller med dem alla. Så här skrev t ex Gaffa, en nätsajt för musik, i deras recension: "Eurotechno, melodifestival, gotisk electro, industrial och en rad andra element som föses in i samma rum. Och som, likt kidsen i The Breakfast Club, märker att de ändå kommer bra överens. Jävligt bra."

 

"Dance Again" är videosatsningen från senaste EP:n. Kanske deras allra bästa hittills. En lättillgänglig låt för sommarnätter. Prova!

 

 

Mitt tips är att börja från början och avverka alla deras fem EP:s. Det tar inte lång tid och du kommer få mycket tillbaka. Om inte, har jag gjort en liten Spotify-lista på de allra godaste godbitarna ur deras katalog här. Mycket nöje!

Jag ska dock, i några inlägg framöver, med ojämna mellanrum försöka gå igenom de filmer jag har som mina favoritfilmer.

Jag börjar med den mest självklara och den kanske, av mig själv, mest uttalade sådana - Fight Club (David Fincher, 1999).

 

Just nu är jag lite trött på filmen. Under våren skrev jag nämligen en C-uppsats i Filmvetenskap baserad på filmens innehåll. Mitt mål var att besvisa att Fight Club predikar marxism. Det krävde många omtittningar. Så pass att jag var rädd att magin skulle förstöras. Det gjorde den dock inte. Den blev bara starkare.

 

Jack (Edward Norton) lever ett, till synes, lyckat liv. Han har ett bra jobb och en fin lägenhet. Men han lider av sömnsvårigheter och är missnöjd med det mesta. För att tänka på annat och för att få perspektiv på sitt eget lidande besöker han regelbundet gruppterapi-möten. Dessutom inreder han sin lägenhet efter IKEA-katalogen och har all den senaste tekniken som går att få tag på.

 

En dag träffar han Tyler Durden (Brad Pitt). Tyler levererar ständiga oneliners och är allt som Jack inte är, men vill vara.

 

Därefter påbörjas en vänskap som resulterar i att de tillsammans bildar en klubb ämnad för slagsmål. Klubben växer i medlemsantal. Senare visar det sig att Tyler har större mål än så.

 

 

Jag har ingen lust att skriva längre om huruvida min tolkning skulle vara den bästa eller den enda rätta. Även om det var en av de största anledningarna till att jag tog till mig filmen när jag såg den första gången i tidig gymnasieålder. Jag vill istället påpeka att den är möjlig att se på vilket sätt man vill. 'Går inte alla filmer att göra det?', frågar sig skeptikern. Mja, mer eller mindre. Men aldrig är, eller har det varit så tydligt, som i Fight Club. Kritikerna såg den som otroligt kontroversiell. Nihilistisk, fascistisk, våldsförhärligande och homo-erotisk är bara några av alla kommentarer den fick i recensioner när den kom 1999.

Bortsett från innehållet är filmen, in i minsta detalj och mer än det, perfekt regisserad av David Fincher. Den är mörk i bild och skådespeleriet är klanderfritt av några ifrån Hollywoods (då och nu) mest kända skådespelare. I synnherhet pratas det om att Brad Pitts rollgestaltning ska ha varit hans absoluta höjdpunkt i karriären.

 

 

 

Se den, se den igen.

Många tycker listor är kul. Jag förstår varför. Men de är alltid svåra att göra. Det finns så många olika parametrar som ska spela in.

 

Ovanstående fick jag erfara när jag skulle göra min tio-i-topp-lista med favoritfilmer av mästerregissören Ingmar Bergman (1918-2007).

 

Först såg den ut sä här:

 

1. Persona (1966)
2. Smultronstället (1957)
3. Nattvardsgästerna (1963)
4. Fanny och Alexander (1982)
5. Vargtimmen (1968)
6. Höstsonaten (1977)
7. Såsom i en spegel (1960)
8. Sommarnattens leende (1955)
9. Det sjunde inseglet (1957)
10. Viskningar och rop (1973)

 

...sedan så här:

 

1. Smultronstället (1957)

2. Persona (1966)

3. Nattvardsgästerna (1963)

4. Höstsonaten (1977)

5. Vargtimmen (1968)

6. Fanny och Alexander (1982)

7. Såsom i en spegel (1960)

8. Det sjunde inseglet (1957)

9. Sommarnattens leende (1955)

10. Skammen (1968)

 

...och ännu senare blev den så här:

 

1. Vargtimmen (1968)

2. Fanny och Alexander (1982)

3. Persona (1966)

4. Tystnaden (1963)

5. Såsom i en spegel (1960)

6. Nattvardsgästerna (1963)

7. Sommarnattens leende (1955)

8. Sommaren med Monika (1953)

9. Det sjunde inseglet (1957)

10. Höstsonaten (1977)

 

Ingen blev den andra lik. Att jag dessutom glömde Smultronstället i sista listan är obegripligt.

Det kallas nostalgi. Längtan du får av stunder du längtar tillbaka till. Stunder som inträffade när du minst anade det. Alltid oplanerat.

Efter ögonblicket. När upplevelsen är som starkast kommer det bevarande arbetet. Ingen vill glömma bort något bra.

Frågan är: hur konserverar man ett bra minne?

Den oplanerade återuppväckelsen är att föredra. Men hur ofta händer en sådan? Risken är att minnena självdör och glöms bort.

En planerad påminnelse är inte bättre. De kan i värsta fall rasera det eventuella ruset. Planering innebär noll känsla.

Ett delat problem är hur du låter bli att förändra det du kommer ihåg. Det gäller att minnas rätt och inte efterkonstruera.

Nostalgi är en färskvara.

 

Att de använt sig av minimalt med ljud på ett av spåren gjorde konstigt (eller inte?) nog att jag njöt och funderade häpet över hur The Knife lyckats fånga ljudet av min tillvaro så pass exakt.

Lät jag mig luras av att tycka som exakt som den svenska kritikerkåren? Undertryckte jag mig ett starkt varumärke? Ville jag vara cool? Löd jag blint? Eller var det helt enkelt bara bra runt omkring den tänkta tystnaden?

 

Att de, mellan innovativa sångpartier på både djupet och bredden i ljudrummet, upprepade ett mantra som löd "Liberals giving me a nerve itch" var ännu en anledning till varför jag inte kunde sluta lyssna. En anledning som kanske var mer begripbar än den jag beskrev dessförinnan.

The Knife väcker fler frågor än svar. Vad gör föresten inte det? Skillnaden är att The Knife på "Shaking the Habitual" låter detta komma i första taget.

 

Att lyssna på The Knifes senaste skiva säger inte särskilt mycket om The Knife. Den säger snarare mer om musikvärlden och de som styr den samt dess lyssnare och konsumenter. Men allra mest säger The Knifes senaste skiva mycket mer om en själv.

 

Avslutningsvis.

 

Först efter att ha funderat över ovanstående kunde jag skapa mig en uppfattning om "Shaking the Habitual". Nu kan jag inte sluta lyssna på den. Och därför var jag tvungen att dela med mig av upplevelsen.